Tips till pedagoger, skolpersonal, föräldrar och alla andra. Försök förstå behovet av att skärma av för att återfå kontrollen då stressen blivit för stor.

Kommer ni ihåg Prestationsprinsen som det bara blev för mycket för ibland. Inlägget handlade om att situationen blev honom övermäktig. Det tog stopp och slut. Och hans vädjan att få vara i fred.

Han har matte. Ann-Sofi förklarar hur man räknar med x. Att man kan lägga ihop precis som vanligt. 3x + 17x är 20x. Att man kan dra ifrån också 20x-3x är 17x. Bla, bla, bla… Oj! kan man dividera också! konstigt. Hon mal på. Han har fattat, han orkar inte med. Samtidigt sitter Sara och Elsa och småpratar bakom honom. Fläktarna surrar. Det luktar från matsalen. Nu tittar fröken på honom. Shit, hon har frågat något. Han svarar vet inte. Hon tror att han inte förstått… Så mal hon på igen. Djävlar, vad trist och meningslöst detta är. Han sjunker ner med huvudet och lägger sig på bänken… Ann-Sofi blänger lite. Men det ser han ju som tur är inte.

Så ska de börja räkna talen. Han öppnar boken. Han uppfattar det som 5000-tal och 10 000 sidor med samma sorts tal. Vare sig man fattat eller inte så är detta obegripligt och ogreppbart. En oändlig uppgift! Han sjunker ihop igen… Nu blir Ann-Sofi riktigt irriterad. Då blir Prestationsprinsen irriterad. Så är det igång.

Han kommer hem och är förstås ganska upprörd och stressad. Han slår på TV:n. Skönt. The Big Bang theory. Han kan programmet, känner alla rollerna, vet poängerna… Då ringer mamma. Mitt i programmet! Vad gör du? Ser du på TV? Ska du inte ut och göra något, träffa någon istället för att bara glo på TV? Han lägger på. Orka!

Vi middagen kommer det upp att han inte skött sig på matten. Mamma tar upp hans TV-tittande… Han orkar bara inte med att ingen fattar att han behöver space!!

Nästa dag är det lördag och han sover till 14. Trots att han stupade i säng efter middagen. Pappa är irriterad över att han sovit bort halva dagen.

Coping, förmågan att kunna hantera stressande och övermäktiga situationer, är superviktig för Prestationsprinsar. Och det är superviktigt för alla runt omkring att acceptera de copingstrategier de hittat. Och den tid de behöver innan stressen runnit av dem och situationen känns hanterbar. Så kanske ska vi låta Prestationsprinsen vila huvudet på armarna ett tag. Kanske behöver han många timmar framför TV:n. Kanske behöver han sova 16 timmar ibland.

Kanske är det vi andra som ska fundera varför han behöver avskärma sig från allt, varför han behöver dessa coping-strategier. Och vad vi kan göra för att minska behovet av att sjunka ihop på bänken, timmar framför TV:n eller sova ut dygn… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Advertisements

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Samhälle, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Tips till pedagoger, skolpersonal, föräldrar och alla andra. Försök förstå behovet av att skärma av för att återfå kontrollen då stressen blivit för stor.

  1. Ninna skriver:

    Usch! Känner igen det här.
    En gång. En person försökte ”hjälpa” mig med ett problem. Hade att göra med räknandet av en dagskassa som inte stämde. Jag bad gång på gång: ”tyst, låt mig tänka och börja från början här, steg för steg, i lugn och ro”, men hon malde bara på om hur hon tyckte jag skulle gå till väga.
    Till slut, jag vet inte riktigt hur, hamnade jag i nån sorts blackout, förstod inte vad hon sa, ville gå därifrån. Orkade inte. Blev apatisk. Hon malde på och det gick rakt genom huvudet på mig. Jag svarade ”ja” men fattade inte ens det hon pratade om. Hörde inte, det var som ett burr, bara. Tror jag grät också. Det tog flera dagar efteråt innan jag mådde någorlunda igen.

    En annan gång, en tid senare, hamnade jag i en liknande situation med en annan person. Denna gången gällde det min dator som föreföll ha låst sig totalt. Panik, med andra ord.
    Den gången kom jag ihåg den förra, så när ”tyst låt mig tänka” inte hjälpte, satte jag händerna för öronen. Armbågarna rakt ut. Ögonen hopknipna. Minns inte om jag skrek (tror det) eller bara ”sjöng” högt LA LA LA LA…
    Den personen gick undan, och stressen i mig försvann ganska snart när jag väl själv kunde tänka igenom det uppkomna problemet i lugn och ro. Och löste det också!

    Det är fruktansvärt jobbigt att vara inne i en hjärna som reagerar så, och minst lika jobbigt att folk inte kan respektera att man behöver en stund för sig själv. Oavsett om det är ett direkt problem av något slag eller om det ”bara” blivit för mycket information/ tjat/ intryck.

    Och barn kan ju inte alls värja sig på samma sätt som vi vuxna, just därför att de är barn och behandlas som… ja, jag vet inte vad. Respektlöst?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s