Hemmasittare, varje barn och ungdom har sin anledning, men tappat förtroende för oss vuxna är gemensamt…

Hemmasittare. Det finns ingen enhetlig och accepterad definition av vad begreppet hemmasittare betyder. Men ordet används allt mer, det talas allt mer om problemet och det tycker jag är bra. Sen är hemmasittare ett dåligt ord. Elever med problematisk, långvarig eller långvarig olovlig frånvaro används också. Jag har svårt med långvarig för det kan också vara regelbunden t.ex. efter lov, helger, schemabrytande aktiviteter osv. Långvarig olovlig gillar jag inte riktgt för det kan ju vara lovlig frånvaro. Anmäld av föräldrar eller sjukskriven av läkare… Det borde kanske heta Skolor med mycket problematisk skolfrånvaro! Vad det än kallas, tror vi som arbetar med det här att antalet hemmasittare ökar. Och i år har äntligen problemet kommit upp på regeringens agenda!

regeringen utreder hemmasittare

Och vi måste tala om problemet hemmasittare. Och vi måste göra något åt det. En del tycker att en hemmasittare är någon som inte varit i skolan på flera år. Då talar vi förstås hemmasittare i grundskole- eller kanske gymnasieålder. Jag tycker hemmasittare likaväl kan vara någon som har varit hemma i ett par veckor eller en månad. Kanske dessutom i regelbundet återkommande perioder av frånvaro. Kanske alltid efter novemberlovet? Kanske alltid i mitten av mars? Eller i slutet av vårterminen… Vi kan inte låta det gå år!

Men begreppet används också ibland synonymt med termen Unga vuxna som varken studerar eller arbetar. Eller som en delmängd bland dem, Då talar man ofta om åldern 16-24 år, ibland upp till 29 år. Här blir det svårare att dra slutsatser ur den statistik som dessutom är svår att får fram. Det är skillnad på att sitta hemma på rummet och att vara på luffen i Sydostasien… Men båda kanske varken pluggar eller studerar i något eller några år. De kallas också NEET:s Not in Education, Employment och Training.

Varje hemmasittare har sin historia. Det är vanligt att barn och ungdomar i behov av särskilt stöd hamnar i den här situationen. Med eller utan neuropsykiatriska diagnoser. Med eller utan släng av diagnos. Eller man kanske ska säga som inte passar in i det fyrkantiga system som vi kallar skolan. Man kan inte sållas in i ”normal” facket. Man är lite annorlunda, kanske för smart, kanske för levnadsglad, kanske med fantastiska egenskaper som inte värdesätts i skolan idag… Och ett återkommande problem är att de tappat förtroendet för oss vuxna, i skolan eller helt och hållet. Skulden kan vi aldrig, aldrig lägga på barnet eller ungdomen. Det är vi vuxna som ska skärpa oss och hjälpa dem ur sin situation. Och det tar tid och måste få ta tid.

Hur kan vi tro att alla lågstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 13? Hur kan vi tro att alla mellanstadieelever ska kunna sitta på rumpan huvuddelen av tiden mellan 8.10 och 14 eller 15? Dessutom från 10 års ålder ta ett stort ansvar för planering av till exempel veckans eget arbete, gympapåse, passa tider!

Hur kan vi tro att alla elever mellan 12 och 19 ska orka sitta på rumpan mellan 8.10 och 16!? Och fösas, strömmas, knuffas i trånga korridoren mellan skåp och salar. Det är klart att en del måste studsa lite, eller prata lite eller fnissa lite eller skoja lite eller få en två timmars promenad, ordentlig paus eller få använda höger hjärnhalva en stund eller kanske bara blunda och försvinna ett tag …. Eller försvinna hem till lugnet i ett par dagar, veckor, månader…

Varför ska eleverna skriva så mycket? Och läsa så mycket? Idag finns massor av information på avancerad nivå i form av ljud, bild och video. Framtiden är audiovisuell, inte svart vit text…

Tacka ja till alla barns unika kompetens, förmågor och funktionsuppsättning. Lite mer vuxen ödmjukhet inför ungarnas unika kunskap för ja, kunskap kring modebloggar, poddar, Youtubers, minecraft, league of legends, world of warcraft, Counter Strike, photoshop, manga, skateboards, motorer, fantasy, hästar, katter eller vad det nu är för något som tar upp hemmasittarens, ja vilken unges som helst, vardag där hemma. Det är just unik kunskap! Vi kan utgå från den till att lära  vad som helst i läroplanen och uppfylla många kunskapskrav och förmågor! Kreativitet krävs av oss vuxna!

Vi måste fånga upp dessa barn och unga tidigare och snabbare. Det ska inte få gå flera år! Om vi hjälper dem redan i mellanstadiet eller när nu förtroendet för skolan och oss vuxna börjar svikta, så kostar det mycket mindre i mänsklig lidande och reda pengar. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Uppdaterad 2015.

PrestationsprinsenPlatser kvar till föräldraföreläsningen
3 november i Stockholm:
Barn och unga som tänker, känner och gör ”annorlunda”

Vi utgår från konkreta situationer: skolstart efter lov, skolavslutningar, semestrar, släktmiddagar, dataspel, sovtider m.m. Tips och verktyg för att klara dessa lite bättre. Anmälan och info

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Lärare, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

13 kommentarer till Hemmasittare, varje barn och ungdom har sin anledning, men tappat förtroende för oss vuxna är gemensamt…

  1. Tobbe skriver:

    Bra att ni tar upp detta. Varje skolchef rektor och möjligen en och annan skolpolitiker vet vad en hemmasittare eller skolvägrare är. Man vet i alla fall att nu kan det bli dyrt och i den nyss ihopsatta organisationen fanns det inte alls med nått om hemmasittare!? Detta måste lyftas på en högre nivå och finnas med i den övergripande planeringen. Det finns ofta inte heller några riktlinjer för hur skola, bup, soc mm skall samarbeta. Utan alla sitter i sina bås med sina olika kompetenser, ansvarsområden, och även här skall det sparas pengar. På första evk-mötet blir man bestämt informerad om att det är skolplikt som gäller och ansvaret ligger på föräldrarna att eleven kommer till skolan. Vid det här första mötet kanske man som förälder redan är chockad över att ens barn totalvägrar att gå till skolan och man fattar ingenting vad som händer!! Detta kan vara starten på några års helvete för hela familjen! Inget blir som man tänkt en gång i tiden. Kanske om politiker rektorer med flera såg varje(!) elev som en otroligt värdefull resurs som kommer att bidra med nått gott i samhället i stället för att bara se problem och kostnader. Så skulle vi få en bättre skola.

    • Ja, det ligger mycket i det du skriver. Varje instans jobbar efter sina mål och budget… Jag har också erfarenhet att de inte ”vill lägga sig i” varandras specialområden. Vilket kan vara totalt frustrerande. En psykolog säger i möte med föräldrarna en massa klokt om skolan, men är knäpptyst på det gemensamma mötet! Men det finns fall där samarbetet fungerar utmärkt och prestigelöst! Och det där med skolplikt får jag höra från många föräldrar! Svara med att det finns en rätt till utbildning, så heter kapitlet i skollagen kap 7 Skolplikt OCH RÄTT TILL UTBILDNING…

  2. eva-lena Rodrigo skriver:

    Min kille var bara 7år när det inträffade. Han gick alltså i 1:a klass !

  3. annahelgesson skriver:

    Jag tycker verkligen prestationsprinsens blogg är superbra!!!

  4. Rymdmamman skriver:

    Hittade just till din blogg när jag sökte på ”NPF och läxhjälp”. När det gäller hemmasittare så har jag själv en 12-årig sådan. Förra skolan var riktigt dålig på att lösa problem (känner igen det där med att utbilda personalen – det blev succé när jag ritade upp en tankekarta ”för då förstår man ju verkligen”. SUCK!), och frånvaron blev massiv. Nya skolan har redan innan höstterminen började lagt upp planer, tagit initiativ till anpassad studiegång, fattat beslut (”Självklart ska han ha en assistent, har han verkligen inte haft det tidigare?”) och visar att de verkligen vill hjälpa till (”fast det är ju svårt med hemmasittare”). Själva blir vi allt tröttare, sonen är harmonisk när han är hemma och behöver därför superpeppning varje dag (än så länge går det ganska bra, peppar peppar…hehe), och nu börjar vi fundera över det här med läxhjälp för vi orkar liksom inte allt. Och sonen vill helst att mamma och pappa är just det och inte ”hemmalärare”. Men läxhjälp verkar mest finnas i större städer, så nu står hoppet till att det går att hitta t ex någon trevlig pensionär (som inte finns i belastningsregistret).
    Men det är viktigt att lyfta fram problemet med hemmasittare. Många har en attityd färgad av okunskap. Vi är inte slarviga eller nonchalanta föräldrar. Vi bryr oss massor och vill verkligen att vår smarta kille ska klara skolan så bra som han har förutsättningar till. Men folk ser ofta inte längre än näsan räcker.

    • Tack för att du delar med dig Rymdmamma! Hoppas verkligen att din som finner motivation att gå till skolan när han känner att de vuxna i nya skolan vill och kan! Skolan, som institution, behöver vinna tillbaka hans förtroende. Men det kommer att ta tid! Två steg framåt och ett par bak, så börja om igen eller backa och börja om igen!!

      Ni verkar vara fantastiska föräldrar. Lycka till!

  5. Ninna skriver:

    Reblogged this on i Ord och Bild and commented:
    Jag tycker sådana här synpunkter är viktiga att dra fram. Framför allt när det gäller barn, tonåringar och unga vuxna. Men även för alla andra som har någon form av diagnos – eller kanske skulle haft om livssituationen hade varit annorlunda. En del har ”haft tur” att hamna på en plats i livet där ens positiva egenskaper kan vara just de positiva tillgångar de är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s