Oordning och störande beteende i klassrummet, på fotbollsplanen eller på kontoret, eller blir det bara inte som du tänkte dig…

Ledighet ger tid till eftertanke. Här är en fundering vi kan ta med på långpromenaden, utförsåket, liftkön, beachen eller varför inte till soffan… Många gånger blandar vi ihop oordning och störande beteende med annorlunda ordning och annorlunda beteende. Annorlunda mot vad vi förväntat oss. Eller skulle önska för att vi själva ska må gott, vara lugna och komfortabla. Vår egen ”comfort-zone”.

Det finns skolor där man inte får ha mössa, inte gunga på stolen, inte ha mobiler, inte sitta på golvet eller bakofram på stolen…
Det finns skolor där man får ha mössa, får gunga på stolen (eller sitter på stora bollar), får ha mobilen med skön musik, sitta hur man vill…

Man kan inte säga att det är den första kategorins skolor som når bäst resultat.
Man kan inte heller säga att det är inte den andra kategorins skolor som når bäst resultat.

En mössa hindrar ingen att höra vad fröken säger, det blir inte svårare att läsa, skriva eller räkna. Att få sitta så det känns skönt underlättar inlärning, så lite gung eller bakofram kan vara en magisk nyckel till kunskap. Likaså lite soft musik medan man räknar…

Det handlar om hur man sätter reglerna och hur man följer upp dem. Och då tror jag att den skola med stor tolerans till vad man har på sig, hur man sitter eller till om eleven lyssnar till klassens oljud eller skön lugn musik medan den räknar, tillsammans med tydliga regler och kärleksfull, tydlig (förutsägbar och strukturerad) uppföljning av reglerna, är de som lyckas. Lyckas att förmedla kunskap, lyckas att inkludera flest elever, lyckas att få flest att må bra i skolan och lyckas förmedla en schysst värdegrund…

Att mössa är OK är inte samma sak som att det är OK att bolla med den eller rycka av kompisens. Att gunga lite på stolen är inte samma sak som att få slamra eller gnissla med den. Att ha med mobilen betyder inte att man får surfa, facebooka eller messa på lektionstid (om det inte ingår i uppgiften). Och det betyder inte att man får spendera lektionen med att lattja med mössan, gunga på stolen, sätta sig bakofram, byta till att sitta på bordet och sen golvet, och lyssna på skön musik istället för lärarens genomgång.

Det här exemplet var om skolan, samma sak gäller på kontoret, träningen eller scouterna. Det handlar om att ta vårt mandat som vuxna, lärare och ledare- Att fundera på målet, vad är det jag vill uppnå. Att fundera på varför jag stör mig på vissa saker. Och sen klura ut vad av det som stör mig hindrar verkligen mig och klassen, medarbetarna eller gruppen att nå målet.

Det är nog inte mössan, det är hur tjejen med mössan beter sig.
Det är nog inte att killen vickar på stolen utan det ihop med vad han säger och gör dessutom.
Det är nog inte mobilen utan vad den används till…

Så våga se beteendet. Våga säga ifrån det som stör er att nå målet. Men, för att lyckas, våga försöka förstå vad som ligger bakom. Och försök hjälpa mösstjejen, gungkillen och mobilgrabben att lösa det problemet. Ta hjälp, speciellt av dem. För att ta av sig mössan, sluta gunga eller stänga av mobilen hjälper inte mot koncentrationssvårigheter, särbegåvning eller överskottsenergi… snarare tvärtom… för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Advertisements

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, barn, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Pirr, pojkkrisen, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolrätt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Oordning och störande beteende i klassrummet, på fotbollsplanen eller på kontoret, eller blir det bara inte som du tänkte dig…

  1. Alla har ett personligt ansvar skriver:

    I många medier framhävs inte sällan normlöshet som ideal och att man får pröva sig fram idag. Det är då inte lätt för vare sig förälder, lärare eller elev idag att förstå och sätta gränser när ser så många har så olika referensramar och ser så olika på vad som kan tillåtas och accepteras. T ex använder eleverna inte sällan sina mobiltelefoner på lektionstid för att kunna kommunicera med personer utanför skolan (i för dem ytterst angelägna frågor). Vad finns det ö h t för incitament till gränssättning inför eleverna? Har föräldrar och anhöriga ö h t något ansvar för barnens uppväxt och det som händer utanför skolan? Varför inte vara bejakande och tillåtande med det mesta? Tänk om fyra elever försvinner från skolan det innebär i princip en förlust av en lärartjänst.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s