Föräldrar som kämpar. Hårt, mot okunskap och ett förhållningssätt som inte är OK kring en liten prestationsprins psykiska ohälsa…

Det här är en historia, en av många, för jag hör om liknande situationer från många familjer. Så jag vet att igenkänningen är stor bland er föräldrar. Men kanske kan en sådan här berättelse väcka lite tankar även hos andra, runt om i Sverige, som möter dessa föräldrar och deras barn. Och framförallt ser problemet ur en annan synvinkel och som en del av jobbet. Som man ju måste släppa, inte släpa med sig hem. Den möjligheten finns inte för de här prestationsprinsföräldrar.

Drottningen är näst intill desperat. Hon och Kungen har just talats vid. Det är mitt under arbetstid så hon fick smyga in på toaletten eftersom hon sitter i öppet landskap. Prestationsprinsen är för tredje dagen i rad i paniktillstånd i skolan. Innan har det varit någon dag då och då. Det har också varit mest enstaka dagar han vägrat gå till dit. Men nu är han tveksam varje dag. Det tar lock, pock och pepp för att få iväg honom. Han är nyss fyllda 11 år.

Drottningen och maken har via telefon kommit överens om vem som ringer vart. Prestationsprinsen har själv just ringt pappa och sagt att han inte står ut. Kristin, hans mentor, har anklagat honom igen för att spelar teater och sagt att han måste skärpa sig. Han grät för fullt då han ringde, han hade gått hem, men vågade inte gå in när ingen var hemma så pappa stannade kvar i telefonen medan han låste upp och gick in. Kollade huset och slog sig ner vid TV:n. Nu är pappa Kungen på väg hem.

Drottningen gled in i ett tomt konferensrum, hon slog numret till Prestationsprinsen läkare som har hand om hans diabetes. Han är bra och klok.

Kungen hade just talat med BUP, men ingen där hade tid och rekommenderade att de väntade tills ordinarie läkaren hade tid att ringa upp. Förhoppningsvis idag, men det kunde ta någon dag. Vänta nu, hade Kungen sagt. Vi har en liten kille här som mår väldigt, väldigt dåligt. Han uttrycker tankar kring att inte vilja leva om livet ska vara så här. Och du tycker vi ska sitt lugnt tills ni kanske har en lucka? Vad är då denna jour till för? Ingen direkt förklarande svar från den för familjen okända psykologen.

Drottningen låter signalerna gå fram och hon får faktiskt tag på diabetesläkaren. Hon förklarar situationen och frågar vart hon ska vända sig. Vad gör jag!? När han får allvarliga medicinska situationer, då ringer man ambulans och får för det mesta omedelbar hjälp med stor respekt. Men när en 11-åring mår akut psykiskt dåligt. Då finns ingen ambulans att kalla på. Vad gör vi säger hon, medan tårarna börjar rinna. Läkaren talar om BUP:s jouråtagande om att det finns en barnpsykiatrisk akut… Drottningen avbryter, vårt BUP har inte tid, rektorn tänker inte göra något just nu, barnpsyk som vi ringde i helgen säger att vi kan komma dit, då får han lugnande, sen är det lokala BUP som ska ta över och behandla… Det blir ju bara ännu en traumatisk situation för Prestationsprinsen, som snarare kommer att stjälpa än hjälpa, både vad gäller hans situation och förtroende till vuxenvärlden! Läkaren kan inte göra så mycket förstås. Det är ju inte hans bord. Drottningen tackar. Lägger på. Brister ut i gråt och förtvivlan. Biter ihop. Torkar tårarna och går ut för att ta tag i jobbet, budgeten som måste mejlas före lunch. Men det är svårt att koncentrera sig.

Kungen hade också sökt rektorn och efter flera turer fått tag på henne. Hon tyckte det var tungt att höra, men hade mycket på sitt bord. Hon lovade att kalla till ett möte, men kunde inte lova hur snart det gick att få till. Du skämtar, frågade Kungen. Du måste göra något nu, idag. Nej, det såg hon nog inte att det fanns någon möjlighet till…

Drottningens telefon ringer precis då hon är på väg att mejla budgeten. Det är Prestationsprinsens mentor Kristin som ringer för att berätta att Prestationsprinsen rymt från skolan igen (observera ordvalet) och så kan de inte ha det. Detta är ohållbart. Han måste följa de regler de satt upp, att han ska gå till biblioteket. Inte springa hem. Drottningen är bara tyst. Det här är inte sant. De förstår verkligen inte att det är de som ska anpassa skolan till Prestationsprinsens förmåga, inte Prestationsprinsen som ska anpassa och trolla bort sin unika funktionsuppsättning. Tänker på hur Prestationsprinsen måste känt det då Kristin anklagade honom. Hon får inte fram ett ord.  Lika bra det kanske. Till slut säger hon bara: Jag tror det finns olika tolkningar av situationen.

Drottningen undrar hur de ska orka. Hur ska Prestationsprinsen orka. De är fast i ett system som inte fungerar. Hur länge ska de få trixa och fixa med sina jobb för att överleva. Kungen har gått ner på deltid. Annars skulle det inte fungera. Själv sitter hon på kvällarna för att jobbar ikapp det hon inte hunnit under dagen pga oro, samtal och möten. Hon är så trött, men det finns inga alternativ. Det är bara att kämpa på.

Kungen kommer hem. Hans lille filur till son sitter med torkade tårar i soffan och spelar TV-spel. Djupt koncentrerad och fångad, kanske en aning lugnad, av rutinen, strukturen, förutsägbarheten i spelet. Pappa går fram och tar på honom. Masserar lätt hans axlar. Kungen känner hur något släpper. Han försöker tala med Prestationsprinsen. Men det går inte. Han är i en bubbla. Inte ett ljud kommer över sonens läppar. Käkarna är hårt ihopbitna. Det är ett tillstånd han inte hade en tanke på att hans son skulle befinna sig i när han vaggade runt med honom som liten. Och Kungen önskar inte någon att behöva uppleva samma sak. Inte ens rektorn… jo, kanske. Men ännu mindre att ett enda barn ska behöva genomlida ett sånt här svek från vuxenvärlden. Han tackar sin lyckliga stjärna att Prestationsprinsen springer hem. Inte ut på stan. Och att han vänder sig till honom och Drottningen, att han fortfarande förutsättningslöst litar på sina föräldrar. De måste ha gjort något rätt i alla fall.

Ändå vet Kungen, att vi vuxna sviker barn och unga varje dag. På många skolor, i många familjer, inom vården och omsorgen runt om i Sverige. Men han vet också att det finns massor av vardagshjältar som gör fantastiska insatser på många skolor, i många familjer, inom vården och omsorgen runt om i Sverige. Lyckliga de familjer som hittar till dem. vi måste hitta fler, bli fler, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, pojkkrisen, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Föräldrar som kämpar. Hårt, mot okunskap och ett förhållningssätt som inte är OK kring en liten prestationsprins psykiska ohälsa…

  1. Ping: Alla elever har rätt att få stöd i skolan | 1000 möjligheter finns!

  2. thekatgyl skriver:

    Förbjudna tanke, men…

    Tänk om det är så att politiker, skola och lärare faktiskt inte förstår och aldrig kommer att förstå, vad gör man då?

    Kampen mot okunskap är jag alltför bekant med. Det börjar med en liten tändsticka som petar på ett regelsystem och snart förvandlas allt till ett brinnande inferno. Som förälder försöker ropa genom lågorna till alla som springer runt i febrig hysteri att ”där började branden!”, men ingen lyssnar. Allt blir bara värre och värre och efter ett tag vänder sig gruppen av ”brandmän” mot en och säger ”det var ditt barn som höll i tändstickan, det är något fel på ditt barn”. Nej, nej, försöker man förklara (väl medveten om att man inte anses tillhöra expertgruppen) det var flera faktorer som spelade in när branden uppstod; torra kvistar, vindförhållanden, avstånd till vatten, brandsläckare, etc.

    Åren går och det brinner och nya personer dyker upp och det fortsätter att brinna. Ens barn börjar bli mer och mer tyngt av att betraktas som den som fortfarande håller i tändstickan och även kamraterna börjar blir osäkra, och till slut öppnas dörren till ett rum dit barnet får gå för att man inte kan ha någon som ställer till med stora bränder på skolan.

    Idag frågar jag mig om det är rätt att ägna all denna energi som förälder att kämpa för sitt barns rättigheter genom att försöka övertala en ”expertgrupp” och ge denna grupp en så stor betydelse och värde att den till slut får knäcka våra barn?

    Idag undrar jag om det inte är dags att ge upp skolan och ägna all energi åt att lyfta våra barns värde, och inte skolans (”expertgruppen”), så att den dagen våra barn går ut skolan så är det inte betygen/skolan/samhället/”expertgruppen” som bestämmer vad våra barn har för framtidsutsikter och värde, utan barnen har funnit värde i sina alldeles unika förmågor och begåvningar som under fått blomma (men som värderats genom åren som värdelösa).

  3. Iris skriver:

    TACK för ännu ett fantastiskt fångat inlägg! Det är en tröst i allt det jobbiga att vi inte är ensamma. Jag vill tipsa om boken ”gnistan – berättelsen om Jake” av Kristina Barnett. Har sträckläst denna underbara berättelse om att nå fram till autistiska barn och att låta begåvningen få ta plats. Här är det verkligen funktionsuppsättning som gäller! Sköt om er! Iris.

  4. tjoohalia skriver:

    Försökte kommentera via mobilen men den tryckte bort allt jag skrivit så om det blir två kommentarer är det därför..

    jag tycker att det är tragiskt att läsa det här. jag har en femåring eller han blir sex år i sommar och ska alltså börja förskoleklass i höst. skolvalet har varit en lång process för oss. den närmsta skolan är en ”aldrig i livet”-skola. de flesta skolorna runt omkring vår bostad är ”nej”-skolor faktiskt. vi fick tillslut in honom på en mindre friskola i grannkommunen, något vi är väldigt tacksamma för.

    sonen utreds för autism. det har varit en lång utredning, i över ett och ett halvt år. det finns både positivt och negativt med det.

    jag läser till studie- och yrkesvägledare och varje gång jag hör eller läser en sån här berättelse blir jag ledsen. jag vet att det finns så många såna här berättelser som berättas och ännu fler som aldrig kommer fram.
    för mig är det obegripligt hur man som lärare, rektor eller annan skolpersonal kan bortse
    från en elevs behov.

    I läroplanen står det att ”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.”
    jag är övertygad om att de flesta barn faktiskt skulle kunna uppnå skolans mål om de fick
    en individanpassad utbildning.

    som vuxen känns det som att man borde veta att efter X antal år i skolan lär sig alla annorlunda.
    innan jag blev ”vuxen” och började utbilda mig till ett yrke inom skolans värld var jag medveten
    om att mina klasskamrater på gymnasiet inte lärde sig på samma sätt som mig.
    en del lär sig genom att anteckna, andra måste rita eller på annat sätt sysselsätta händerna
    under tiden, andra behöver musik eller lugn och ro… självklart betyder inte det att man
    automatiskt klarar alla skolans mål genom att exempelvis få lyssna på musik när man
    räknar matte, men för en del gör det kanske en stor skillnad.
    mycket handlar dessutom om respekt. läraren måste respektera elevers olika inlärningsstilar.

    idag är det så stor press på eleverna i skolan. man blir bedömd i allt man gör och alla
    efter samma mall. John Dewey skrev (nu kommer jag inte ihåg i vilken text) att
    man måste komma ifrån det här bedömandet av barn och att mäta begåvning.
    han menade istället att undervisningen måste anpassas efter elevernas förutsättningar
    och deras erfarenheter, inte efter en mall där man antingen passar in eller inte.

    jag är ofta orolig för hur det ska gå när min son börjar skolan. att jag dessutom har
    en yngre son som haft en relativt tuff start i livet med en utvecklingsförsening gör att
    jag oroar mig för honom också, varje dag, fast han bara blir fyra i år.

    jag vill att alla barn ska få möjligheten att klara av skolan, utifrån sina behov och
    förutsättningar och det är vi vuxna som måste ta den kampen.

    Tack för ett intressant blogginlägg

  5. tjoohalia skriver:

    Det här var tungt att läsa. Jag har en femåring, eller han blir sex i sommar och ska med andra ord börja förskoleklass i höst. Han utreds för autism, en utredning som tagit ett och ett halvt år (det är iofs både positivt och negativt).
    Vi har verkligen kämpat för att hitta en passande skola till sonen, den kommunala som ligget närmast är ett stort ”nej” eller snarare. ”aldrig i livet”.
    Som tur är har han kommit in på en mindre skola men hur vet man egentligen vad som är bäst för honom?!?

    Jag läser till studie- och yrkesvägledare och tycker att det är tragiskt att läsa sånt här, det finns så många såna här berättelser som berättas men framför allt som inte berättas..

    För mig är det ett av skolans största misstag. Att inte anpassa undervisningen. Det gäller för alla barn, diagnos, problematik eller ingenting. Skolan och undervisningen ska anpassas efter elevens behov och förutsättningar.. Det är rektorns ansvar att se till att läraren gör just detta. Det vet du säkert.

    Jag kommer aldrig att ge mig. Varken för min son eller för något annat barn. Jag tror att alla barn kan uppnå målen om undervisningen individanpassas.

    Det konstiga är att som vuxen och efter att ha klarar X antal år i skolan VET man ju att alla inte lär sig på samma sätt.. Varför kan man inte bara komma ihåg det senare?

  6. JK skriver:

    Efterlängtat inlägg…Är inne på bloggen varje dag. Och så kommer ett inlägg som passar in precis idag! Telefonsamtal idag med BUP. För två veckor sedan träffade vi en jättebra jourläkare akut, som menade att det behövdes täta uppföljningar av suicidrisk av ordinarie behandlingsteam pga mycket dåligt psykiskt mående. Idag får jag beskedet att nästa tid skjuts upp fyra veckor (!) för almanackan är full på BUP. Min prestationsprins almanacka är full med ångest och sorg. Min med desperation.

  7. RymdMamman skriver:

    Sonens mentor frågade för mycket för en tid sedan. Sonen kraschade och låste in sig på toaletten. Nu är han lite rädd för mentorn och vill inte gärna träffa vederbörande. När vi berättade om situationen, och försökte förklara på ett vänligt sätt, blev svaret att det är svårt att göra bedömningar och sätta betyg utan att fråga, och att andra lärare också kommer att ställa frågor. Punkt.
    Man blir så ledsen ända in i hjärteroten…
    Vi föräldrar har tjatat och tjatat om att vi inte ställer några krav på skolan att sätta betyg och bedöma, det är vårterminen i nian som räknas. Det har vi till och med svart på vitt från Skolverket (en klippa när det gäller information, uttrycker man sig tillräckligt tydligt får man bra svar även fast det gäller ett specifikt ärende). Vad vi vill är att skolan ska anpassa sig efter sonens behov. Men det tar så låååååång tid. Att anmäla finns i bakhuvudet hela tiden. Och hemma har vi en periodvis deprimerad liten hemmasittare.
    Nu kommer tårarna. På återseende…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s