När en diagnos blir en användbar förklaring är vi illa ute, den är ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd.

Prestationsprinsen är en pojke som är störande och ett problem i skolan. Det har många talat om för honom, inte bara i skolan förresten, utan ett antal grannar, kompisars föräldrar och en och annan tränare. Ser andra en som ett problem och har man fått höra sen tidigt att man är ett problem. Ja, då blir man ett problem till slut. Lika bra att leva upp till rollen!

Så det vet Prestationsprinsen. Att han är ett problem alltså. Han tycker att hans mamma, Drottningen, inte fattar alls. Hon talar också ofta om hur jobbig han är. Då blir han ännu jobbigare. Det är till och med lite kul att provocera och se när hon exploderar. Pappa fattar, han hittar på att Prestationsprinsen ska springa tre varv runt huset efter var femte tal i matteläxan. Han sätter sig bredvid då Prestationsprinsen ska läsa sex sidor NO-läxa. Hjälper honom att sitta kvar, läser högt vissa stycken eller så får han hoppa tio gånger då det inte alls går. Ibland lägger han ut godisar, eller druvor, som Prestationsprinsen får ta efter ett visst antal tal eller sidor…

För ett tag sen fick Prestationsprinsen en diagnos. Han har ADHD. Han fattar inte så mycket av den. Mamma och pappa är tveksamma om det är så. I skolan sa någon att ”det förklarar saken#.

I lärarrummet använder fler lärare hans diagnos som just förklaring. Såklart han kom i bråk igen, han har ju ADHD. Såklart han inte klarade provet, han har ju ADHD. Sofia, hans mentor som han har mesta tiden, blir så arg då hon hör sina kollegor. Hon försöker förklara att de inte kan säga så. Att det är deras sak att se till att han inte hamnar i de besvärliga situationer som resulterar i problem för honom, kamrater och lärarna. Och att han lär sig inför prov. Att en diagnos inte är en förklaring som de sen bara kan använda. Den är början till vårt hårda arbete att anpassa. Att ge särskilt stöd. Då får hon ofta till svar: Men då säger flera (faktiskt 2013!) det går ju inte, vi får ju inga resurser. Då mumlar fröken att om de bara ville och var lite mer nyfikna så fanns det väldigt mycket information lättillgängligt.

Både Drottningen och pappa pratar mycket med Sofia. De försöker läsa på och tipsa varandra om saker de förstått eller sett. Så det går framåt, sakta. För Sofia har inte kunskapen och än mindre redskapen, de små tricken som gör så stor skillnad för de här barnen. De har i alla fall insett att Sofia behöver berätta precis vad Prestationsprinsen ska göra. Att det blir rörigt för Prestationsprinsen när det är mycket som han ska planera på egen hand, eget arbete… Men det skulle behövas så mycket mer. Så mycket mer struktur för att kompensera hans problem med att hålla ordning och planera. Så mycket fler tillfällen att göra sig av med överskottsenergin, den så kallade hyperaktiviteten. Hjälp att hitta strategier för att hantera sin impulsivitet. Framförallt förklara varför hans kamrater blir arga och leda honom till andra sätt att umgås. Så mycket mer stöd borde finnas på plats.

Men det finns ingen på skolan som kan. Specialpedagogen kan mycket om ADHD. Men hon når inte fram till alla. De andra verkar inte ha respekt, egentligen inte för henne, utan för diagnosen. Det är konstigt. Skolan är däremot fantastisk för de som har dyslexi, där finns det mycket kunskap och stöd. Så Sofia kämpar. Men hon har berättat att hon har inte läst något om ADHD och andra diagnoser i sin utbildning. Och hon har inte jobbat så många år. Men hon läser nu en bra bok och har hittat en massa tips på nätet. Det är ju inte bara Prestationsprinsen som behöver lite extra…

En kämpande mentor har stora problem att få till en fungerande undervisning utan rätt kunskap och dåligt stöd från skolan. En Prestationsprins som är grym på idrott, stjärna på skateboard, kan massor om sport, mästerskap, idrottsstjärnor och idrottshistoria. En pojke som kan massor om motorer, bilar, mopeder och mc. Men det där med skolan har han nog gett upp. Han vet att han inte bara har problem, han är ju ett problem…

Låt aldrig en diagnos bli en användbar förklaring att luta sig mot för att slippa ta tag i det som vi vuxna har ansvar för. Utan ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd. Förstår inte nuvarande miljön det, är det inte eleven, barnets, individens fel eller ansvar att förändra. Se till att kom till en fungerande miljö, om möjligt. Kanske en resursskola… för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, pojkkrisen, Politik, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till När en diagnos blir en användbar förklaring är vi illa ute, den är ett redskap till rätt anpassningar och särskilt stöd.

  1. Reblogga detta på Prestationsprinsen och kommenterade:

    Jag intervjuade en kille i samband med rapporten om problematisk skolfrånvaro som vi lanserar på tisdag. Om alla ser en som ett problem, så ser man sig själv som ett problem, sa han. Då kom jag att tänka på detta gamla inlägget. Som vad jag hör från föräldrar, pedagoger och ungdomar tyvärr är ständigt aktuellt.

  2. E skriver:

    Tack återigen för bra inlägg! Fick för ett par veckor sedan svar på BUP utredning för vårat barn.
    Har under 4 års tid haft åtgärdsprogram som sakta med säkert verkligen gjort skillnad, tillsammans med hans mognad, oss föräldrar, syskonets mognad, lärarnas försök o.s.v. det är mycket som spelar in! Nu har vi till slut fått svar och det blev den diagnos vi trodde det skulle bli. Har frågat vårat barn (11 år) vem vi får berätta resultatet för. Ingen. Efter en hel del funderande o bollande fram o tillbaka har vi kommit fram till att det är helt rätt. Ditt inlägg gör oss än säkrare i vårat beslut.
    Tack!

    • Jo, visst kan det vara som i inlägget. Det får jag mycket belägg för från er föräldrar. Men det finns många exempel på motsatsen också. Hur det tas emot och hanteras beror på omgivningens kunskap och inställning. En del vill tala om att de har en diagnos för att visa att det inte är något konstigt, de är beredda på en del ”dumheter” men ser det som en del i att vi måste förändra världen. Andra tycker att det är en privat sak, att världen behöver ändras och att osynliga diagnoser borde vara lika naturligt som astma eller nedsatt syn, men att de har de nog tufft ändå. Ser ingen anledning, orkar inte, vill inte gå i frontlinjen. Jag tycker båda är helt OK. Så jag tror man ska gå på sin egen magkänla och om man är förälder ska man vara extremt lyhörd för vad barnet vill.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s