Om att få en diagnos, acceptans, psykisk ohälsa och risken med att se en lösning på många problem… Jenny Jägerfeld gjorde ett fantastiskt sommarprogram.

Jag hörde bara delar av Jenny Jägerfelds sommarprogram i P1. Igår tog jag mig tid att lyssna på hela. Det var mycket klokt som kom upp. Och jag tror att det finns mycket för er, kära trogna läsare, i hennes program.

Om den omvälvande känslan det var att få diagnosen reumatism när Jenny Jägerfeld såg sig själv som en ung tjej i full fart. Där kan vi nog få hjälp att förstå dem vi har nära, som själva eller vars barn kanske fått en helt annan diagnos. Kanske känna igen vår egen sorg i att ett barn, kanske ens eget, inte är som alla andra och i värsta fall exkluderas eller upplever sig utanför.

Om vägen till acceptans. Man kan inte försöka förändra, eller önska, att ens situation är annorlunda en den är, att till exempel man fått reumatism, en aspergerdiagnos eller blivit rörelsehindrad. Men att inte ge upp, att skapa de förändringar som går, det är livsviktigt för att utvecklas och må bra.

Om rädslan och den konstiga inställningen till psykisk ohälsa. Om att det är andra som drabbas och att det är något suspekt och skamligt. Men som Jenny Jägerfeld tar upp, risken är stor att du, någon i din familj, släkt eller närhet drabbas och då är det faktiskt vi. Inte ”dom”.

Om att det inte finns en lösning till allas problem. Hon tar upp mindfulness, som idag ska fungera mot det mesta från stress till … Visst är det bra att kunna finna ro i stunden, att försöka må bra där man är och inte alltid vara på väg eller klaga. Men, hon kopplar snyggt tillbaka till acceptanstänket, det gäller att inte acceptera det som är fel omkring en och istället försöka jobba till sig ett eget lugn genom mindfulness.

Och jag har också tänkt mycket på det där med att en lösning passar alla. Har vi inte alla hört glada tips kring ADHD att ta bara bort mjölken, använd avslappningsövningar, låt honom springa 10 gånger i trappan innan matten eller natten. Människor, föräldrar eller lärare, som hittat något som fungerar för dem, deras barn eller en elev och tror att det därför passar alla. Eller en KBT-coach från BUP eller som handleder skolan som tror att bara vi tänker positivt så kommer hemmasittaren tillbaka till skolan, som om problemet låg hos eleven. Inte i bristen på en fungerande skolmiljö… Jenny tar upp att det faktiskt finns en stor skillnad i utbildning och kunskap mellan en coach och en legitimerad psykolog eller psykiater…

Jag tycker att ni ska ta och lyssna på Jenny Jägerfeld istället för att swappa kanaler på TV:n ikväll eller om ni kan hitta en lucka i er stressade vardagskväll för er egen och er npf:is överlevnad…

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, psykisk ohälsa, Sjukvård. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s