Vad är acceptans när vi kämpar med annorlunda barn, med eller utan neuropsykiatriska funktionsuppsättningar…

Så klart måste såväl skola och hem anstränga sig till det yttersta för våra prestationsprinsar. Men man kan inte alltid kämpa, förändra, hoppas. En lagom acceptans, utan att för den skull ge upp, är ett måste för att överleva…

Drottningen är förtvivlad. Prestationsprinsen har en jobbig period. Det har gått så bra en lång tid. Han har varit i skolan, har kommit i säng i tid, hållit datatider, kommit till maten, har varit positiv och ”fungerat”.

Det började med ett par hemmadagar i två veckor och förra veckan kom han inte alls iväg. Han vill, det syns i hela kroppen, men han förmår inte. Det tar stopp. Men det är ju precis då han stigit upp, då kan väl inte orken vara slut?

Hemmasittare igen….? Nej! Vill inte, orkar inte – men det lurar alltid bakom hörnet. Tänk positivt. Bygg på det som är bra. Hon irrar i sina tankar. Varför går det ibland och ibland inte. Läkaren säger att det är så här. Bra och dåliga dagar. Bra och dåliga perioder. Det är bara att acceptera. Men hur når man acceptans i de här situationerna? Hur vet jag att jag gjort allt jag kan och bör för att få honom att komma ur sin dåliga dag eller period, funderar Drottningen. Hur vet jag när det handlar om att acceptera läget?

Prestationsprinsens liv innebär att det i perioder är svårt att gå upp, att äta, att duscha, att gå till skolan, att vara med på familjens aktiviteter, att gå och lägga sig. Allt är en kamp. Ibland är det bara en eller två grejer som hänger upp sig. Inte gå till skolan, men resten fungerar. Inte tvätta håret, men resten fungerar. Och ibland är det flera saker som inte fungerar. Eller ibland det mesta…

Men där emellan är han ganska normal, hänger med familjen, fungerar, kan vara med på det mesta, om än anpassat. Ja, han kanske inte behöver åka skidor varje dag på skidsemestern, åker de på museum kan han få sätta sig och spela på mobilen när han inte orkar mer, han behöver kanske inte äta den exotiska grytan när de är hos mormor, är de på resa kan han få ta en heldag på hotellrummet och återhämta sig, han har ett anpassat skolschema…. Dvs otroligt mycket struktur och förutsägbarhet. Ställtid och förberedelser. Återhämtningstid. Det uppstår situationer även i fungerande perioder, men då löser de det genom att anpassa eller avbryta.

Nu är det inte så. Prestationsprinsen vill inte? Kan inte? Förmår inte? gå till skolan. Han förmår faktiskt inte mycket alls just nu.

Det är förstås frustrerande. Irriterande. Uttröttande. Jättetungt för Drottningen och hennes man. Och syskonen. Spänt. De vill att Prestationsprinsen ska må bra och vara i en bra period jämt. Igen. De tycker lite olika om vad bara ska accepteras och vad som måste arbetas med. Vem har rätt? De söker efter vad det är de ska acceptera och därmed slippa frustrationen. Att inte alltid känna att om de bara gör det eller inte det, om bara skolan, om bara Prestationsprinsen, om de istället….. kunde finna acceptans. För sin älskade unges skull… Och om vi alla kunde stötta istället för att ifrågasätta dem. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Autism, Familjeliv, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, Sjukvård, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Vad är acceptans när vi kämpar med annorlunda barn, med eller utan neuropsykiatriska funktionsuppsättningar…

  1. orosmoln skriver:

    En mamma till som känner igen sig i berg och dalbanan som jag brukar kalla det här livet.

  2. Ensamma mamman skriver:

    Viktig fråga för många föräldrar till barn som inte orkar prestera och fungera ”normalt” hela tiden. Egen erfarenhet har lärt mig att ju tryggare man är med att man gjort det man kan som förälder, desto lättare blir det att acceptera att ens barn behöver perioder av vila, lite hemmasittande och paus från världen då och då. Och kan man lita på att barnet kommer igen efter några dagar eller så, så blir det också mindre laddat med de där svackorna.

    • Klokt ensamma mamman! Många barn (ungdomar och vuxna) kommer hela sitt liv att behöva mer återhämtning/vila/ställtid än andra. Klokt om de förstått detta. Oklokt om omgivningen inte accepterar. Men fantastiskt om man kan enas om att det behovet finns och se det som ett klokt och rationellt beteende!

  3. RymdMamman skriver:

    Eehh… sade jag ”bara”..? Det är inte ”bara” men ibland får man försöka tänka positivt!

  4. RymdMamman skriver:

    Ibland verkar det som att vi har samma kille… För två veckor sedan var jag tvungen att åka bort några dagar, och pappan fick ta över på morgonen. Helt nya rutiner alltså. Det gick bra! Han kom iväg till skolan. Förra veckan präglades av svår förkylning, och nu har det varit kämpigt några morgnar trots att han är frisk igen. Från och med måndag blir det pappan som tar över igen. Jag tar en promenad innan sonen vaknat och kommer hem när han (förhoppningsvis) gått. Går det så går det. Skolan är helt med på noterna, och eftersom han dessutom är läxbefriad ett tag så handlar det bara om att få till den fysiska närvaron.

  5. Ingela skriver:

    Oj, vad man känner igen sig i detta inlägg! En sådan prins har jag också…
    och skönt att veta att man inte är ensam – vare sig som prestationsprins/prinsessa eller som förälder!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s