Att vara syskon, storebror, till en Prestationsprins med problem, kanske ADHD, kanske Aspergers, kanske bara en släng av…

Temavecka syskon för NPF-bloggare är ju egentligen passerad, men jag hann inte med att dela med mig av det här. Det bygger på en alldeles sann historia. Men det som jag kan trösta er med att den här familjen har idag en ganska så fungerande vardag, inte som de flesta andras, men fungerande. Prestationsprinsen fick en diagnos, och efter mycket kaos, många om och men, fick han för kommunen gå i en liten friskola specialiserad på barn med särskilda behov som hans och det fungerar allt bättre.

Drottningen är helt slut. Allt är på tok. Det fungerar inte alls i skolan för Prestationsprinsen. Att börja mellanstadiet har varit en katastrof. Han klarar inte all planering och allt han ska komma ihåg. Saker glöms, han blir ledsen och inte minst frustrerad. Det finns det ett par i klassen som tycker är spännande. Lite extra kul att vara ojuste just då… Även här hemma är det svårt. Han vill bara var inne i huset, han ställer till scener om de ska iväg. Det är som om han inte klarar förändringar. Möjligen om han vetat långt i förväg, eller det är något de gör regelbundet. Allt ska vara samma sak. Hon blir tokig. Ska de leva helt inrutat och schemalagt!

Syskonen, Storprinsen och Lillprinsen lider. De säger inte mycket. Men de har ett otroligt tålamod med Prestationsprinsen. Hans utbrott som gör att de får sitta och vänta i bilen då de ska iväg på något, vi middagsbordet då han inte vill äta, vid läggningsdags då det mesta blir kaos över att behöva sluta spela data. Alla avbrott är katastrofer, vare sig det är att gå upp, gå och lägga sig, komma och äta, sluta läsa, sluta se på TV, sluta spela data…

Drottningen brukar smita in i tvättstugan, lägga sig på golvet och bara gråta ut alla sin förtvivlan och maktlöshet. Varför kan inte skolan se allvaret, varför fick de vänta i tre månader på att komma till BUP och hur kan de tro att en Prestationsprins som är så förtvivlad, desperat, desillusionerad och helt utan tilltro till skol- och vuxenvärlden ska komma och prata med en psykolog… Hon trodde att det fanns ett fungerande skyddsnät. Lillprinsen gråter ofta han med. Han blir rädd och förtvivlad och förstår ingenting då Prestationsprinsen får utbrott. Han är rädd för sin egen bror… Även hos pappa kommer det en tår, en liten och långt in i ögonvrån, men den avslöjar lika mycket förtvivlan som de andras störtfloder. Storprinsen verkar bära det hela inom sig, eller om det inte berör honom?

Nu sover i alla fall alla tre barnen. Hon släcker sin lampa och undrar vart livet ska ta dem. Då hör hon det. Snyftningarna. Hon tassar in till Storprinsen. Han gråter förtvivlat. HUvudet är nerborrat i kudden. Han som varit stark genom allt kaos. Drottningen inser att hon nog litegrann missat honom i allt annat. Han har börjat ny skola, åk7 mycket nytt, nya klasskamrater och så all kalabalik hemma. Hon lägger sig ner bredvid honom. Stryker honom över håret. Vyssjar honom så stor han är. Han tittar upp rödgråten och i förtvivlan säger han: Varför kan ingen hjälpa honom!? Varför kan inte ni vuxna hjälpa honom!? Hur kan det vara så här!?

Drottningen får inte fram ett ord. För hon har inget svar. Hon undrar själv. Hon ger honom en varm och innerlig kram. Det är det ända hon kan erbjuda. Tröst – men inga svar…

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, dataspel, Familjeliv, Föräldraskap, friskola, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Politik, Samhälle, Särskilda behov, Sjukvård, skola, Skolan, Skolrätt. Bokmärk permalänken.

11 kommentarer till Att vara syskon, storebror, till en Prestationsprins med problem, kanske ADHD, kanske Aspergers, kanske bara en släng av…

  1. Eva-lena Rodrigo skriver:

    Ja det är inte lätt att vara syskon i dom lägena. Inte fullt så kaos här men i perioder ja. Hemma finns det en liten tapper lillprins som sitter o storögt ser allt kaos i bland o bara undrar vad som händer. Det sorgliga är att nästan alla utbrott startar för att skolans miljö o de vuxnas oförmåga att möta o förstå skapar en sådan frustration.

  2. Helena Roth skriver:

    Ojojoj.
    Ja, VARFÖR kan inte vi vuxna hjälpa??
    Måste det vara så dock?? Vi är ju många som envist vägrar acceptera att det är så! Jag sitter t ex i Barnverket som försöker arbeta för föräldrasamverkan samt att förskola/skola/fritids ges resurser att faktiskt kunna göra sitt jobb bra. Så att denna frågan aldrig ska behöva ställas av en Storprins nånsin mer!
    Tillsammans kan vi, om vi hjälps åt – det måste jag fortsätta tro på!
    /Helena, samordningsgruppen Barnverket

    • Ja du Helena, varför är det så? Jag tror inte heller att det behöver vara så. Men det finns en hel del som måste göras innan dess. Och vi är ju många som kämpar för den förändringen, så en dag… !! Jag ska följa ert jobb lite närmare än vad jag gjort hittills.

      • Helena Roth skriver:

        Jag blir glad när jag ser att vi är fler som inte tror världen MÅSTE se ut så här, bara för att den råkar göra det nu!
        Och så gläder det mig att du kommer hålla lite koll på Barnverket – för som ett nätverk av föräldrar & engagerade vuxna, blir vi aldrig större, starkare och mer högljudda än vad medlemmarna lyckas åstadkomma tillsammans! Gå gärna in här och bli medlem – kostar inget, förpliktigar till inget, men ger oss en större medlemsbas att bottna i:
        http://www.barnverket.nu/?page_id=59
        Och VILL man engagera sig mer så är det ju fritt fram så klart!
        Ha en HÄRLIG vårvintrig dag!

  3. Annika Hallberg skriver:

    Ååh så mycket känslor som väcks av igenkännande ! Att vi alla påverkas finns ingen tvekan av ! Så många tårar som fällts och så många elaka& dumma ord som fällts pga okunskap !
    Trots att min egen ”prestationsprins” nu är 19 år så måste jag kämpa,stötta,peppa,reda ut situationer .Nu då han är myndig är vissa saker än svårare !

    • Ja, det är svårt att bli myndig och inte klara allt man förväntas. Och det är svårt att vara förälder till en myndig som behöver hjälp, men kanske inte vill ha. Eller en som vill ha, men ”sekretess” sätter käppar i hjulet i kontakterna med myndigheterna.

      Om din som vill ha ditt stöd och hjälp kan man skriva en generell fullmakt eller på det han vill att du ska kunna göra åt honom. Ta bevittnade kopior och skicka till din sons handläggare och andra kontakter.

  4. Tina skriver:

    ❤ Igenkänning!

  5. CIA skriver:

    Oj tårar i ögonen när jag läser.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s