Inkludering och en skola för alla innebär mindre jobb för läraren, då behövs inte lika mycket ”särskilt” stöd…

Jag har skrivit om detta tidigare, men på något sätt stod det en nivå klarare för mig efter Kalibers program om bristerna i att ge särskilt stöd till barn med NPF och andra begåvningar…

Det var när en av lärarna som intervjuades tog upp att de har ingen kunskap, de får inget med sig från lärarhögskolan. Sen får de i bästa fall gå någon halvdagskurs och där hinner de bara till vad problemet är, inte till vad de ska göra. Och de pedagogiska tips hon hittat och fått handlade om vad man skulle göra med just den eleven. Hon skulle göra något speciellt för fem av hennes 28 elever.

Det är ju det som är felet!!! Vi ska inte göra något speciellt för en elev, det vi gör ska fungera för alla. Då slipper vi göra en massa specialare… Visst, vi kanske inte kan fånga alla, men vi kan nog gå från flera specialfall per klass till något enstaka. Eller faktiskt inget i många, många klasser.

Elever med NPF är lika olika som alla andra. Man kan inte bunta ihop dem. Men det är en rad saker som återkommer. De vill ha struktur, förutsägbarhet och är beroende av förtroendefulla vuxenrelationer som präglas av tillit och förståelse. Det gör att de bland annat ofta är:

  • Känsliga för förändringar
  • Har igångsättningssvårigheter
  • Svårt att upprätthålla koncentration
  • Vill veta varför de ska göra något, de vill se mening med det de gör
  • Svårt att planera sitt arbete
  • Är ofta hjälpta av skriftliga, lite mer detaljerade och visuella hjälpmedel och instruktioner
  • Impulsiva, framförallt ADHD
  • Sociala brister, speciellt autism och asperger. Obs! De behöver inte vara klumpiga socialt, det kanske bara är oerhört jobbigt och energikrävande för dem.
  • Mycket känsliga för sinnesintryck. De tar in allt. De hör, ser, luktar, känner på ett fantastiskt sätt som vi andra inte är i närheten av. Och därför blir vi inte heller lika störda och trötta.
  • Inte imponerade av auktoriteter, säger en lärare eller rektor något de tycker är korkat eller respektlöst så visar de det. Oavsett sin ”socialt” lägre rang i skolan.

Om vi lägger upp undervisningen utifrån det här synsättet kommer vi att inkludera så många fler. Och ingen kommer att bli störd av tydligheten.Det här kan inte läggas på enskilda lärare, även om vi kan komma längre än de flesta gjort bara med ett annat tankesätt och arbetssätt.

Men visst grundutbildningen på lärarhögskolan måste innefatta hur man undervisar alla sorters funktionsuppsättningar en lärare kommer att möta. Man ska inte kunna bli specialpedagog eller speciallärare utan att kunna något om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och hur man möter de eleverna. Rektorsutbildningen måste innefatta juridiken kring barn i behov av särskilt stöd. Klasserna måste bli mindre. Och en schysst värdegrund en självklar bas i varenda skola…

Det är som med våra strömbytare till lampor, de vippas upp eller ner. För skulle man vrida runt en ganska trög knapp. De klarade inte många rörelsehindrade. Den här lösningen ville förstås alla ha den var ju smartare och lättare för alla. Det samma med fjärrkontrollen, enhandsgrepp för kranar istället för varm- och kallvattenkran … ”Design for all” heter begreppet. Vi pratar om ”en skola för alla”. Då kan vi inte tänka att de ”annorlunda” ska ha särskilt stöd. Då måste vi se de annorlunda som normal variation. Och se till att de fångas upp i lärarens ordinarie undervisning. För våra älskade ungars skull!

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Politik, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolrätt, Utbildning. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Inkludering och en skola för alla innebär mindre jobb för läraren, då behövs inte lika mycket ”särskilt” stöd…

  1. Andreas Meijer skriver:

    Hallå,

    Ja du ser… Det var många ”om” där i början… Det speglar en stor del av problematiken. Självfallet måste kompetens upp när det gäller specialkunskaper hos lärare. Sen är det lätt hänt att elever som egentligen ligger innanför ramarna för ”vanligt” kan hamna utanför eftersom det är ganska lätt att diagnostisera för olika saker idag (missförstå mig inte. Att ställa diagnos eller att få en diagnos kan vara en stor hjälp för både skola och elev – inte minst för självförtroendet för eleven/barnet). Det finns de som kan sättas utanför normen eftersom de kognitivt inte hänger med sina kamrater, av den enkla anledningen att de är födda senare på året.

    Arbetsbelastningen är säkerligen inte högre än för andra tjänstemän. Däremot är ifrågasättandet av lärarens kompetens (4-5½ års yrkesförberedande universitetsutbildning med inkluderad praktik) rätt mycket större. Vidare arbetar de med människor, vilket ofta inte ger läraren så många chanser att misslyckas…

    Andra kunskaper och erfarenheter är självfallet viktiga när det gäller hur skollan bör utformas men jag är av uppfattningen att den största kunskapen återfinns i lärarrummen runt om i landet. Ett redskap som lärare skulle behöva är tid. Tid med elever och tid för planering. Inte tid för att kvalitetssäkra sitt arbete och visa uppåt att de ”har presterat” det som förväntas av dem. Kvalitetssäkring är också viktig, men inom rimliga gränser.

    En av de saker som gör mig riktigt arg är att det försvinner pengar från skolan ner i privata fickor istället för att de återinvesteras i verksamheten – till 100 %. Skulle det göras så skulle det finnas mer resurser, tid och möjligheter för att skapa ett fungerande skolklimat.

    Det var en intressant blogg och jag kommer att förkovra mig i fortsatta inlägg =)

  2. Andreas Meijer skriver:

    Hej,

    Jag håller med dig. Det finns dock väldigt många hinder som måste överbryggas. Du talar om de personer som brukar klassas som ”avvikande” eller ”ovanliga”, i förhållande till normen. Det vore en dröm att klara av att hålla en inkluderande skola för alla och att läraren skall ha den kompetensen. Det är ju inte bara barn/ungdomar med ”särskilda behov” som behöver ”särskild hjälp”. Detta är ju ett problem som förmodligen går att anpassa på ALLA barn/ungdomar som befinner sig i skolan (”för” begåvad, inget ordentligt modersmål, trassliga hemförhållanden, låg socioekonomisk bakgrund etc.).

    Som det ser ut idag så finns varken tid eller möjlighet för lärare att klara av ”vanliga” klasser eftersom arbetsbelastningen är helt vansinnig.

    En ordentlig skola, där elevgrupperna kan behålla samma storlek, men då med två eller tre pedagoger i den gruppen (en lärare och två assistenter – likt ett sjukhusupplägg). Att enbart exkludera och använda mindre grupper (vilket fungerar för somliga elever), tror jag kan minska självförtroende och späda på tanken om att det är jag, som elev, som ”inte passar in”.

    Många lärare har kompetens. Däremot har de inga verktyg för att använda den. Den yrkeskunskap som fås efter flera års studier och kompetensutveckling på arbetsplatsen misskrediteras av arbetsbörda och hetsen att lärare ”måste bevisa att de är kompetenta nog för sitt arbete”.

    Det är dags att regler gällande skolan, oavsett om det handlar om ”särskilda behov” eller inte, författas av de som kan mest: lärarna. Politikerna bör inse att de pengar som investeras i skolan är en investering för framtiden, inte styra skolan ur en ekonomisk synvinkel.

    Total inkludering utan att se till elevens enskilda behov kommer få förödande konsekvenser. Att arbeta i skolan utan att få verktygen att se till alla elevers enskilda behov, utan att behöva exkludera dem är idag inget annat än en dröm. Tyvärr.

    Som det ser ut i dag är det ju prestation som är den viktigaste måttstocken (eftersom det är där elever ”lockas” till privatskolorna och kan ge ekonomisk avkastning) inte kvalitativ, inkluderande och individuell utbildning.

    Mvh
    Andreas

    • Hej Andreas, tack för din kommentar. Mycket klokt där. Visst är mitt inlägg lite tillspetsat. Vi kommer alltid att ha elever som faller utanför ”normalzonen” hur brett vi än lyckas tänja den. Men jag hävdar bestämt att om vi lyckades få till en undervisning, kultur/värdegrund och kommunikation i skolan, som är lite mer strukturerad och förutsägbar, med mindre klasser och fler vuxna i klassrummet. Kanske flera pedagoger, gärna flera pedagoger, men ibland räcker en klok, kunnig och engagerad assistent, så skulle inte lika många behöva särskilt stöd. Mycket färre till och med. Och jag menar alla ”onormala” barn, extra impulsiva, extra oroliga, extra smarta, mindre begåvade, dyslektiska, allergiska, extra arga, ledsna eller snabba …

      Håller med om mycket av det du skriver som att arbetsbelastning är orimlig för många lärare, att många har kompetens, att total inkludering som det ser ut idag i de flesta skolor skulle vara en katastrof, att utbildning av våra barn ska ses som investering inte kostnad och att vi inte mäter skolors prestation på rätt sätt.

      Men jag hävdar bestämt att många lärare saknar kompetens på just annorlunda barn, även specialpedagoger. Att rektorer och lärare ofta inte har koll på rättigheter och skyldigheter kring det här. Specialpedagoger har stort fokus på läs- och skrivsvårigheter och mycket mindre på t.ex. struktur, förutsägbarhet och stöd för att komma igång och upprätthålla fokus. Det är också ett stort fokus på konsekvenser och straff för problembeteende, alldeles för lite på orsakerna, problemen och bristande förmågor som orsakar dem. och det är kunskap som saknas!

      Lärare ska definitivt vara med och utforma skolan, men det behövs andra också! specialpedagoger med kompetens om alla de ”problem” som är vanliga, elevhälsa och andra professioner. Och andra kompetenser, skolan är en verksamhet som många andra när de gäller det icke-pedagogiska, dvs ledarskap, grupputveckling, kompetensutveckling, organisationskultur, kommunikation internt och externt. Till exempel tror jag att arbetsbelastningen vad gäller administration för lärarna inte är värre än andra tjänstemän. Men att lärarna inte har redskapen t.ex. smartphones och laptops, metoder och modeller för sitt arbete t.ex. bra mallar för dokumentation och utredningar, tydliga arbetssätt för arbete med t.ex. åtgärdsprogram. Föräldrar och elever är klokare än man tror och är faktiskt kunderna till verksamheten och bör lyssnas på vilka ”relevanta” behov de och deras barn har. kloka företag lyssnar på sina kunder…
      Oj det blev ett långt svar 🙂 och jag skulle kunna fortsätta i evighet, men det kommer nya inlägg istället!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s