Drogade barn, nervösa föräldrar negativa till medicinering, en fungerande vardag eller en förlorad personlighet… Alla har rätt till det som fungerar för dem!

Neurobloggarna har tema medicinering denna vecka. Prestationsprinsen hänger på, eller kanske är det snarare Drottningen.

Drottningen tänker tillbaka på hur fruktansvärt illa mediciner gjort deras Prestationsprins och hans liv. Men också hur de underlättat och gjort livet drägligt. Hon funderar. Kan hon säga att hon är emot medicinering. Nej. Kan hon säga att hon är för. Nej. Som så ofta, det beror på… det hänger ihop med så mycket annat.

Efter kaos i årskurs 4 har saker och ting sakta ordnat upp sig. Via ett större kaos än innan på grund av ett BUP som inte kunde sina saker. Ett års experimenterade med mediciner, utan uppföljning. Precis så som man läser i böcker och forskning att det inte får gå till. Att medicinering ska vara en del i de totala insatserna. Att man måste anpassa och stötta i vardagen också. Men nej, ut med pillerna och hoppas att föräldrarna hör av sig om det inte funkar. Eller kanske bara hoppas att de inte hör av sig! Prestationsprinsen mådde skit och det var svårt att vara förälder och veta om det var barnet eller läkaren man skulle tro på. Total kaos på grund av medicinerna. Vare sig läkare eller enhetschef lyssnade. Deras attityd var att hon var negativ till medicinering och inte skulle vara så orolig. Att hon inte skulle tro på det där hon läst. Det var bara scientologerna. Hon fick ryta till ordentligt, visa de vetenskapliga artiklarna och sen bytte de BUP…

Kom till ett annat BUP där saker skedde enligt boken, medicin javisst, kanske det, men också stora anpassningar i skolan (som de bytte i samma veva) och nya strategier hemma. Den nya läkaren tyckte att medicineringen varit konstig och han hittade inte någon uppföljning i journalen…. Skulle inte tro det, tänkte Drottningen…. Läkaren konstaterade att eftersom det fanns flera samtidiga diagnoser (medicinska och andra) var det helt felaktig medicinering som förmodligen hade förvärrat, inte hjälpt till.  Skulle tro det, tänkte Drottningen… Men sakta, sakta kom det en vardag. En fungerande vardag. Det tog ett par år. Det hade kanske inte fungerat utan medicin. Och det hade definitivt inte fungerat om inte skola, hem och läkare arbetat så tajt med att anpassa Prestationsprinsens vardag…

Men så slutade denna kunniga läkare. Ett första möte med en ny. Som bara talade medicin. Om att man kan öka dosen, om att man kanske kan sätta in medicin för en annan diagnos. Om kanske något av de han idag hade anpassningar och effektiva strategier för,berodde på en släng av den… (Fast den diagnosen avskrivits så sent som ett år sedan). Inte ett ord eller fråga om hur hem eller skola hanterar de svårigheter som förstås fortfarande finns! Inte en fråga om Drottningen och hennes man trodde att det finns anledning att ändra i medicineringen.

Just där och då tänkte inte Drottningen så mycket på det. Men efteråt då hon och hennes make pratade om det. De åkte till det fik där de ofta hade suttit i sin förtvivlan efter katastrofmöten på skola och BUP. Och senare mer för att passa på att njuta av en stund på tu man hand och lugn och ro. Det kan man behöva stjäla till sig som förälder till en Prestationsprins. Men då kom ilskan igen. Ilskan över detta fokus på medicinering av vissa läkare. Som inte sätter det i ett sammanhang. Som hoppas att det ska räcka. Det kan ju vara jobbigt, och ta tid, att samarbeta med vissa skolor och föräldrar. Som hoppas på ett snabbfix.

Medicinering fungerar bra för vissa. Andra får biverkningar. Några tycker att de förlorar sin personlighet. Det viktiga är att vi har respekt för alla sorter. Vi är olika. Även barn och vuxna med diagnoser. Vi måste lyssna på hur den som får medicinen upplever det hela och respektera den känslan. Extra lyhörda för vad barn säger för de vill inte såra sina föräldrar. och just prestationsprinsar vill så gärna vara duktiga och göra föräldrar glada…

Föräldrar som ger sina barn medicin, som mår bra och vardagen fungerar, drogar inte sina ungar. Föräldrar som ifrågasätter medicin är inte hispiga eller scientologer. Barn som känner biverkningar, känner biverkningar. Vuxna som förlorar sin identitet och kreativitet, kanske vill ha den kvar!

Gå aldrig med på medicin utan strukturerad uppföljning. Kräv alltid uppföljning! Och aldrig, aldrig medicin utan anpassningar i vardagen.  Smarta strategier och förhållningssätt som underlättar för alla. Vi måste också som lärare, föräldrar, rektorer, specialpedagoger och mostrar lära oss att alla vill inte ha det som ”alla andra”. Kan inte ha det som ”alla andra”. Och det betyder att vi alla andra måste bli bättre på att anpassa oss, än det omvända. För våra älskade ungars skull, ja för allas skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, Sjukvård, skola, Skolan. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Drogade barn, nervösa föräldrar negativa till medicinering, en fungerande vardag eller en förlorad personlighet… Alla har rätt till det som fungerar för dem!

  1. Anja Wikström skriver:

    Otroligt bra skrivet. Oj, vad jag känner igen mycket. Byte av skola. Byte av BUP. Byte av medicin. Igen och igen. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s