Liten insats, stor skillnad. Väldigt grundläggande kunskap skulle förändra vardagen för många pedagoger och elever. Och deras familjer…

Häromdagen spred sig ett av mina inlägg på facebook så att 3 500 personer fick upp mitt budskap i sina nyhetsflöden.

Mänskligt, men sorgligt, att det ofta är lättare att känna empati och hitta lösningar åt lugnt, gråtande barn än vilt utagerande.

Det kan vara precis samma frustration som orsakar dessa två helt olika beteenden och alltså precis samma åtgärd som skulle få dem båda att må bättre…. Något att tänka på…

Tack! Alla läste det förstås inte, eller brydde sig inte. Men det gjorde mig glad och tacksam av flera skäl:

  • för att så många tycker att det är viktigt och bryr sig att sprida inlägget
  • för att mitt budskap förmodligen nådde fram till ett antal personer som inte tänkt så här förut
  • för att jag blir lite styrkt i att jag kanske kan förändra världen, i det lilla…

Det finns många små och ganska enkla lösningar, som löser många problem för många barn och ungdomar.

Det konstiga är att till exempel tydligare information, färre uppgifter, kortare dagar, färre utflykter & teaterbesök kan ”bota” såväl ilska, frustration, oro, tårar, uttråkad, koncentrationssvårigheter och trötthet, för att nämna några ”besvärliga” beteenden.

Så varför utbildas inte varenda pedagog, i förskola, skola, fritids i grundläggande kunskap om diagnoser och släng av? Det bästa motivet är väl att det skulle göra såväl elevers som pedagogers vardag enklare…

Struktur, förutsägbarhet, ställtid, reträttplatser, lugn och ro … För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Funktionsnedsättningar, jobbet, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, oro och nervositet, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolrätt. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Liten insats, stor skillnad. Väldigt grundläggande kunskap skulle förändra vardagen för många pedagoger och elever. Och deras familjer…

  1. Ninna skriver:

    Tänk så mycket information som hade behövts komma ut till så många! Och det ruggiga är, om de inte kan eller vill ta det till sig så händer ingenting.
    Som en annan sak du nämnde, det där med utflykter, teaterbesök, studiebesök och liknande. Det är SÅÅÅÅÅÅ jobbigt och frustrerande!!!!! Medan DE verkar tycka att det är roliga och stimulerande avbrott i vardagen.

    • Ninna, tack för dina kommentarer och engagemang. Utan kommentarer blir bloggen otydlig. När ni läsare lägger till, häller med och ifrågasätter ger det min blogg och ämnet legitimitet. Det här är viktigt, det här är mångas vardag och vi måste ändra oss.

      Själv skulle jag vilja att mycket kunskap sprids till många. Men jag tror att bara lite mer kunskap, och framför allt förståelse, skulle göra stor skillnad.

      • Ninna skriver:

        På min blogg hade jag tidigare inriktningen hos en adhd/apie i vardagen, men den senaste tiden har jag mer koncentrerat mig på skrivande och läsande. Jag är ju faktist betydligt mer än ”bara” en adhd! Men tänkte jag skulle föra in lite mer av adhd/aspie igen utan att för den skull släppa skrivandet.
        Rena faktabloggar finns det ju ett antal, så min grej är mer hur vardagen kan se ut för en vuxen person med diagnos. Det här kan man egentligen göra ganska sublilt om man vill.
        Jag menar, man gestaltar ju istället, som det så vackert heter.
        Glad jag hittade dig och din blogg! Du behövs verkligen och du gör skillnad! ❤

  2. HannaA skriver:

    Tack för det inlägget, jag ska ta med det till skolan.

    Där min lilla särbegåvade sexåring ”med släng av” går har man stoppat in fjorton barn på ett utrymme som skulle dömmas ut för fyra grisar. En tillfällig lösning i två år och ingenstans att gå undan. Mitt barn blir dubbelt bestraffad, för inte tänker kamraterna (eller pedagogerna alltid) att det är lokalen det är fel på – de tänker att min unge (och några till) är skitjobbiga och förstör. O

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s