Hur en övermäktig tillvaro begränsar.

När livet är en övermäktig så vill man begränsa det mesta till kända aktiviteter och upplevelser. Det är inte så kul med överraskningar och att testa nytt. Vardagen är tillräcklig. Man begränsar sig. På gott och på ont.

För oss normalstörda kan det handla om perioder i livet, det har hänt något som gör livet svårt. För andra, med diagnoser, kronisk sjukdom eller kanske bara en släng av, så kan livet regelbundet vara övermäktigt. Är man högsensitiv så är det hela tiden för mycket att bearbeta. Är man då riktigt begåvad vad gäller smak och lukt, så påverkar det förmågan att vistas i vissa miljöer. Äta nya maträtter. Äta grytor, som upplevs som geggor. Åka kollektivt. Möta nya människor. Möta många människor. Sova på nya ställen. Så är det för många, bland annat för många med asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller uppsättningar, som jag väljer att kalla det…

Då kanske det inte är så konstigt att ditt barn, din vän, din grannes barn, ditt brorsbarn, barndomsvän, mans kollega inte orkar med allt. De är kanske inte bara är pjåskiga och bortskämda.

Tänk på hur livet var någon period i ditt liv då allt bara kändes för mycket. Sprang du på varje fest, umgicks du med många, testade du många nya recept, kastade du dig ut i livet, bytte du jobb eller antog andra utmaningar? För en del är detta svåra liv vardagen…

Och om din gäst har svårt med maten, att sitta vid matbordet, konversera, smiter ut och diskar eller plockar med mobilen, liten eller stor. Så är det kanske inte i en ny miljö, bland andra människor som det är mest lämpligt att få goda råd kring sitt beteende. Så håll inne med dem. Låt dem kämpa hemma och hjälp dem genom den här middagen, resan, kalaset, konferensen, utflykten, ommöbleringen… genom alla andra intryck och nyheter som är fullt tillräckliga, kanske till och med övermäktiga…

För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Hur en övermäktig tillvaro begränsar.

  1. Sanna skriver:

    Håller med Anneli. DU är min hjälte med!

    Sanna

  2. tina skriver:

    känner igen mig precis, Har just börjat utreda npf diagnos på sonen och än så länge är det ADD konstaterad. Förstår nu att jag tjatat tjatat tjatat hål i huvudet på honom… Som en god vän sa till mig. En npfdiagnos är ingen sjukdom för det kan man bota. NPF ät ett tillstånd man befinner sig i HELA tiden. Man utvecklar strategier för att överleva.

    • Det är ingen sjukdom, det är kanske ett tillstånd. Jag ser det som en personlighet. Man kan ha en utåtriktiad personlighet. En ADD-personlighet. En eftertänksam personlighet. och vi vet alla att alla utåtriktade, alla med ADD, alla eftertänksamma inte är likadana. Men alla behövs. Vi utvecklar strategier för att klara vardagen. Men omgivningen, det vill säga du och jag, kan också mer eller mindre bra acceptera dem som är olika än oss själva. Så visst behöver vi hitta strategier, för oss själva och för att acceptera andra. it takes two to tango…

  3. Ninna skriver:

    Yeahhh! I Know the feeling, yes I knoW!!!!
    Och efter att ha fått min ADHD-diagnos (med aspieslingor) och börjat FATTA saker och ting om mig själv, så har väldigt mycket om mig och mitt liv före Diagnosen (fD) fallit på plats.

    Jag tror faktiskt att jag gillar mig själv mycket bättre nu! Trots jag inte kan äta allt; tycker att alldeles för mycket luktar alldeles för starkt; mat ska vara sig ungefääääär likt; resor, möten, studiebesök och liknande ska helst inte finnas – jo det kan ju vara positiva saker i det också – men jag ska helst åtminstone kunna ta mig till och från själv! Inga tidpunkter som jag måste hålla för att nån annan bestämt det. (Jo när det börjar är ok)

    AF-handläggare, lärare, handledare whatever, ska inte bytas ut när man blivit trygg med den man har. Och de där platserna för arbetsträning, praktikplatser, aktivitetsåtgärder och vad de nu kan kallas, där vi utförsäkrade sätts till förvaring (ja det heter ju inte så egentligen, och det finns de platser som är bättre än andra) jo, de ska inte uppdateras med att man får vara där EN månad i stöten eller TRE månader i stöten – för det är hela tiden orosmoment om man får vara kvar eller inte, och om inte – var man i så fall ska vara sedan???

    Låter jag knäpp som skriver på det här viset? Ja det gör jag kanske. Men verkligheten är knäpp!
    Den ser inte till människors faktiska behov. Den ser inte tillgångarna och fördelarna. Den ser inte kompetensen och erfarenheterna. Den ser inte kreativiteten som OCKSÅ finns!
    Den ser ibland knappt ens att vi är människor!

    Det var en bussförare som blev av med sitt jobb när han fick sin diagnos. Han hade jobbat prickfritt i – vad var det – 20 år! Nå, han fick ju tillbaks jobbet sen, men ändå.
    Nyss vad det nån idrottsman som höll på med en utredning, och medierna spekulerade i om han kunde fortsätta idrotta.
    Vad var skillnaden! Att han på papper skulle få några bokstäver som talade om vem han redan var och hade varit hela sitt liv!
    Någon/några tyckte att ADHD-personer inte skulle få lov att ta körkort!
    Men om några är bra förare så är det ofta ADHD. Vi har nämligen den där egenskapen att ”kunna se runt hörn och kunna tänka längre än näsan räcker” vilket alla bilförare borde kunna.
    Så det så.
    Och mera finns!

    Jahapp! Det är minsann en del att slåss för! Och du slåss väldigt bra, Prins!
    Jag orkar inte alltid! Tyvärr!

    • Tack Ninna, håller med. vi måste ta till vara på ADHD, Asperger och alla som tänker och gör annorlunda än ”normala”, vad nu ”normal” är…

      • Ninna skriver:

        Pratade över lunch med en av mina bästa vänner idag. Han har en son med Autism och en dotter med Asperger så han veeeeet! Vi pratade just om det där med ”normal”, och kom till slutsatsen att det inte finns något sådant som ”normal”.
        I så fall är det vi NPF:are. hihi.)
        Han har mött massor av människor under årens lopp och lärt känna många lite mer än bara ytligt. Jobbat natt ihop under en period t.ex. Då pratar man om allt och inget till slut. Och min vän är en sån som man lätt kan prata med…
        De kan verka normala på ytan, men rätt som det är kommer det fram något! Även om detta ”något” kan vara väldigt olika från person till person.

  4. Anneli skriver:

    Är lärare på IM-programmet, uppsamlingsplats och tyvärr soptipp för hemmasittare och misshandlade NPFare, och också mamma till världens bästa kille med förmodad ”uppsättning” av sensitivism. Och du sätter så klokt det berömda fingret på det allra, allra viktigaste. Förståelse. Förståelse. Förståelse.

    Kommunen följer Björklunds fyrkantiga pekfinger och erbjuder studier med stort S och den förbannade praktiken som få pallar med, av allsköns olika och för mig högst förståeliga anledningar. Synd bara att ingen annan jävel än vi som möter dessa ungdomar förstår. Våra röster låter inte så starkt. Vi står inte ens särskilt högt på skolhierarkin.

    Och som mamma är det ibland omöjligt motigt att få omgivning att förstå att min son inte är bortklemad, lat eller otrevlig. Att han älskar sin släkt, men helst inte träffar alla samtidigt. Att han gillar sina polare, men inte pallar kalas och discon. Att han inte håller ihop om han inte får äta, mat han gillar, eller sova ordentligt. Och det kan han inte dölja!

    Som förälder till denna smarta, charmiga unge får man kämpa, bita ihop och blunda.

    Jag kräver inte så mycket. Jag önskar bara att fler skulle förstå. Att fler ens skulle försöka intressera sig. För allas skull!

    Tack för en grym, grym blogg. Du är min nya hjälte!

    • tack Anneli, det låter som du är en grym lärare och en grym morsa! och jag tror att vi kan få några till som möter de här ungarna och ungdomarna att förstå. Om vi bara mal på, kanske rekommenderar Prestationsprinsen eller skriver ut ett lämpligt inlägg, rullar ihop sätter ett sidenband runt och ger det i present till någon som behöver det.

      Alla lärare och föräldrar, som du, som kämpar, är mina hjältar, Heja!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s