Ouppfostrade barn, föräldrars fel eller ”skolan” som inte tar ansvar

Prestationsprinsens artikelsamling om uppfostranUngarna är ouppfostrade och dessutom är det fel på ungarna. Fel på många ungar. Och fel på föräldrarna som inte kan uppfostra sina egna barn.

Den ena artikeln och insändaren efter den andra basunerar ut att att ”om bara föräldrarna kunde uppfostra sina barn” så skulle, ja det mesta helt plötsligt fungera! Till exempel enskilda lärares undervisning enligt några och hela skolsystemet om vi får tro andra… Det är alltså föräldrarna som brister. Det är inte något med skolan eller den enskilde lärarens undervisning. Det är föräldrarnas brist på uppfostran. Punkt slut.

Samtidigat finns det en trend att så fort barn tänker, känner och gör annorlunda, så fundrar vi i banorna att de förmodligen har någon bristande förmåga. Kanske en diagnos. När det inte lär sig som de ska, när de har svårt, inte koncentrerar sig, inte kan planera och organisera, dra slutsatser, är besvärliga för oss helt enkelt. Då tycker vi att det behövs kopplas in specialpedagog, kanske särskilt stöd och gärna lyftas ut ur klassen för att fixas. Men då behövs helst någon form av diagnos. För att kunna fixa elevens problem alltså. Det är fel på eleven. Punkt slut.

Men jag kan inte låta bli att fundera lite. Mycket av det elever gör i skolan skulle de aldrig drömma om att göra hemma eller hos mormor, som att spela boll inne, skrika könsord, ha sönder prylar, ignorera regler och uppgifter. Inte ens på ett besök hemma hos läraren eller rektorn. Om de nu skulle ha anledning att vistas där. Så kan vi verkligen säga att det dels är föräldrarnas fel och dels ungarnas brister som är orsaken. Nej, det är nog rätt puckat att tro.

Det är den vuxna som står här och nu framför barnet eller ungdomen, och de vuxna som ansvarar för den miljön som har och måste ta ansvaret. Det kan inte vara föräldrars bristande ansvar eller ungarnas brister som är anledningen till beteendeproblem i till exempel skolan. Det måste ju vara vi vuxna som har ansvar för skolan och verkar i och kring skolan som tar ansvar för hur den fungerar och med det alla som verkar där, även eleverna. Punkt slut.

Men straff, utvisning, kvarsittning, beslagtagning, indragning leder sällan till lugnare barn och ungdomar. Snarare förbannade och hämndlystna. Nej, det är hur vi vuxna beteer oss och vilken stämning vi skapar i vår gemensamma miljö. Där vi trivs, känner tillit och har meningsfulla relationer skriker vi inte fula ord, skräpar ner, bråkar och förstör. Där tar vuxna, barn och ungdomar ansvar för att det ska bli trivsamt. Och med det oftast ordning, reda och respekt för allas unika funktionsuppsättning. Meningsfulla relationer och tillit är också grundläggande för lärande. Skolan måste komma dit. Varje skola.

Vi vuxna måste ta vårt ansvar och våga vara ledare. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Skolan. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Ouppfostrade barn, föräldrars fel eller ”skolan” som inte tar ansvar

  1. Nån som jag skriver:

    Min dotter som går i sjuan har en lärare som från början gick in för att det skulle vara tyst och lugnt på lektionerna. Inte för att vara elak utan för att ni ska lära er så mycket som möjligt, kommenterade hen det. På de lektionerna är det tyst och lugnt. Så det går ju, uppenbarligen. På alla andra lektioner är det mer eller mindre kaos och tinnitusframkallande oväsen. Varför kan inte lärare lära av varandra?

  2. Sanna skriver:

    Jättebra skrivet! Så skönt att läsa något som inte är till för att förklara att jag är en dålig förälder för att mitt barn inte passar in i skolan.

  3. Reblogga detta på Prestationsprinsen och kommenterade:

    Efter att det återigen skrivits om föräldrars brister i att uppfostra sina barn vill jag påminna om mina tankar kring detta!

  4. Laila Valseth skriver:

    Känner jag behöver ventilera..
    Mina två flickor (nu 17 o 19) är fostrat med tydlighet, fasta gränser, bra mat o. diciplin (på gränsen till barnmisshandel tycker min mamma) Men har samtidigt haft ett hem där dom har fått göra rätt mycket udda saker (Gunga/repstege i vardagsrumstaket, rulla runt med inlines runt o runt i lägenheten, ett eget bord för rita, måla o gegga, etc. ) Samtidigt har vi varit mycket ute i skogen o på lekplatser.
    Den äldste flickan har gillat skolan från dag 1.
    Flicka nr. 2… Efter förskoleklass dag 1 kom hon hem o sa: ”Jag hatar skolan” Och så har det fortsatt. Hon har rymt från skolan ett ex antal gånger. Ringt mig på jobbet o sagt ”Nu har jag rymt” Hon var i ständig konflikt med lärare o andra elever.
    När hon gick i 3-4:an ventilerade jag med lärarna om hon kunde ha bokstäver. Men NEJ det hade hon då inte. Nej, låt henne inte behöva gå igenom den hemska utredningen.
    Dum som jag var litade jag på lärarna o inte på mig själv.
    I stället ungefär ett 1/2 år senare säger den ena fröken: ” Du är inte ämnat att ha barn”
    DET GJORDE ONT ! Som tur var hade jag redan flicka nr.1 där allt var bara ENKELT o jag visste att jag var en bra förälder.
    Sedan, i slutet av 8:an, började min tanke om att hon kunde ha bokstäver dyka upp igen, men då var det för sent. Jänta vägrar utredning o skolan är ett hatställe för henne. Hon har precis hoppat av gymnasiet för 2:a gången. Förra året och nu. Så nu vet jag inte hur det ska gå.
    Men på något vis känns det som att hon ändå kommer att klara sig fint i framtiden då det finns ett jädrans driv i ”ungen” 🙂

    Men så till nästa tanke…
    Hur fastan kommer det sig att (i alla fall här i stan) fungerar Engelska skolan bäst av alla skolor?
    Jag tror jag har en del av svaret i alla fall.
    Rektor hälsar alla elever välkommen vid grinden Varje dag!
    Läraren hälsar på alla elever innan dom får gå in i klassrummet.
    Inget häng på byxorna.
    Inga urringningar.
    Ja, listan kan göras lång.
    Jag vet att ordning o reda inte löser allt, men man kommer en bra bit på väg.

    Vi har alla ansvar. Förälder som lärare.

    Men en sak är solklar…. det finns barn/elever som är något utanför ”normalen”. Dom bör vi ge akt på för dom har förbannat mycket bra att ge med tankar o ideer, Spontana saker och mycket annat bra som vi ”så kallad normala” saknar massor av.

    • Tack för din kommentar Laila, ja, din första tanke visar ju på hur komplext det är. Du säger själv att din dotter är extraordinär, kanske har hon en bokstavskombination, kanske inte. Extraordinär innebär att hon är längt ifrån genomsnittlig, dvs ”normal”. Vårt nuvarande skolsystem har väldigt svårt att hantera de här barnen och ungdomarna. Det är tyvärr er erfarenhet ytterligare ett exempel på. Heja din dotter!

      Och din tanke nr 2 är jag inte lika överens om. Jag tror att de skolor som lyckas har fått bort anonymiteten som finns i så många skolor idag. De har barn och ungdomar som vet att de är sedda och att det finns vuxna som tror på att de kan och kommer att utvecklas efter sin förmåga. Själv tror jag att man kan få A och uppföra sig utomordentligt med mössan på, det kanske är just den som gör att jag får en känsla av avskildhet.

      Din slutkläm skulle jag kunnat skriva själv! Heja dessa fantastiska ungar som tänker, känner och gör annorlunda. De behövs!

  5. hedvig08 skriver:

    Förskoleklassläraren,

    Vilket svårt läge! Om allt är prövat och inget hjälper? Tänker att det är extremt viktigt att tänka lite till och inte ge upp. Min erfarenhet är att en viktig del av lösningen ni ännu inte hittat är fler vuxna (kanske en till en för flera elever) som ska ha erfarenhet, läggning och tålamod samt tät handledning av specialpedagog med mycket erfarenhet av neuropsykiatriska funktionshinder (oavsett om barnen är diagnosticerade eller ej).

  6. cattastroph skriver:

    Tack! Det klokaste jag läst på länge! 🙂
    Skolan är för fyrkantig och inrutat idag. Ingen har tid och lust med de som sticker ut lite utanför fyrkanten. Sticker man ut så är det nåt ”fel”.

    • Tack Cattastroph, ja, jag håller med dig. Och så många skulle kunna mötas så mycket bättre med bara lite mer kunskap och annat bemötande. Sen finns det förstås svårare situationer där den starkaste expert kan gå bet. Men vi måste se mer på situationen, inte eleven, för då kan vi se alla orsaker, vår egen roll, rummets betydels, övriga inblandade, ljudnivån osv.

  7. Förskoleklassläraren skriver:

    Men hur gör man då barnen kommer till skolan och redan är ett sammansvetsat gäng från förskoletiden – där svordomar, sparkar och slag redan är vardag? När personalen i förskoleklassen varje dag tar emot dem med glada hälsningar och kramar och massor med kärlek, där man provar alla pedagogiska knep man kan komma på? När man får in extra personal för att kunna dela på gruppen, varje dag ger allt och lite till, har bra kontakt med de underbara föräldrarna, har extra möten tillsammans med föräldrar, psykolog, kurator och rektor och vi ändå inte får en trygg barngrupp? Vad gör vi pedagoger när vi ändå inte ger upp hoppet, nu när de går i ettan, då vi har massor med extra stöd, ger dem massor med uppmärksamhet och kärlek och de fortfarande dansar på borden, svär och slåss. Då de gör de nya förskoleklassbarnen rädda och även klasskamrater och äldre barn? De är ju i grund och botten fina barn. Vad gör vi när vi pedagoger och föräldrar ger allt, men det ändå inte räcker? Om vi tar vårt ansvar och är tydliga ledare och alltid ger dem trygghet och det ändå inte hjälper???

    • Ja, förskolekalssläraren. Det har jag förstås inget svar på här och nu. Ni har ju en komplex situation som kräver mycket bakgrundsfakta för att förstå. Att de dansar på borden och svär är ju ett beteende som är problematiskt. Men det finns förstås en orsak till det beteendet och det är ju det vi vuxna måste hitta och förstå. Det är ibland fruktansvärt svårt. Det erkänner jag villigt. Men ni verkar ju vara på rätt väg och har en sund inställning, ni ser de fina barnen bakom deras jobbiga beteende. Så det viktiga är ju att vi aldrig ger upp, utan vänder och vrider tills vi hittar rätt. ni har säkert gjort det, men du har inte skrivit det, har ni talat med ”gängets” deltagare och frågat dem hur de tänker och om de vet vad som är orsaken. Eller testa med skattningsskalor och alternativa förslag till orsaker för att ringa in deras behov som leder till allt detta? Med mitt inlägg ville jag visa på just det ni gör. Samverka i stället för att kategoriskt lägga ansvaret på någon vare sig det är elev, föräldrar eller lärare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s