Samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje individs behov orsakar de många diagnoserna och behovet av resursskolor. Men som det är idag behövs de!

Jag dammar av ett inlägg från förra året som är högaktuellt på grund av debatten om vi har råd att ta hand om våra barns behov, Det här handlar om ADHD, men Hejlskovs tankegångar om skolans bristande förmåga gäller alla med diagnos eller släng av:

Bo Hejlskov Elvén skrev i maj förra året på SvD Brännpunkt under rubriken ”Att vägra ge diagnoser är att svika barnen”.  Jag är ganska säker på att inte han satt rubriken utan Svenska Dagbladet. Speglar den innehållet? Jag är lite tveksam.

I Svenska Dagbladet tar Bo Hejlskov Elvén upp rätten till en diagnos, att vi inte får vifta bort de svårigheter som barn och ungdomar med autismspektrumtillstånd, som till exempel ADHD faktiskt har. Att de behöver hjälp. Och att diagnosen krävs för att få rätt stöd och anpassningar idag (tyvärr). Detta i relation till debatten om överdiagnostisering kring siffrorna om att många pojkar födda sent på året är överrepresenterade bland barn med ADHD-diagnos.

Och det är ju så sant, så sant. Han skriver också så här:

”När ett barns förmågor inom ett visst fält inte är höga nog för att leva upp till skolans förväntningar och krav har skolan ett problem. Det försöker man ibland lösa genom att anpassa undervisningen. Ibland väljer man att istället skriva remiss till skolpsykolog eller barnpsykiatrin.”

Notera, har skolan ett problem. Och vidare:

”Vi ställer diagnos när skolan och föräldrarna inte lyckas möta barnets förutsättningar i vardagen. Så adhd är inte något man har eller inte har. Det är en diagnos man kan ha eller inte ha. Uppmärksamhet, aktivitetsnivå och impulskontroll har vi allihop, fast i lite olika mängd. Därför är kritiken mot adhd-diagnosen meningslös. Man bör hellre kritisera samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje barns behov. Diagnosen kan för den enstaka människan betyda skillnaden mellan att klara sig eller gå under.”

Så visst kritiserar han att vi börjar tala om överdiagnostisering. Men han har en annan viktig poäng. Viktigare tycker jag. Att diagnoserna är tyvärr många gånger sätts korrekt. Eftersom de sätts i relation till hur vi klarar av vardagen. Och det gör inte de här barnen och ungdomarna. Men, det finns ett stort men, om skolan och samhället kunde mer om de här frågorna, anpassade sig mer efter individens behov så skulle det ställas färre diagnoser. Och det är ju först i resursskolorna många av de här eleverna ”inte har” en diagnos längre… det fungerar i vardagen…

Så rubriken på Bo Hejlskov Elvéns debattartikel borde kanske vara en annan. Något i stil med Samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje individs behov orsakar de många diagnoserna. Och apropå den aktuella debatten, … orsakar placeringar i resursskolor! Vår bristande förmåga orsakar inte alla diagnoser och behovet av resursskolor, men att de blir så många…

Så låt oss först reformera den ”vanliga” undervisningen, sen flytta dit elever som idag tvingas till andra lösningar. Inte tvärtom. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Advertisements

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Politik, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Samhällets och inte minst skolans bristande förmåga att möta varje individs behov orsakar de många diagnoserna och behovet av resursskolor. Men som det är idag behövs de!

  1. Carin skriver:

    Så klokt skrivet. Tyvärr behövs diagnosen för att överhuvudtaget få hjälp. Det värsta är när diagnosen tar över och skymmer själva individen. Man blir sin diagnos och utvecklas i fel riktning. Det blir nästan som hjärntvätt. Bemötandet blir fel och självinsikten är lika med noll. Det krävs stor kunskap för att se själva individen bakom diagnosen. Fram för mycket mer kunskap om olika funtionsuppsättningar och förhållningssätt!!
    För våra barn och familjers skull!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s