Jasså, hellre fiska än gå på möte… svårt att förstå hemmasittare, som Prestationsprinsen, de vill, men förmår inte.

Handläggaren lägger på luren och muttrar för sig själv. Här har jag äntligen hittat en öppning, men då behagar inte hemmasittarkillen komma. Nej, han ska iväg och fiska eller vad det var Pelle snackade om… Nu hade han chansen att möte Karlsson imorrn och det kanske kunde bli en praktikplats. Åhhh, vad otacksamt!

På eftermiddagen när de fikar berättar handläggaren frustrerat om hur hopplös Prestationsprinsen är, och Pelle som har hand om honom. Coachen på kommunen. Nu har ju killen sin chans att komma ur hemmasittandet! Kollegorna håller med. Utom Ellen, hon säger att han kanske inte är mogen för det än. Att det kanske inte är läge. Men hur kul ska ungen ha, man måste ju ta ansvar också, tänker handläggaren.

Han käkar lunch med en kollega som är chef i en angränsande verksamhet. Han drar historien om unga killen som hellre ville åka och fiska än ta sin chans. Det låter ju inte klokt säger kollegan…

Men hur ligger det till egentligen? Prestationsprinsen har varit hemmasittare länge. Han var i skolan större delen av höstterminen, men efter novemberlovet gick det inte. Han gick lite i början av vårterminen, men det glesa ut igen. Det var ungefär samma sak förra året. Och året innan… och året innan det…

Nu är det snart sommar. Det är maj och han har inte varit i skolan på månader. Inte gått ut på månader. Jo, pappa och han cyklar ibland och han måste gå runt kvarteret de dagar de inte cyklar. Ibland med syrran, ibland med morsan, annars på egen hand. Eller vara med på Pelles aktiviteter. Annars blir det inget dataspel!

Familjen har fått hjälp, äntligen. Pelle började komma hem till dem för tre veckor sedan, Prestationsprinsen var inte intresserad. Varför skulle han tillbaka till skolan, det funka ju ändå inte. Han pallar inte allt som händer hela tiden. Man ska gå dit, man ska hämta böcker, rätt böcker(!), vara där tidigt, äta lunch på dåligt diskade tallrikar, alltid grytor och geggor, långa dagar, mycket folk, man blir trött och arg…

Pelle är familjens räddande ängel. Äntligen har Prestationsprinsen tagit sig ut ur hemmet. Han har testat att åka buss (inte i rusningstid!), han har varit och styrketränat lite, inte på gymmet, utan det finns lite grejer längs löpspåret han och Pelle brukar promenera. Han gillar inte gym, trångt, luktar, äckligt med alla som hållit i redskapen… Pelle får kämpa, locka, pocka, ordna belöningar, mest datatid, det är det som betyder något. Igår var Pelle och Prinsen och kolla på tennisträningen. Längst inne skulle han vilja börja igen. Men det var så jobbigt med bestämda tider. Ibland var han bara för trött. Och när han kände för det fanns det inga lediga banor…

Prestationsprinsen träffar fortfarande inga andra människor än familjen och Pelle. Att vara bland andra är tufft. Han förmår inte. Exakt varför vet man och han inte. Dofter, ljud, man vet inte vad de tänker göra, vad som ska hända… Förutsägbarhet och struktur finns inte i klassrummet, caféer, folksamlingar, biosalonger, bussar.

Krav är svårt. Det kan man förstå. Om man varit deppig, livet inte funkat, upplevt att vuxna inte förstår då orkar man inte in i ett system som man inte ser strukturen och meningen med. Kraven att gå upp i tid, förtjäna sin datatid, äta lite nyttigare, komma ut, vara med på Pelles aktiviteter är vad han förmår. Inte ens det alla dagar. Han ramlar tillbaka i hemmasittandet. Kommer inte upp, käkar bara varmkorv, vägrar gå ut, skiter i datareglerna. Men de vuxna står på sig. Vi misslyckades idag, men det är en ny dag i morgon. Och skillnaden är att det är det. Så var det inte för ett halvår sedan. Då var det inte enstaka dåliga dagar. Då var det enstaka, om några, bra dagar…

Så när ett vanligt liv, som kanske mest liknar skollov, är tungt och svårt för en hemmasittare, nya människor en utmaning jämförbart med att hålla tal för hela stan, oförberedd, så är man kanske inte mogen för att möta nya vuxna som vill hjälpa en vidare till skolan, dagverksamheten, praktiken…

Det måste vi vuxna förstå! Långsamt och långsiktigt. Det är inget lyxliv eller hopplöst beteende. Det är en hård kamp, full av vilja, men inte alltid förmågan. Och det är svårt för alla. Svårast för Prestationsprinsen själv.

Du kan om du vill, tänker många. Sanningen är, som jag hört så bra sägas,  att de vill! Om de bara kunde. Visst finns det barn och ungdomar som behöver större krav, som får saker gjort om de får en spark i rumpan och lite eld också kanske…

Men en prestationsprins med NPF, till exempel ADD, Asperger eller högfungerande autism vill ofta mer än de förmår. Och de kommer sällan fram som ett ”jag är ledsen, ursäkta mig, jag vill, men det går inte”. Många av dem är lika frustrerade som du över situationen, att inte palla att delta i mötet om ens framtid, hänga med till bion, utflykten eller gå till skolan. Kanske till och med arga. Och då kan det komma ut som ilska, skrik, anklagelser, total tystnad, en igenslängd dörr, täcket över huvudet, bråk eller tårar… Allt är faktiskt uttryck för samma sak. Och det kräver förståelse. Bland alla vuxna. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, oro och nervositet, Pirr, psykisk ohälsa, Samhälle, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Jasså, hellre fiska än gå på möte… svårt att förstå hemmasittare, som Prestationsprinsen, de vill, men förmår inte.

  1. crimsonanna skriver:

    Det svider i hjärtat är jag läser detta inlägg. Som du säger, det handlar inte om vilja, det handlar om att förmå. Som vän till personer med AS så gör jag var jag kan för att förstå och vara tolerant. Att trycka in en rund kloss i ett fyrkantigt hål leder ju bara till stopp.
    Styrkande vibbar till familjen.

  2. Ninna skriver:

    Ibland är det så himla svårt att finna ord till att skriva en kommentar. Men det du skriver är så sant, så sant.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s