Hemmasittare och skolvägrare är svårt att acceptera, utbrändhet bland vuxna är däremot både utbrett och accepterat.

Drottningen är på jobbet. På avdelningsmötet för hon höra att hennes kollega Ines inte kommer tillbaka efter förkylningen. Det var nämligen inte en förkylning. Ines hade brutit ihop i helgen och bara gråtit och gråtit, situationen var henne övermäktig. Stress på jobbet, sjuk make, tre små barn och hennes bästa väninna hade just gått bort i cancer. Sen visste ju alla på jobbet att den nya avdelningschefen, som nu stod och talade så förstående om Ines, var en av de största orsakerna. Men det fattade hon inte själv… symtomatiskt nog.

Chefen berättade att hon fått information från HR-chefen Kristina. Ines kommer att vara helt sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid med anpassade arbetsuppgifter och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i sitt jobb och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Hon kanske aldrig kommer att kunna arbeta heltid igen.

Drottningen lider med Ines. Samtidigt kan hon inte låta blir att jämföra Ines situation med sin egen och andras som har det tufft. Det är en skör lina man balanserar på då man tvingas orka mer än man orkar… Nåväl, hon packar ihop sina grejer och skyndar till skolan där det är dags för ännu ett möte. Prestationsprinsen har nu varit hemma från skolan i sex veckor. Igen…

På skolan möter hon rektorn, som vanligt inte insatt i vad som gjorts eller ej enligt åtgärdsprogrammet, där det inte är noterat vem som är ansvarig för vad eller datum för uppföljning… Mentor Nilla är lugn och bra, men påpekar att skolan kanske borde ta hjälp utifrån, förutom BUP. Det här är svåra saker. Det är något i skolsituationen som är ett så stort problem för Prestationsprinsen att han inte ens mäktar ta sig till skolan, konstaterar hon.

Rektorn påpekar att de har satt in en rad åtgärder, men han kommer ju bara och ger upp på en gång. Han måste väl kunna bita ihop och ge det en chans.

Tydligen inte, konstaterar Nilla. Drottningen tackar högre makter för att hon har en vapendragare.

Nilla förklarar, enligt vårt möte med BUP kan man se det som att han är utbränd av att så lång tid blivit utsatt för en oförstående skola och vuxenvärld. Att varje dag pressa sig till skolan bara för att misslyckas är oerhört stressande. De dagar han är här blir antagligen för ansträngande och de dagar han är hemma är misslyckanden. Vi vuxna har inte lyckats och är ansvariga för situationen.

Rektorn håller inte riktigt med, men säger OK, så vad gör vi?

Enligt läkaren på BUP kanske han behöver vara sjukskriven ett par veckor, kanske månader, sen komma tillbaka på deltid till en anpassade skolgång och så successivt trappa upp för att kunna vara tillbaka i skolan och full fart på sikt. Men sådant här tar tid och vi måste låta det få ta tid. Han kanske aldrig kommer att kunna vara i skolan på heltid igen…

Barn är små människor, ungdomar är lite större, men de råkar ut för precis samma saker som vuxna. Varför tror vi inte det får liknande konsekvenser och behöver liknande åtgärder? Vi måste skärpa oss, för våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, pojkkrisen, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolplikt, Skolrätt. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Hemmasittare och skolvägrare är svårt att acceptera, utbrändhet bland vuxna är däremot både utbrett och accepterat.

  1. Fredrik Larsson skriver:

    Man kan verkligen undra hur det kommer sig att man är så fixerade vid att man VISTAS i skolans byggnader – men att man samtidigt accepterar att elever går ut skolan utan att vara godkända. Som pedagogiskt utbildad och med viss forskningserfarenhet frågar jag mig hur man fortfarande godtar ett betygssystem som kräver jämförbara studievägar trots att vi med definitiv säkerhet vet att behoven är mycket riktskiftande, precis som man kan förvänta sig när man urskillningslöst föser ihop personer enbart utifrån geografi och ålder.

    Vi har skolplikt. Det BORDE vara självklart att ingen därmed behöver utsättas för omständigheter som är destruktiva ur någon aspekt. Om skolmiljön i sig förhindrar inlärning OCH orsakar psykiskt lidande, då ska man med självklarhet kunna kräva en annan miljö. Idag har många kommuner fått för sig att integration är liktydigt med att INTE ha särskilda studiegrupper.

    När vår kommun försökte lägga ner en alldeles fantastisk OCH ekonomiskt mycket effektiv verksamhet gav jag med hjälp av Utbildningsdepartementet kommunen rejält med smisk. Min ingång är denna: inget är mera segregerande än att tvingas vara i en miljö där man ständigt misslyckas, kanske också blir utåtagerande och därför bli sedd som en pina i baken av både lärare och övriga elever. Integration kräver funktion. Tänk om fler skolledare kunde begripa det!

    • Jag håller med dig om varje ord du skriver! Jag gillar speciellt ditt resonemang att skolplikt lägger en stor skyldighet på skolan, annats används den ju mest till att slå i huvudet på föräldrar… Du verkar ha gjort ett hjältedåd för många prestationsprinsar i din kommun. Heja dig!

  2. Malin skriver:

    Här finns en för året färsk avhandling i ämnet unga och stress/utmattning – inte i ämnet hemmasittare men ändå på samma tema som du tar upp! http://www.su.se/om-oss/press-media-nyheter/pressrum/var-tredje-16-aring-ar-kroniskt-stressad-1.134748 En skrämmande avhandling men så viktig!

    /Malin

    • Tack för tipset Malin! Men jag blir alltid så fundersam när man säger att flickor är mer stressade än pojkar. Mäter vi rätt saker då vi mäter stress. Pojkar är oftare utagerande, skolvägrare, störiga, våldsamma… är inte det en stressande och övermäktig situation som leder till sådant beteende?

      Jag brukar säga att killar slåss hej vilt för sina behov, men vi ser bara att de slåss, inte deras behov…

  3. Ninna skriver:

    Reblogged this on i Ord och Bild and commented:
    Utbrändhet ja! Och stress av olika slag. Varför tror vi att det bara är en vuxengrej?!!! /Ninna

  4. Maskrosen skriver:

    Viktigt och bra skrivet.
    Nu är inte toleransen för vuxna utbrända särskilt stor heller. Det innebä störningar i produktionen. De arbetsgivare som ”drabbas” borde Arbetsmiljöverket ta en extra titt på.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s