Att se storheten i det lilla. Att se utmaningen i det vanliga. Att hitta glädjen i det vardagliga.

Det var en gång en Drottning som hade två söner, Prestationsprinsen och hans bror. Det är lördag. Pojkarna är fyra och sex år gamla. Drottningen har hamnat i en solstol i trädgården med en kopp grönt te. Helt OK. Hon och hennes man hade tänkt att de skulle åka in till stan efter simskolan, gå en runda i Centralparken, leka på stora lekplatsen, kika in i konsthallen och titta på deras barnutställning om impressionismen, kanske äta på stan efteråt.

När de presenterade sin idé för barnen, suckade ungarna tungt. Åh, det regnade ju igår. Regntunnan är full och vi vill leka i sandlådan och bygga kanaler. Snälla mamma o pappa, kan vi inte få bara vara hemma och leka i trädgården. Vi är aldrig hemma. Snälla, snälla, snälla! Kan man motstå en sådan vädjan. Nej!

Så de blev hemma. Ungarna överlyckliga. Drottningen och maken fick äntligen till lite trädgårdsfix de borde gjort för längesedan, lekte en stund med barnen i sandlådan, de fikade allihop i trädgården och nu har killarna försvunnit iväg till kanalerna och övriga projekt, maken stuckit till byggvaruhuset och hon sitter och njuter i solstolen. Det kunde inte vara en bättre lördag! Lugn, ro, trygghet, tillsammans, förutsägbarhet, ställtid… ingen stress. Inget tjat! Kanske speciellt viktigt och bra för prestationsprinsar, men något många barn längtar efter.

Hon drar sig till minnes en Oprah Winfrey show hon såg för längesedan, men som gjorde stort intryck. Det handlade om barn som förlorat en förälder i sjukdom. Det var en alldeles fantastisk insikt som förmedlades. Barnen hade fått berätta om sina finaste minnen av mamma eller pappa. Ingen tog upp restaurangbesök på finkrogen, solresan till semesterparadiset, shoppingturen till stora staden eller vad det fått för fina saker. De flesta av familjerna hade unnat sig en sista lyx tillsammans, men det var inte det barnen mindes.

Det var minnet av natten då både barnet och mamman låg vakna av oro, men de möttes i köket, tog chokladflingor och kröp ner i mammas säng och pratade hela natten istället för att sova. Det var promenaderna till parken då hela familjen spelade softball tillsammans. Det var mammas goda hemlagade bullar. Och doften av dem. Hur kul det var att få vara med och baka. Det var att se fotboll på TV med pappa. Och chipsen till! Eller minnet av hur mamma pysslade med sina blommor. Pappas pianospel. Eller då de snickrade staketet med pappa. Små vardagliga saker. Små tillfällen av närhet. Små underbara minnen av gemenskap.

Jag tror inte att det bara är barn som förlorat en förälder som har denna sorts minnen som sina bästa minnen med mamma eller pappa. Det handlar om att se storheten i det lilla. Att se utmaningen i det vanliga. Att hitta glädjen i det vardagliga. För våra älskade ungars skull.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, oro och nervositet, Pirr, Samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s