Studion där Prestationsprinsen utsätts för det han minst av allt behöver… Exkludering i dess värsta form?

Det kan inte vara sant. Vad är det som händer! Är detta på riktigt?I Sverige på 2000-talet!? Drottningen får bita sig i läppen och tänka på allt utom det hon ser. Specialläraren på skolan har ringt henne och sagt att Prestationsprinsen inte mår bra. Att hon nog borde komma och hämta honom.

Hon hade frågat om han hade feber, om det hade hänt något som gjorde honom ledsen eller slutit sig. Som han gör då situationen blir honom övermäktig. Då han blir totalt frustrerad. Det blir inget bra svar. Drottningen tar sin väska, ursäktar sig och lämnar mötet. Som så många gånger förr. Kollegorna tittar medlidande, oroade och någon irriterat…

När Drottningen kommer in i studion. Denna lokal där alla med något ”problem” föses samman. Inte för att det är bästa lösningen för dem. Utan bara därför att det inte fungerar i klassrummet heller… Prestationsprinsen hör inte hemma här. Ingen hör hemma där. De är bara exkluderade från den ”normala” klassen, inte inkluderade där för att det är en mer passande grupp. Bara hopfösta, mot bättre vetande.

När hon kommer in i studion sitter Prestationsprinsen i ett hörn under ett bord. Han håller för öronen och mumlar en ramsa om och om igen. Han vaggar lite och rabblar igen. Han mår definitivt inte bra! Att ringa och säga att han inte mår bra är dagens understatement. Hon har aldrig sett honom så förtvivlad, ledsen och totalt innerligt uppgiven! Det här är helt sjukt att utsätta en tolvåring för detta. Vad tänker läraren? Hur länge har han suttit där?

Prestationsprinsen tittar upp då Drottningen kommer. Slänger sig i hennes famn så stor han är. Äntligen någon han litar på. Som har hans förtroende, för det har ingen vuxen i skolan. Och det beror på att studion är hans särskilda stöd enligt åtgärdsprogrammet. De lämnar bara skolan. Drottningen orkar inte kommentera eller diskutera just nu.

Efter ett par timmar hemma av tröstande och TV-spel, börjar han berätta. Och det är ingen rolig historia. Hur han inte fick vara kvar i klassrummet om han ändå bara skulle ”skolka på lektionstid” och ”låtsas sova”. Hur några andra killar i studion svor och kastade grejer. Låste dörren då fröken gick ut. Hade brutit av alla pennor och linjaler. Börjat bråka med varandra. Då kröp han in under bordet. När fröken kom tillbaka med vaktmästaren, som öppnade dörren, var det först ingen som såg honom. Som kom ihåg honom. Som brydde sig om honom… Han tyckte det var bra att Drottningen kom. Suck. De här killarna skrek högt och slogs vilt för sina behov. Men det var det ingen som förstod tydligen. De var bara hopplösa. Likaså Prestationsprinsen, men han orkade inte ropa på hjälp. Han gav upp. Såg ingen nytta.

Många är frustrerade och missförstådda. Men alla vill väl. Alla vill lyckas. Alla bär på fantastiska egenskaper som borde få blomma! Vi vuxna måste utgå från att det är så. Att alla vill. Att det som stör eller brister går att stödja, att det finns en annan sida av ”problemet” som är en tillgång. Och det är vi vuxna som måste hitta formerna. som måste vinna deras tillit, måste bygga en relation. Inte barnen och ungdomarna. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, pojkkrisen, Politik, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolrätt, Utbildning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Studion där Prestationsprinsen utsätts för det han minst av allt behöver… Exkludering i dess värsta form?

  1. Fia skriver:

    Det gör så otroligt ont att läsa det här.

    • Ja du Fia, det gör det. Och liknande händelser händer idag, igår, imorrn. Förhoppningsvis minskar antalet tillfällen och elever som utsätts. Det känns så, jag är försiktigt positiv. Men det borde inte hända någon…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s