Vad är acceptans när vi kämpar med annorlunda barn, med eller utan neuropsykiatriska funktionsuppsättningar…

Häromdagen skriv jag ett inlägg om att vi måste acceptera att vissa saker aldrig kommer att fungera. Men att vissa saker som fungerar ibland, beror till stor del på oss. Vårt bemötande och omgivningen. Den kampen kring acceptans sliter föräldrar till barn med unika funktionsuppsättningar med varje dag…

Drottningen är förtvivlad. Prestationsprinsen har en jobbig period. Det har gått så bra en lång tid. Han har varit i skolan, har kommit i säng i tid, hållit datatider, kommit till maten, har varit positiv och ”fungerat”.

Det började med ett par hemmadagar i två veckor och förra veckan kom han inte alls iväg. Han vill, det syns i hela kroppen, men han förmår inte. Det tar stopp. Men det är ju precis då han stigit upp, då kan väl inte orken vara slut?

Hemmasittare igen….? Nej! Vill inte, orkar inte – men det lurar alltid bakom hörnet. Tänk positivt. Bygg på det som är bra. Hon irrar i sina tankar. Varför går det ibland och ibland inte. Läkaren säger att det är så här. Bra och dåliga dagar. Bra och dåliga perioder. Det är bara att acceptera. Men hur når man acceptans i de här situationerna? Hur vet jag att jag gjort allt jag kan och bör för att få honom att komma ur sin dåliga dag eller period, funderar Drottningen. Hur vet jag när det handlar om att acceptera läget?

Prestationsprinsens liv innebär att det i perioder är svårt att gå upp, att äta, att duscha, att gå till skolan, att vara med på familjens aktiviteter, att gå och lägga sig. Allt är en kamp. Ibland är det bara en eller två grejer som hänger upp sig. Inte gå till skolan, men resten fungerar. Inte tvätta håret, men resten fungerar. Och ibland är det flera saker som inte fungerar. Eller ibland det mesta…

Men där emellan är han ganska normal, hänger med familjen, fungerar, kan vara med på det mesta, om än anpassat. Ja, han kanske inte behöver åka skidor varje dag på skidsemestern, åker de på museum kan han få sätta sig och spela på mobilen när han inte orkar mer, han behöver kanske inte äta den exotiska grytan när de är hos mormor, är de på resa kan han få ta en heldag på hotellrummet och återhämta sig, han har ett anpassat skolschema…. Dvs otroligt mycket struktur och förutsägbarhet. Ställtid och förberedelser. Återhämtningstid. Det uppstår situationer även i fungerande perioder, men då löser de det genom att anpassa eller avbryta.

Nu är det inte så. Prestationsprinsen vill inte? Kan inte? Förmår inte? gå till skolan. Han förmår faktiskt inte mycket alls just nu.

Det är förstås frustrerande. Irriterande. Uttröttande. Jättetungt för Drottningen och hennes man. Och syskonen. Spänt. De vill att Prestationsprinsen ska må bra och vara i en bra period jämt. Igen. De tycker lite olika om vad bara ska accepteras och vad som måste arbetas med. Vem har rätt? De söker efter vad det är de ska acceptera och därmed slippa frustrationen. Att inte alltid känna att om de bara gör det eller inte det, om bara skolan, om bara Prestationsprinsen, om de istället….. kunde finna acceptans. För sin älskade unges skull… Och om vi alla kunde stötta istället för att ifrågasätta dem. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Autism, Familjeliv, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, Sjukvård, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Vad är acceptans när vi kämpar med annorlunda barn, med eller utan neuropsykiatriska funktionsuppsättningar…

  1. Sofia skriver:

    Ser fram emot info framöver

    Tack!

  2. JK skriver:

    Jag ser det som min uppgift som förälder att hjälpa mina prestationsprinsar att acceptera att ibland går det, ibland inte. Hipp hurra när det går, om inte är det inte hela världen att det inte går just nu, vi kan försöka senare. Sedan måste jag jobba med min egen acceptans, när frustrationen riskerar att ta över. Från omgivningen finns ingen acceptans alls. ”Vi vet ju att han kan om han vill, vi har ju sett honom vara glad och leka på rasten, han åt ju bra i matsalen, han skrev ju fina bokstäver förut.” Det är vi föräldrar som anses inte ställa nog med krav, fast problemet just är alla krav som blir övermäktiga. Inte lätt att få förståelse för att förmågan finns, men bara för någon sak i taget.

    • thekatgyl skriver:

      Tänkte på frånvaron av acceptans från omgivningen som går hand i hand med föreställning om något/någon. Har man inga förväntningar på varken föräldrar eller barnen att vara annat än oansvariga och loja i sina krav och gränsdragningar så kommer aldrig dessa personer acceptera, såvida de inte kommer till ett uppvaknande om att ”någon eller något försöker kanske säga dem något”. Därför handlar acceptans mycket om förmågan att reflektera över sig själv och relation till andra och tänka ”vad kan jag göra annorlunda?”. Med risk för att låta som en Dr Phil, vilket inte är min avsikt, har jag i alla fall funnit ro i att acceptera att vissa människor orkar eller kan inte reflektera över sitt egna och därmed får jag acceptera att de kommer fortsätta säga samma sak, om igen. Vad man däremot inte ska acceptera är att man på grund av artighet går med på att backa sin egna process att vilja förstå något mer av livet. Kort sagt säga att man förstår vad de menar men att man är av en annan uppfattning och att man håller fast och tror på den. För det är just i det gränssnittet som man stressas ihjäl när man lever med Prestationsprinsar och Prinsessor och man måste våga börja med att acceptera sig själv.

  3. thekatgyl skriver:

    Dagens ord: Acceptans!

    Frågan är hur vi ska någonsin nå fram till vikten av acceptens när begrepp som att sätta gränser dominerar som ett villkor för att barn ska växa? Hur ska detta gå till då begreppet sätta gräns riskerar att lägga grund för den mest primitiva pedagogiken man kan finna, för det är knappast barnet som sätter gränsen. Jag kommer lista vad som kan ske när en skola sätter gränsen under de omständigheter som råder just nu med bristande kunskap, resurser och stöd.

    Primitiv pedagogik:

    1) ”Konsekvens-pedagogik” ex. ”om du inte gör det får du inget betyg”, osv.

    2) ”Auktoritets-pedagogik” ex. ”alla andra jobbar med uppgiften, varför gör inte du det?”, osv.

    3) ”Skuldbeläggnings-pedagogik” ex. ”här har jag gjort en massa saker för dig och du svarar med att göra på detta sättet”.

    4) ”Uppgivna-pedagogiken” ex. ”jag är mycket bekymrad över hur det ska gå för dig”.

    5) ”Organisatorisk-pedagogik” ex. ”jag har 28 elever som jag måste ta hand om och jag hinner inte med att sitta här hos dig”.

    Frågan är vad som sker om man byter ut gränsdragning som ett medel för barn att växa och ersätter det med begreppet Acceptans för att vi alla är olika för att kunna växa?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s