Hemmasittare och skolvägrare är svårt att acceptera, utbrändhet bland vuxna är däremot både utbrett och accepterat.

Hemmasittare är lite av ett tema senaste dagarna på bloggen. Därför dammar jag av det här inlägget. Känner att det regelbundet behöver publiceras för att vi ska förstå proportionerna, hur svårt det är och hur lång tid det tar att komma över hemmasittande.

Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade inte chefen… symtomatiskt nog. Men Ines anses inte vara hemmasittare, tänkte Drottningen.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med Prestationsprinsens hemmasittande, sin egen och andras som är närstående till hemmasittare. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor. Igen…

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet, där det inte är noterat vem som är ansvarig för vad eller datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon. Han är inte hemmasittare för att han vill…

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen, ansvariga för att han blivit hemmasittare, igen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Hemmasittare behöver förståelse och en relation fylld av tillit till någon i skolan. Barn är små människor, ungdomar är lite större, men de råkar ut för precis samma saker som vuxna människor. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och de behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för varenda hemmasittares skull. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, pojkkrisen, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolplikt, Skolrätt. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Hemmasittare och skolvägrare är svårt att acceptera, utbrändhet bland vuxna är däremot både utbrett och accepterat.

  1. Lisa skriver:

    Jag är mentor till en prestationsprinsessa. En flicka med en bokstavdiagnos som i omgångar haft svårt att komma till skolan. Vi har löst det emellanåt med avtal mellan oss två där hon ska komma och vara med mig en viss tid då de andra har sovmorgon för det har varit svårt att stänga av tv:n och bege sig till skolan när ingen är hemma för att skicka iväg henne. Hon har en del svårigheter i sociala situationer, men när hon väl är här så har hon vänner. Men nu har hon inte varit här alls denna termin. Mamma känner att hon inte kan lyckas med att få iväg henne själv. Hon har också ett sånt arbete där hon måste åka hemifrån tidigare än dottern. Vi har gjort socanmälan och hon har sedan länge gått hos BUP. Jag tror att när puberteten slog till så utlöstes mer ångest över det här än förut. Jag har bra kontakt med mamman. Jag känner mig helt villrådig över hur jag ska tackla det här. Jag har inga möjligheter att släppa alla mina klasser för att åka hem till henne och hjälpa henne. Vi har heller ingen annan resurs på skolan som är ledig. Ekonomin i skolan är ansträngd som det är (friskola). Det är svårt att hjälpa någon med skolarbete och sociala relationer när dom inte är här liksom. Vad gör man? Tacksam för input.

  2. J K skriver:

    Jag börjar tro att jag är avlyssnad! Bloggen beskriver vår verklighet precis. La just på luren efter ännu ett samtal med rektorn: ”Nu måste Du tro på det här. Nu ska han tillbaka till skolan!” Mina invändningar faller ganska platta till marken: ”Men jag vet inte om han någonsin kommer att klara gå heltid i skolan.” och ”Jag tror att han måste få veta hur det ska fungera på lektionerna först, att det blir någon förändring av det som tar emot mest.” Efter samtalet är det bara att ordna till kroppsspråket och förmedla detta till den berör: ”Nästa vecka ska det fungera för Dig att gå till skolan för det är bestämt!” Sedan återstår att hålla tummarna. Nya rektorn vill väl och kanske, kanske kommer det att fungera denna gång. Mot min vilja lurar skräcken hos mig också: ”Bara han inte måste känna sig totalt misslyckad en gång till…”

    • JK, du är inte avlyssnad, Du, eller ni, är inte heller ensamma i er situation. Det kan ju vara skönt på ett sätt, det är inte er det är ”fel” på… Men mest sorgligt ändå, inte en enda unge, inte en enda familj borde ha det så här…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s