Inkludering utan att specialanpassa för enskilda elever: Minska mängden intryck, öka strukturen och minska stressen i klassrummet.Liten insats, stor skillnad

Diskussionen poppar upp hela tiden, om hur vi tidigt ska hitta eleverna i behov av särskilt stöd. Det är en fin tanke, men kanske en tankevurpa. Tidiga insatser. Jättebra. Men varför inte ta det ett steg till. Ska vi utgå från att särskilt stöd behövs till så många? Vi borde diskutera varför vi tappar så många elever så tidigt.  Är det inte så att vi måste hitta en skola och en undervisning där inte så många behöver ”hittas”, anpassningar och eventuellt särskilt stöd. En inkluderande undervisning, som inte behöver specialanpassas för särskilt många. Ett mer specialpedagogiskt förhållningssätt. Det gynnar helt enkelt alla i gruppen. En skola för alla. En “design for all”. Nödvändig för några, hjälper många, stör ingen…

Struktur, förutsägbarhet och ”less is more” är ett bra sätt att göra livet hanterbart för många barn och unga, inklusive de med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, på köpet får alla som är lite omogna, okoncentrerade eller oroliga det mycket enklare och alla barn drar nytta av det. Alla mår bra av tydlighet och förutsägbarhet, lugn och ro, alternativa arbetssätt och instruktioner.

Ordning och reda – I klassrummet kan vi lägga undan det som inte måste vara framme. Växla elevernas arbeten som hänger på en enda vägg istället för att bara fylla på alla väggar. Använd skåp med dörrar. Hyllor och skåp med glasdörrar är bra för att man ser vad som finns där. Men det blir väldigt rörigt för många då man ser allt. Sätt upp lappar och etiketter som visar vad som ska vara var. Det har vi ofta, mest för de yngre åldrarna, men det här stör ingen, utan stöttar i alla åldrar. Det kan förenkla för många om man också har med en bild eller illustration på lappen.

Tydlig, aktuell och relevant information – Lappar behövs inte bara på skåp och hyllor. Tydliga rubriker fyller också en funktion på whiteboards och anslagstavlor. Då vet eleverna vilken typ av information som finns var och det finns en tydlig struktur och förutsägbarhet. Det funkar bra för alla att ha ett ställe där man sätter upp information. Till exempel en anslagstavla. Och bara där, när den börjar bli full så måste man prioritera. Ta bort gammalt och växla mellan permanent information. Aktuell information ska ha en tydlig rubrik och helst ska det som sätts upp inte bara vara skriftlig utan också bilder eller illustrationer. Visuella instruktioner och visuell information underlättar för många, finns det en bild på en buss och simhallen blir det mycket enklare att komma ihåg och förbereda sig på att man ska åka buss och bada… Och vem störs av det?

Inte bara muntligt en gång – Det finns roliga små manicker man kan läsa in ett meddelande på, sen bara trycka på den, så läser den upp det t.ex dagens rastkompis, dagens mat, kom ihåg till i morgon. Spela in en video på elevens mobil. Låt dem filma och fota då vi berättar och skriver på tavlan eller visar bilder. Skicka bilder, video och röstmemon till eleverna. Det kan komplettera informationen för den som har det tungt med det skrivna.

Återkommande struktur – På whiteboarden är det bra om man har en återkommande struktur. Kanske ha den indelad i fält, lite som en webbsida. Det man skriver kring lektionen ett stort fält till vänster. I övre högermarginalen de olika delarna/sakerna som ska ske på denna lektion. I den undre högermarginalen till exempel mer långsiktiga saker. Börja och sluta lektioner på samma sätt varje gång. Och för de mindre, avsluta o börja dagen på samma sätt varje dag.

Tydliga instruktioner – Varför ska den här uppgiften göras. Vad är syftet. Målet. Hur hänger det ihop med vad vi gjort tidigare och vad vi ska göra framöver.
Det är inte ovanligt att det finns arbetsblad framme som eleverna ska arbeta med. I de yngre årskurserna finns kanske veckans fyra uppgiftspapper för det egna arbetet. Kan det struktureras annorlunda och tydligare än bara fyra högar? Tydliga lådor med tydliga etiketter om vilket ämne. Varför inte även vilken dag det ska göras? Eller i vilken ordning (även om de inte behöver göras i en viss ordning). Det underlättar otroligt för den som inte har så lätt att planera och komma igång med sitt arbete. Då börjar man med nr 1, är man klar med den oavsett om det är samma lektion eller en annan dag tar eleven nr 2. Sen kan det ju vara OK att göra dem i en annan ordning om det fungerar för uppgifterna och någon elev absolut vill.

Ge instruktioner på olika sätt – muntligt, skriftligt, genomgånget på tavlan, inspelat på video…

Låt elever redovisa på olika sätt – muntligt, skriftligt, genomgånget på tavlan, inspelat på video…

Stationer – kan eleverna arbeta med olika saker på olika ställen i klassrummet? Flytta mellan stationer för variation eller för att arbeta med det de är bra på eller kanske behöver öva på. Ger läraren tillgång att ha muntlig genomgång för en liten homogen grupp utifrån deras behov, A eller E till exempel?

Flippa klassrummet – kan eleverna få förbereda sig inför lektionen? På ett otraditionellt sätt? Läsa i boken passar många, men varför inte få se ett klipp på youtube eller läsa en blogg? Igenkänning, preview, priming, det finns många teorier om hur inlärning förbättras då man har lite bakgrundskunskap eller fått nosa på det som komma skall. Och inte bara inlärning utan också förväntningar på sig själv och ämnet.

Ge mer information till den som behöver för att känna sig trygg – behöver de här eleverna ha det skriftligt eller muntligt? Om muntligt, ta tiden att fokusera på en elev, men förbered kanske från början på en nivå som är tydlig för alla. Eller gör två varianter. Det är egentligen bara att lägga till några rader, kanske klippa in någon extra bild i den uppgift man gör till alla. Ta fram det samtidigt som det förklaras muntligt. Då har eleven kvar pappret och minns bättre. Idag då vi arbetar digitalt kan mycket återvinnas från gång till gång. Ta hjälp av tekniken! Har idrottsläraren skrivit en detaljerad intern agenda för friluftsdagen, förmodligen i word, skriv ut och ge till de barn som behöver mer information. Skicka ut den till några barn eller föräldrar som behöver veta mer detaljer eller alla?

Hjälp att uppfatta och hålla tider – Det finns många bra hjälpmedel för att hålla reda på tiden. Tydlig klocka i alla klassrum är en självklarhet, men fattas ibland i klassrum, eller fungerar inte. Det är inte OK. Det finns också bra klockor som extra tydligt visar hur mycket tid som är kvar och att det snart är slut. Vi kan ha en timer som signalerar att nu har halva tiden för eget arbete gått och när det är fem minuter kvar till din slutgenomgång. Eller hur vi nu lägger upp vår lektion. Kanske några elever behöver en klocka på sin bänk eller en tidstock. Vi kan förstås själv tydligt meddela sådana hållpunkter. Bra och tydlig klocka på gården underlättar också att komma i tid från rast och ämnen i andra delar av skolan.

Reträttplatser, rätt att skärma av – Om en elev lätt blir störd av andra kan det kanske vara OK att lyssna på musik i hörlurar eller ha hörselskydd om det hjälper barnet att koncentrera sig. Man kan ha några stycken som den som behöver får ta, men det kan vara så att vissa barn behöver sina egna. För kontinuitet och förutsägbarhet eller bacillskräck eller … Låt ungen ta upp sin huva eller drömma sig bort, men gör det till en medveten strategi, för dig och eleven!

Lugn – Tänk på inredningen. Inte för mycket olika färger, mönster och saker! Inte massa roliga saker som hänger i taket, klistrar upp på dörrar ställs ut på hyllor. Lugn. Less is more.

Jag kan exemplifiera i evigheter, men det här var några tankar, för att förhoppningsvis sätta igång fler hos er! Och fråga ungarna vad det behöver. Och lyssna. Och försök. Allt detta gäller förstås i andra miljöer också. Väntrum, hemma (!), scoutlokal, stallet, schackklubben… För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, oro och nervositet, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolrätt, Utbildning. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Inkludering utan att specialanpassa för enskilda elever: Minska mängden intryck, öka strukturen och minska stressen i klassrummet.Liten insats, stor skillnad

  1. Ping: Inkludering utan att specialanpassa för en...

  2. thekatgyl skriver:

    ”Less is more” är ett erhört bra uttryck.

    Ta tex ämnet Historia, och att barnen ska lära sig om Stormaktstiden. Det är ju så sjukt stort ämne att man bara vill gå och lägga sig direkt och sova. Men att tänka ”less i more” kan man istället börja med en enkel fråga som hur Gustav II Adolf kunde gå vilse i dimman och dö? Det är en fråga som rymmer någon form av ett mysterium, något tokigt, underligt, korkat, och som i sin karaktär kan trigga lusten att börja dyka ner i ett ämne bara för att ta reda på hur någon bara kunde vara så korkad, och dessutom kung, att traska ut i en dimma. Frågorna börjar ställas: Vem var han? Vem fanns ute i dimman? Varför ville de döda kungen? Varför vad det dimma? Gick han eller hade han häst? Hade alla häst på den tiden? Vem tog hand om hästarna? Hur hade de som tog hand om hästarna det? Vilka var de, var bodde dem? Varför stannade dom inte hemma i Sverige istället för att hänga på kungen och kriga? Hur kom det sig att kungen var själv i dimman? osv.

    Från en enkel fråga växer plötsligt Stormaktstiden fram utifrån ”less is more” och i detta är det viktigt att pedagogerna tillåter ”flow”.

    Tack för ett fantastiskt bra inlägg.

  3. Maria skriver:

    Underbart att läsa! Dina förslag på hur man kan anpassa undervisning och miljön i skolan för allas bästa, är briljanta! Tack för en fantastisk blogg 🙂

  4. Fredrik Larsson skriver:

    Jag skulle påstå att du har fullständigt rätt och åt helskotta fel samtidigt. Skolan behöver sannerligen SE varje elev. Men jag tror på samma princip men omvänt. Man borde ställa frågan om varje elev: ”Vad behöver just den här ungen för att komma till sin rätt i skolan? Vilken pedagogik? Vilken lektionslängd? Individuellt? Gemensamt?” För egentligen är det en befängd tanke att fösa ihop en drös ungar utifrån ålder och boendeort, det säger nämligen inget om den individuella ungen ifråga. Han eller hon är en person med unika behov och förutsättningar. Nästa fråga att ställa blir då rimligen hur man ska kunna samordna de individuella behoven på något vettigt sätt. Jag tror varken på klasser eller årskurser, utan varje individs lärande. I princip tror jag man skulle komma långt med fyra pedagogiska huvudlinjer för att möta de behoven. Sen varierar förstås vars och ens behov mellan ämnen och situationer, men den säck man syr ihop för att möta dessa behov kan inte passa alla. Vi är alla olika, NPF eller NT oaktat, och det borde vara varje elevs privilegium att få komma till sin rätt. Varför inte försöka vända på steken och utgå från andra hållet? Huruvida alla är regel eller undantag borde gå för samma… och det du föreslår för klassrummet – det borde i vilket fall lagfästas. Det är bra för alla!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s