Två månader räcker egna viljan, sen är det november… Då är också orken slut och hemmasittandet ett faktum…

Nu är mörkret här och orken tryter för oss alla. För andra är mörkret bara en liten del, orken är slut av andra skäl…

Prestationsprinsen hör mamma komma. Han är redan vaken och tankarna virvlar, men han låtsas sova.

Han vill inte gå upp. Han vill inte gå till skolan, han vill inte helt enkelt. Han har inte velat på länge. Eller snarare han förmår inte. Det spelar ändå ingen roll. Ingen roll alls. Han ville, men det gick inte. Gick bara inte. Bättre att inte gå dit än fucka upp. Så han tänker inte gå upp… tänker inte misslyckas…

Efter sommarlovet kändes det bra. Han kände sig stark och tänkte att den här terminen ska det nog gå.

Men… Ny tyskalärare. Han pratar i oändlighet, skitsnack och uppgifter blandat i oändlighet. Sen lämnar han ut en lapp med sju kilometer lång lista på uppgifter. Hur fan ska man veta när man ska lyssna? Och hur fan ska man fatta och orka alla uppgifter! Och gubbdjäveln låter inte mig använda datorn fast Mimmi (specialpedagogen) sagt så. Ahhhhh!!!!

Svenska fröken lika hopplös. Så tråkig och …. Hon har nog aldrig gjort eller sett något av det han och kompisarna tittar på, gör och spelar. Ingenting.

Och historialäraren är så tröttsam. Prestationsprinsen älskade historia förut. Men den här snubben.

Så när man inte fattar eller orkar så blir de sura eller arga. Du måste skärpa dig och göra saker även om du tycker det är tråkigt! Ah men… Det är väl för fan de som ska skärpa sig och göra grejer man fattar och orkar!!!

Så först gick han varje dag till skolan. Sen blev han så himla trött av allt snack, långa otydliga instruktioner och skit han fick vissa dagar att han stannade hemma dagen efter. Men sen tog det längre tid och fler dagar att hitta orken. Så han var hemma ett par tre dagar varje gång. Då började mamma och pappa tala med skolan, skolan med honom, Mimmi var bra, men de andra lärarna fatta ju ändå inte vad hon säger. Så det gör ingen skillnad. Så varför gå dit? Inget funkar ju ändå.

Så nu vägrar han. Han hör mamma – han blundar. Hon försöker. Han blundar. Han vet att hon vet att han inte sover. Han vill, men kan inte. Hon vill, men förstår.

Drottningen går ut ur rummet. Sjukanmäla igen. För sen till jobbet igen. Eller kanske borta från jobbet igen. Ja, hur ska hon göra. Ahhh!!!!

Samma sak tredje året i rad för Prestationsprinsen. Börjar bra ett par, tre veckor. Börjar slira med en dag här och där nästa två, tre veckor. Så flera dagar i veckan. Och så blir det mer och mer och så novemberlov och efter det skolvägran. Drottningen tänker, är det helt enkelt så att det tar två månader att brytas ner av en skola som inte funkar…

Två månade räcker viljan och ambitionen trots skolans bemötande… Sen är de förråden slut.

Hur håller vi förråden fyllda? Hur låter vi bli att tömma? Hur fyller vi på? För våra älskade ungars skull!!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Skolan. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Två månader räcker egna viljan, sen är det november… Då är också orken slut och hemmasittandet ett faktum…

  1. RymdMamman skriver:

    Jaa…hur låter vi bli att tömma… Är just tillbaka från ett möte på skolan. Sonen gjorde det så bra på morgonen, gick upp lite tidigare för vi skulle åka lite tidigare (vi hade pratat igenom det i lugn och ro dagen innan) och allt var så bra. Sen möte. Ändring av morgonrutinerna, stressigt tempo, en massa frågor, sonen svarade ja på det mesta för att ”mötet skulle ta slut fortare, det var för jobbigt”, maktspråk från rektor, föräldrarna känner sig ifrågasatta, läraren tycker att om hen är bestämd så löser det sig och blir sen sur när det inte gör det… Målet för mötet var förstås att få sonen att orka vara i skolan mer och klara målen. Efter mötet var sammanbrottet nära, ilskan total och det vara bara att åka hem. Framgångsrikt möte, eller..?

    • Rymdmamma, suck. Okunskapen är enorm. Din son och alla prestationsprinsar drabbas. Hårt. Det går sakta att förändra världen… skickar en tanke full av energi o heja er!

      • RymdMamman skriver:

        Tack! Alltid skönt att känna att det finns människor runt om som förstår. Jobbigast är att det sett så bra ut ett tag, sonen har ju t.o.m beviljats assistent som är underbar. Kuratorn är också underbar. Men så finns det de som tycker att om det har varit tre jättebra dagar så är det dags att skruva upp kraven…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s