Svara på barns frågor. Ta dem på allvar. En liten historia om behovet av svar. För struktur och förutsägbarhet.

Det är alltid vi vuxna som har ansvar att skapa förutsägbarhet och trygghet.

Drottningen satt på bussen. Framför henne satt en klass mellanstadiebarn, de såg ut att kanske gå i åk4. Hennes egen prestationsprins var tillbaka i skolan och det gick bra, efter långa perioder av hemmasittande. Så nu var hon på väg till jobbet! En känsla av välbefinnande som inte alla kan förstå.

Hon la märke till en liten prestationsprins. Han såg sig oroligt omkring, försökte höra vilken station som ropades ut och hur långt det var kvar. Han frågade fröken vad de ropat ut och om det var fyra stationer kvar. Läraren sa att det var fem. Då såg han förtvivlad ut och sa, Nej, vi skulle av vid Vasavägen. Läraren säger att hon sagt fel i går. De ska till Stortorget. Han frågade om de skulle byta där eller om de var framme då. Varför till Stortorget, de hade ju bestämt Vasavägen? Han frågade om de skulle gå två och två, om han skulle gå med Sofia nu med…

Läraren svarade honom först. Men efter ett tag sa hon, Hugo, oroa dig inte, vi vuxna har koll. Om du bara följer med och gör som vi säger går allt bra. Du behöver inte veta precis allt i förväg! Det går bra det här.

Men det hjälpte inte Hugo. Drottningen såg hur han våndades. Nu frågade han igen. När vi kommer till museet, är det någon som ska visa oss då? Är det bara vår klass? Ska man sitta eller gå runt? Var ska vi äta vår matsäck? Läraren sa bara att det ger sig. Det kommer att gå bra. Läraren gick i väg till ett par killar som ryckte mössor lite högljutt av varandra. Hugo ta upp sin mobil.

– Hej Pappa, det är Hugo.

Drottningen kan inte höra vad pappa svarar.

– Jag vill inte, jag vet inte vad som ska hända. Det är så jobbigt. Jag kan inte. Jag vill inte. Kan du komma? Hugo börjar darra på rösten. Vi ska inte till Vasavägen, vi kanske inte ska till muséet heller. Dom bara ändrar. Hugo får panik i ögonen. Men Pappa, jag kan inte, jag vill inte, kom och hämta mig. Nu forsar tårarna.

Läraren kommer. Men lilla Hugo, vad är det. Hugo räcker mobilen till läraren. Drottningen hör henne säga att Hugo och pappa kan vara lugna, det kommer att gå så bra, hon kommer att vara nära Hugo hela tiden, han behöver inte oroa sig. Inte pappa heller.

Sen kommer det på en massa folk på bussen  och Drottningen kan inte se och höra mer. Hon tänker att det här var en lugn och sansad läraren som försökte och tänkte ganska rätt.

Hon tänker på hur viktigt det är att svara på frågorna eller ännu hellre förebygga dem genom massor av information kring det just den aktuelle prestationsprinsen oroar sig över. Kanske helt enkelt skapa så mycket förutsägbarhet som möjligt genom att i förväg bestämma, berätta och visa så mycket som möjligt. Ta föräldrarnas hjälp.

Kanske ett litet schema med bilder och text som han eller hon kan titta på i förväg och ta med sig. Visa eleven webbplatsen för utflyktsmålet, där finns säkert bilder, presentation av utställningen/aktiviteten/sporthallen/den guidade turen, kanske en filmsnutt, en karta… Då kan föräldern hjälpa till att förbereda. Maila och ge föräldrarna all den info som skolan fått eller gjort, som kanske egentligen var tänkt för internt bruk.

Nu var det här en liten prins, han blev ledsen, ringde pappa, ville ha hjälp av läraren. En lite äldre prins vill inte fråga läraren eller ringa pappa. Han hade säkert i stället ”gjort sig märkvärdig” och varit ganska besvärlig, en annan hade helt enkelt skolkat från hela utflykten, en tredje kanske hamnat i bråk, pga alla spänningar i kropp och själ av oron, om ett antal småsaker och blivit hemskickad…

För det är en sak att berätta för ett barn att det kan, eller ska, vara lugnt, och att säga att man som vuxen har koll. Det är en helt annan sak att få barnet att känna sig lugn och få det att våga lita på att du har koll. För det är det som räknas… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Platser kvar
kurs och nätverk om problematisk skolfrånvaro
i Stockholm. Start 23/2.

natverk-prestationsprinsen

Mer information och anmälan

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, oro och nervositet, Pirr, pojkkrisen, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Svara på barns frågor. Ta dem på allvar. En liten historia om behovet av svar. För struktur och förutsägbarhet.

  1. Malin skriver:

    Fantastiskt bra skrivet, tack. Känner igen min son i detta, och även delvis mig själv. Jag skulle vilja att detta forum nådde ut till skolor och förskolor, pedagoger, lärare. Det är ju egentligen så enkelt att göra det enkelt! Och precis som ni skriver så kan det lilla enkal förhindra mycket lidande och i förlängningen bidra otroligt mycket rent samhällsekonomiskt också!

    • Tack för din kommentar Malin. Det är styrker bloggens legitimitet att få bekräftande kommentarer, det visar ju för andra läsare att det jag skriver är relevant. Ja, jag vill också nå ut till många och gärna skolor och förskolor! Ni får hjälpa mig 🙂 Det är faktiskt många från skolan som följer Prestationsprinsen, men flera är gärna välkomna!

  2. Mariel skriver:

    Ja, så e jag fortfarande. Vill veta mycket för att känna mig tillräckligt trygg. Det gäller supermycket, både små och stora saker. Omgivningen förstår det inte alltid, men så länge alla mina frågor besvaras (SÅ många e det inte Egentligen när man tänker efter, tar bara några minuter) så känns det bättre. Det är de som e så bra med frågorna; det är exakt just de frågorna som behöver besvaras och inga andra.

    Känner alltså verkligen igen mig i texten. Just det där med bussåkande har varit väldigt ångestladdat för mig. Gillar inte tanken på ”det ger med sig”. Men de sakerna jag e som mest spänd inför är saker jag sa göra ensam, inte med andra. Att åka med en lärare och bara ”följa strömmen” känns helt okej för mig (även om det nu var länge sen). Men skulle däremot bli mer orolig om den inte kunde svara på enkla frågor. Då känns det som att man åker med nån som inte har koll.

    Bra skrivet.

    • Tack för din kommentar Mariel. Du är inte ensam, så många stora och små mår bättre av att veta vad som ska hända dem. Det är ju inte så konstigt. Många med diagnoser som autism och asperger har just detta behovet, och detta är ett exempel där jag menar att det finns många som har en släng av diagnoser. Om en elev har stort behov av förutsägbarhet och alltså information, men inte får den, så kan det få jättestora konsekvenser som leder till problem i skola och hem… Och det är ju som du säger inte så många frågor oftast!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s