Brister i stöd till elever med adhd, asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättninger (NPF). Bra reportage i Skolministeriet och Kaliber.

Idag kunde vi i Kaliber och Skolministeriets gemensamma program höra om hur skolorna brister i särskilt stöd till elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det kom förstås inte fram något nytt. Så det var ingen rolig lyssning. Ändå känns det bra att Kaliber tar upp detta och att det till och med kommer med i Dagens Eko, om än som en liten blänkare…

Men ibland är det skönt att få vatten på sin kvarn… även om man som jag inte längtar efter annat än att bli motbevisad. Det skulle ju bevisa att vi var på väg mot en skola för alla!! Men så är det då inte tyvärr…

Skolministeriet och Kalibers enkät skickades ut till 133 skolpsykologer i landet. Mer än hälften, 56 procent, svarade att elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inte får det stöd de behöver i skolan. Den vanligaste orsaken är enligt psykologerna att skolan saknar kompetens…

Programmet bygger på bland annat skolpsykologernas svar, en exempelfamilj och Cecilia Brusewitz från  Attention. Cecilia tar upp att hon får många samtal från desperata föräldrar som kanske till och med gråter, som har ett barn som varit hemmasittande i veckor. Man har försökt föra en kommunikation med lärare, skolchefer, men att alla läger på något sett gett upp…

Programmet tar upp okunskapen, att lärarna inte får någon utbildning i de här frågorna på lärarhögskolan. Inte ens de som specialiserar sig till specialpedagoger har någon obligatorisk kurs kring neuropsykiatriska svårigheter och hur man kan hjälpa dessa elever.

Jag fattar inte detta, vi vet vi att 1-2 elever i varje klass har ADHD, att det till det kommer ett antal med dyslexi, koncentrationssvårigheter eller liknande och att varje lärare under sin verksamhet kommer att träffa på flera med aspergers syndrom, autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar… Det är ju inte klokt. Lärarna är alltså inte kompetenta att undervisa sådär en 10-15% av sina elever. Skulle vi göra likadant med läkarutbildningen? En lärare berättar att lärarna får gå en dags fortbildning i bästa fall, men då handlar det om vad man ska göra med den enskilda eleven. Hur gör man då man har flera barn med särskilda behov och en hel klass att samtidigt ta hand om och undervisa?

Programmet tar upp de dåliga åtgärdsprogrammen där för stort ansvar läggs på eleven själv. Och det vet vi ju också sen tidigare. Detta kritiserar Skolinspektionen år efter år. För stort fokus på elevens brister och för lite fokus på hur skolan har brustit och nu ska agera…

Det kommer också upp i programmet hur skolan struntar i eller förhalar åtgärder som utlovats. Som inte följs upp och än mindre utvärderas. Varför är det så här?

Familjen berättar hur skolan ringt upp och bett dem hålla sin pojke med ADHD hemma nästa dag, eftersom de ska på utflykt och det ofta blir problem då! Hoppsan, tänker jag. varför inte ringa en månad innan och diskutera hur man kan förbereda killen på bästa sätt och vad han egentligen behöver för att vara trygg. Förmodligen inte mer än vad som faktiskt går att genomföra!

Och så förstås, samma familj som till slut inser att det är skadligt för deras barn att gå till skolan och helt enkelt håller sitt barn hemma tills skolan fixar till situationen…

Jag håller med om att situationen kan vara ohållbar för en enskild lärare. Resurserna i skolan är ofta dåligt planerade och ibland otillräckliga. Men se på Nossebroskolan, de har visat att det inte alltid är mer resurser som behövs. Med kunskap och bättre användning av befintliga resurser kan man komma riktigt långt! Men då behövs just kunskap, förståelse, en schysst värdegrund och god vilja!

I programmet berättar Cecilia Brusewitz från Attention något mycket intressant. De få aldrig samtal av rektorer eller lärare… bara föräldrar…. Låt oss hoppas att rektorer och lärare ringer någon annanstans för stöd och hjälp, men det verkar ju inte alltid så…

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolrätt. Bokmärk permalänken.

8 kommentarer till Brister i stöd till elever med adhd, asperger och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättninger (NPF). Bra reportage i Skolministeriet och Kaliber.

  1. Lena skriver:

    Min son har Asperger och går i 8:an. I 7:an fick jag bråkat till mej en elevassistent, denne kom inte in förrän på våren under termin 2. Mot slutet av terminen har man bestämt att elevassistenten inte får fortsätta sin tjänst följande (detta) skolår. Man satte in huvudläraren att träffa pojken en timma en gång i veckan för att mer eller mindre fråga honom om han behöver ”hjälp”. Hur ska han veta vilken hjälp han behöver?? De övriga lärarna frågar honom samma, och han känner skuld för han vet ju faktiskt inte vad han behöver. Det vet en elevassistent som fokuserar på eleven och hans behov.

    Fick nyss betygen som var anmärkningsvärt dåliga med tanke på vad pojken faktiskt kan. De flesta lärare tar inte reda på vilket stöd han skall ha, att han till exempel har rätt att få mer tid att göra färdigt ett prov. Jag tvingas tjata till mej en elevassistent igen eftersom detta hopkok med huvudläraren inte fungerar. Då tar det flera månader att få till med detta, och betygen påverkas även under vårterminen. Jag har tyvärr tvingats fokusera på lillasyster som också har AS under hösten för att få hennes skolgång att fungera, hon har mer akuta problem. Att man dessutom inte får hemskola sina barn är en katastrof, en utbildning via internetskola hade fungerat väldigt bra för min son, han lär sej bra när han sitter vid en dator i ett tyst rum.

    Lärares och skolledningars inkompetens och ovilja att möta upp och följa lagen är oacceptabel. Våra barn betalar priset med sin framtid och minskade möjligheter, samt utbrändhet och dåligt självförtroende. När jag var ung fanns det åtminstone OBS klasser, då fanns ju inte diagnoserna, men de som hade diagnosen fångades ofta upp och sattes i OBS klasser. Det var min räddning i högstadiet, jag fick som vuxen äntligen själv min diagnos, AS.

  2. adhde pappan skriver:

    Hej
    Vi känner igen oss i detta vi har en dotter med adhd och dyslexi.och även jag pappan har samma diagnos.vi har kämpat för vår dotter. nätverks möte med skola mm.det har lovats resurs lärare mm.inget har hänt våran dotter blev mer efter i skolan.innan jul 2011 ville hon inte gå i skolan.nya möten med lärare.bup mm.det var mot gång efter motgång.men nu till höst terminen så tröttna bup och vi.efter många turer så fick hon en plats på bups skola.så nu har vi en glad dotter på 12 år som lärt sig läsa och räkna mm hennes dröm är att bli vetenär.ursäkta för ev stavfel

    • Tack för din kommentar adhde-pappan! Vad bra att ni hittade en skola som fungerar! Och att ni tydligen har bra kontakt med BUP. Vissa skolor kan bara inte förstå. Det är verkligen sorgligt och jag tycker lite overkligt, om nu 1-2 elever i varje klass har ADHD, hur kan det vara OK att inte kunna ta hand om dem! Jag är så glad att höra att ni hamnat rätt! Fortsatt lycka till.

  3. Caroline Wiman skriver:

    Känner bara allt för väl igen mig. Hela vårterminen fick min son stanna hemma från skolan för att de inte ansågs sig ha resurser och som de sa, inte kunde göra något utan en utredning (han fick sin diagnos i slutet av juni). Efter påtryckningar från mig fick han hemundervisning men var fortfarande utesluten från den sociala delen. Då vi var alldeles nyinflyttade hann han efter en vecka på sin nya skola inte få några vänner så förutom på fotbollen och grannens barn så träffade han inga jämnåriga på nästan 5 månader. Först efter att jag återigen varit på skolan om vikten av att han får umgås med jämnåriga, fick han vara på fritids en timme om dagen med sin hemlärare som, också var fritidspedagog på skolan. Han blev aldrig inbjuden att följa med på aktiviteter då klassläraren ansåg att han inte tillhörde klassen.
    När jag informerade skolledningen om att jag gjort en anmälan till Skolinspektionen var deras kommentar att det kändes jobbigt eftersom det betydde extra arbete från deras sida.
    Nu äntligen går han på en resurskola men där får han bara gå under tre terminer, sen ska han integreras in i en ”vanlig” klass igen. Allt verkar handla om att få dessa barn att anpassa sig till den att fungera i en ”normal” klass med 25-30 elever och en lärare…hur normalt är det?
    Hade det inte varit för att jag slagits för min sons rättigheter hade inget hänt överhuvudtaget. Vad händer med de barn vars föräldrar inte orkar slåss????

    • Tack för din kommentar Caroline. Jag blir uppriktigt bedrövad… Men inte förvånad.

      Okunskapen om hur man kan inkludera fler är såååå stor! Och om skollagen tydligen. Skolan måste göra sin pedagogiska utredning omedelbart, de får inte avvakta annan utredning t.ex neuropsykiatrisk.

      Hoppas det funkar i resursskolan, och häng kvar i så fall. Tar de bort glasögonen och rullstolen efter tre terminer för elever med de funktionsnedsättningarna också tro? Suck, vi får kämpa på att sprida kunskap…

  4. Teak skriver:

    Jag lyssnade också på programmet och kände tyvärr igen alltför mycket…. En lärare nämnde att det finns ”rekommendationslistor” som tydligen beskriver hur man skall hantera olika situationer. Men lärarens kommentar var att ”alla de här listorna är väldigt fokuserade på att det är du som är läraren och det finns ETT barn. Dom har glömt bort att det sitter 28 andra därinne…” Det är förstås ingen lätt uppgift som lärarna har……. Var finns dessa ”rekommendationslistor”? Det skulle vara intressant att läsa dem. Med den enorma variation i problematik som finns bland barn inom autismspektrumfältet kan det inte vara lätt att skriva ihop rekommendationslistor som fungerar.

    • Ja, fastnade också för läraren som tog upp detta. Vad gäller rekommendationslistor, tror jag bara hon menade de tips och rekommendationer i stort hon fått med sig från eventuella kurser och böcker.

      Men det ligger något i det här att det är många i klassrummet. Lärarnas undervisning måste vara inkluderande från början! Då behövs inte särskilt stöd till enskilda eleveri samma utsträckning, kanske inte alls i många klasser!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s