Inkludering handlar om att inte skapa funktionshinder för udda funktionsuppsättningar!

Det talas mycket om inkludering. Att alla ska med. I skolan talas det extra mycket om det eftersom det särskilda stödet, antalet åtgärdsprogram och elever som inte når eller befaras inte nå målen ökar. Och avhoppen och hemmasittarna verkar också öka i antal…

Då är det uppmuntrande att veta att vi själva kan göra skillnad. Alldeles oavsett vad kollegor och ledning ställer upp med. Givetvis enklare och bättre om eleven om skolan genomsyras överallt av ett inkluderande förhållningssätt (ni kan anlita mig för handledning!). Men man kan börja i det lilla. Denna veckan kommer ett antal konkreta tips för en inkluderande skola.

Funktionshinder skapar vi i samhället. Funktionsnedsatt är något vi tycker vissa är. Även om jag ju propagerar för att vi bara kommer med olika funktionsuppsättningar! Men det är det samhälle vi lever i som sätter gränserna för vem det är ”fel” på. Som behöver en diagnos, som förklaring och hjälp till anpassningar och förståelse (förhoppningsvis).

Vissa av oss, vuxna, ungdomar eller barn, får det lite svårt att fungera. En del anses genier och charmiga, andra underliga eller funktionsnedsatta. Autismspektrum-diagnoser och Neuropsykiatriska diagnoser är symtomdiagnoser, inte absoluta. Till en del beror ju symtom på det samhälle vi skapat. Inte individen. Se tidigare inlägg om Aspie-kriterierna , ett sätt att se det positiva i en Asperger-diagnos.

Vem eller vad är det fel på? Jag tänker att mycket definitivt ligger utanför barnet, ungdomen, eleven. Ta en elev med ADHD i Sverige i dag, det blir för ofta behandlad som stökig, jobbig och anses inte kunna klara skolan, för hon sitter inte still och gör det hon ska. Oavsett begåvningsnivå.

Hade samma tjej varit född för hundra år sen hade hon kanske varit en respekterad tjej. Hon hade säkerligen arbetat hårt i det praktiska på gården, kunnat hitta på kreativa lösningar då resurserna var knappa, kunna hantera djur och redskap, orkat vandra långt… Då hade det nog varit hennes syster, som dömts ut som drömmare, sitter bara där och läser och skriver dagbok, är inte till någon nytta…

Så vad vi ser som problem, vilka symtom vi hittar, beror även på tid, rum och kultur. Vad som var ett beteendeproblem 1930 kanske är normalt idag. Bordskicket i ett land kanske anses slafsigt i ett annat. Vad som är normalt skiljer sig stort mellan kulturer…

Låt oss hjälpa åt att minska behovet av diagnoser, vi kan ändra oss och låta fler fungera i vår vardag. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skul!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Familjeliv, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, Samhälle, Särskilda behov, Sjukvård. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s