Vad tycker barnen om sin ADHD-diagnos och att få medicin?

veckobrevet från Skolporten hittade jag en intressant länk till en norsk artikel om Aina Olsvolds doktorsavhandling Når «ADHD» kommer inn døren. En psykososial undersøkelse av barns, mødres og fedres forståelse og opplevelse av ADHD-diagnose og -medisinering.

Det är inte helt lätt med norskan. Men jag blir fundersam kring att många barn har så mycket funderingar kring om medicinen verkligen hjälper och att de upplever biverkningar av medicinering…

Det är klart att det ibland är svårt för barnet själv att avgöra om det förändrats i sitt beteende. Men hur de känner sig och att de har biverkningar är ju inget de missbedömer.

Ja, ni vet ju att jag är lite kritisk till all medicinering. Inte i sig. Hjälper det, man mår bra, känner sig som sig själv och får stöd och anpassningar också, då är det väl perfekt! Har dock sett för många fall då man i Sverige idag börjar i fel ända. Dvs. med medicin och dröjer med att ta tag i till exempel skolsituationen.

Så här skriver Aina Olsvold om sina samtal med barn som medicineras. Hon summerar att vi måste tala mer med barnen själva om diagnosen ADHD och medicinering, samt att läkare noggrannare måste informera och följa upp biverkningar.

«Jeg hater medisinen!»

«Jeg merker ikke noen forskjell om jeg tar tabletter eller ikke tar tabletter, men det gjør andre.»

I sine samtaler med barna fant Olsvold at mange opplevde bivirkninger, og at de ikke likte å ta medisin.

– Barn er lojale mot foreldrene, og de fleste fortalte meg at de ikke har noe imot å ta medisinene. Men bare to av dem opplever selv at medisinene hjelper. To andre skrek at de hater medisinen så fort jeg var innenfor døra, forteller hun.

Også de som først sa at det var helt greit å ta medisin, hadde stort sett negative ting å fortelle når det kom til stykket

– De kan si at medisinen bare virker litt. Eller at de blir mer konsentrerte av den, men de syns ikke det med konsentrasjon er så viktig.

– Mange liker ikke å ta den fordi det minner dem om diagnosen. De føler at de ikke er seg selv når de tar medisin. De blir slitne og trøtte, får mageknip, hodepine og kvalme, sier Olsvold.

Smertefullt å snakke om bivirkninger

Under samtalene med barna fikk Olsvold høre om mange ulike former for bivirkninger. For mange av mødrene er det derimot vanskelig å snakke om dette.

De er bekymret for hva medisineringen gjør med barnet deres, men de positive virkningene gjør at de ikke ville slutte.

– Når ting går bedre, er det lett å tenke at det er medisinen som hjelper, og man blir redd for å slutte, sier Olsvold.

Forskeren mener at leger bør informere bedre om bivirkninger. Noen av mødrene kunne knapt huske at legen hadde nevnt temaet. Da blir det vanskelig for både foreldre og barn å sette ord på negative erfaringer med medisinering.

– Resultatet kan bli at barnet blir gående med bivirkninger som ikke blir sett. Det er problematisk, mener forskeren.

 

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Samhälle, Sjukvård. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s