Impulsiva, stökiga, svåra ungar och barn, det handlar inte om att prioritera sig själv, utan om att inte se helheten… Och vi vuxna brister ibland i empati och inlevelseförmåga.

Läger och kollo. Det är inte alltid så lätt att vara många. Och förstå helheten. Prestationsprinsen inser att han gjort fel. Tränarna är sådär irriterade igen, de tittar på honom, suckar, pratar om honom, det hör han. Men de säger inget till honom…

Han blir orolig, ledsen. Han förstår att nu har han gjort fel igen. Men han förstår inte vad. Han sitter under trädet försöker tänka på vad som hänt. Nej, han vet inte. De avslutade ett pass, gick och bada, alla badade, de hade kul med de uppblåsbara leksakerna, han gillade flodhästen… Sen fick de fika. Och han gjorde fel, men vad. Fan, att det ska vara så svårt att vara på ett fotbollsläger en halvdag. Imorgon tänker han inte cykla hit…

Han slutade med passningsövningarna i tid, det visste han. För han ville verkligen inte sluta, men hans kompis Stefan sa åt honom att de måste sluta och utmanade honom om vem som skulle komma först till badet. Så de rusade iväg.

Det är inte roligt att känna de vuxnas missnöje. Nu kommer Sofia fram till honom, han gillar Sofia. Prestationsprinsen, säger hon, snällt, men han hör att hon är irriterad. Du måste tänka på andra också, du kan inte bara tänka på dig själv. Förstår du det?

Han blir ännu mer förvirrad. Vad menar hon nu. Han tänker på sig, han är ju sig. Han tänker på andra, hur ska man annars passa boll eller tävla till badet. Jo, han tänker på andra. Han förstår det. Så han svarar ja till Sofia. Men han är totalförvirrad och väldigt ledsen. Han känner sig otillräcklig, nu är de så där besvikna igen och han tycker inte om det. Han vill vara duktig och omtyckt. Frustrationen växer och han har lust att bara skrika, sparka sönder något, vråla ”vad är det ni tycker och säger, egentligen!!!”. Men istället kryper han in i sitt eget gömställe, sig själv. Han stänger av hörsel och syn. Sätter sig under ett träd och bryr sig inte om något. Han vägrar gå tillbaka till fotbollsplanen. Han bara sitter där, känner att de vuxna är besvikna och givetvis känner han sin egen otillräcklighet och det gör honom ledsen, tungt ledsen, så tung att han inte kan resa sig då de ska tillbaka till nästa träningspass. Han kan inte resa sig.

Men kom nu säger tränarna. Och suckar. Han ser hur de tittar på varandra. Han ser vad de tänker. Han ser ingen anledning att följa med. Han sitter envist kvar. Det gör inte saken bättre. Tills slut lämnar de honom och de börjar spela fotboll igen på planen. Han ser dem och känner sig utanför.

Efter ett tag kommer mamma gående. Jaha, de har väl ringt. Men han blir glad. Mamma brukar kunna förklara. Hon ler. Han försöker le tillbaka, men känner att det inte blir något leende. Älskade skitunge, säger hon och ger honom en kram. Han gillar när hon kramar honom. Vad har du ställt till med nu då? Jag vet inte, säger han och det är helt uppriktigt.

Mamma förklarar att han är lite för ivrig. Han hade tagit en boll och börjat övningarna, fast tränarna sagt att de inte fick ta en boll och börja förrän de förklarat hela övningen. Han och Stefan hade rusat till badet, tagit för sig de roligaste vattenleksakerna och börjat bada. Fast tränarna sagt att man måste vänta tills de är på plats, ifall något skulle hända. Sen var det ju bra om man turades om med vattenleksakerna också… Sen hade han tydligen gått före i kön till bullarna och tagit två på en gång. Fastän tränarna…

Det kommer en tår. Men den snörvlar han snabbt bort. Han svarar att han tyckte ju bara att det är så kul med fotboll, han längtade efter att bada och bullarna såg goda ut och han var hungrig, vad är det för fel med det? Inget, svarade mamma. Men det är det där med att förstå vad andra vill, behöver och blir glada av. Men det tar vi ikväll.

De talar om det på kvällen innan läggdags. Att det är svårt att förklara saker för 20 barn som lattjar med bollar, att det kan vara farligt att bada utan vuxna om det händer något och att de andra hade ställt sig i en kö för saft och en bulle i taget… Jo, då förstår han.

Drottningen tar också och slår en signal till Sofia. Sofia är fortfarande lite upprörd, kanske egentligen mer frågande, kring varför han struntar i vad tränarna säger och varför han tycker att han ska ha allt först och det som är bäst. Drottningen förklarar att så är det inte. Han tänker annorlunda. Han dissar inte er tränare och struntar i er, han vill bara spela boll. Nu! Han struntar inte i säkerheten, han vill bada. Nu! Han struntar inte i att de andra står i kö, han ser den inte, förstår den inte. Han ser bullarna. Han är sugen och hungrig. Nu!

Så det blir fel. På grund av prestationsprinsars brist på förmåga att förstå andra, deras situation och problem. Men, ett stort men, vi måste också förstå att vi har precis samma problem. Vi vuxna har en brist i förmågan att förstå barn som tänker annorlunda. Vi dömer dem efter hur vi tänker och vår förmåga att förstå andra, deras situation och problem. Inte efter deras förmåga. Det krävs mycket empati och inlevelseförmåga för att förstå barn och unga som tänker annorlunda. För våra älskade ungars skull!

Kurs och Nätverk

PrestationsprinsenProfessionella i samverkan för hemmasittare

5 tillfällen, gästföreläsare, diskussion och erfarenhetsutbyte
Samma kursledare alla tillfällen. Nästa start september 2016
Mer info och anmälan.

 

 

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Familjeliv, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Särskilda behov. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Impulsiva, stökiga, svåra ungar och barn, det handlar inte om att prioritera sig själv, utan om att inte se helheten… Och vi vuxna brister ibland i empati och inlevelseförmåga.

  1. Dockverkstan skriver:

    Tack för dina texter. Jag börjar alltid gråta av dem, varje gång. Av känslan av otillräcklighet, och skam när jag vet att jag tjatat eller skällt istf förklarat. Och av lättnad och tacksamhet för att du förklarar så bra, för mig också, och ger mig verktyg och tålamod, och ork och hopp, även hopp om mig själv.
    Adhd-mamma

    • Oj, jag blir så berörd av din kommentar. Skippa det där med otillräcklighet och skam, vi är alla bara människor… Tacksam för att min blogg också ger dig hopp och verktyg! Lycka till!

  2. Knytta skriver:

    Mycket bra skrivet……….det gör ont i hjärtat när jag tänker på vad min son sa när han var 13 år och inte längre ens försökte passa in. Han sa ”du vet inte hur det är att vara fel hela tiden”. Ikväll, ca 3,5 år och många smärtsamma upplevelser senare, när han satte sig i närheten av mig för att berätta små fragment ur sitt liv som han så ofta gör, frågade jag honom om det var så han hade känt. Han tittar på mig och säger ”ja jag kände så” och jag hör på hans röst att jag nuddat vid något som ömmar……..och det gör ont i mitt hjärta för att jag inte kunde hjälpa honom, inte kunde få skolan att förstå honom fast jag försökte.

  3. Reblogga detta på Prestationsprinsen och kommenterade:

    Nu är eller drar snart läger och kollon igång på olika håll. Här är en liten historia som tål att påminnas om för att förstå de som inte uppför sig som vi vuxna vill.

  4. så bra skrivet🙂

  5. Carin Kirsch Lorente skriver:

    Så fantastiskt klokt och klarsynt skrivet. Det är precis det här det handlar om. Om vuxna visste det här skulle många barn slippa gå in i sina ”bubblor” och skämmas över sig själva. I långa loppet leder det stigmatisering av känslan och avsky över sig själv. För att överleva riktas känslan på andra och världen blir svart och ond. Det är en farlig utveckling som måste stoppas i tid. Tack för dina kloka ord och kunskap.
    Kram Carin

    • Tack för fina ord Carin. Ja, det är ju så. Avhopp från skolan, träning, musiklektionerna beror ju på något… liksom vägran att delta eller åka på läger och kortis. Och kan leda till hemmasitteri och utanförskap. Det är inget någon unge vill, det är en situation vi vuxna är högst delaktiga i att skapa!

  6. Anne skriver:

    Vad bra du beskriver, känslan av prinsens hopplöshet känns verkligen igen på min 13-åring. Nu vägrar han vara med i lagspel, vill gärna inte ens försöka stå i kö, för han vet att ingen vill förstå honom. Han vet att han tänker för snabbt och ofta långsamt. Vi kämpar med att våga oss ta ut ur bubblan vi båda hamnat i. Men sommarn ger en paus för oss, så vi långsamt kan ta några steg i taget. Och börja om att våga om igen.
    Kram Anne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s