Efter bråk vill många hitta vems felet är. Bättre att hitta hur det inte ska hända igen!

Prestationsprinsen har bråkat med Kalle. Nu måste rastvakten reda ut vem som börjat och den ska säga förlåt! Så gör vi vuxna ofta. Tittar bakåt för att hitta vem som gjort fel, vems skuld det är, vem som är syndabock.

Hur viktigt är det? ”Det är sällan ens fel att två trätar… ”Små gliringar leder till en knuff. Ja, Kalle började knuffas, men Stina började med otrevligheterna. Emma är raffinerat småtaskig mot Prestationsprinsen, som till slut exploderar. Ja, det var Prestationsprinsen som blev arg och kallade Emma fula saker… Vad ser och hör vi vuxna? Knuffen och svordomarna!

Prestationsprinsar, med eller utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar vet ofta att de gjort fel. Det framgår med all önskvärd tydlighet av de vuxnas reaktioner i skolan, på fotbollen, i stallet och hemma! Vi talar väldigt tydligt om vad de gjort fel!

Det dumma är just att rastvakten stannade vid att se bakåt, dvs. hitta den skyldiga och ordna en ”ta varandra i handen och säg förlåt”-ceremoni. Det viktiga är ju att se framåt, att försöka skapa förutsättningar så att det är mindre troligt att Prestationsprinsen och Kalle slåss igen. Att hjälpa Prestationsprinsen, och Kalle, att hitta redskapen för att inte knuffas, svära, explodera, komma i bråk, börja gråta, gå in i sig själva, springa iväg…

Barn med adhd och asperger, även andra autismspektrumproblem, har svårt att läsa andra. Att förstå andras agerande. Den andres känslor. Varför andra gör vad de gör. Prestationsprinsen kan inte läsa in allt detta i samspelet med andra. Inte heller kan han alltid skilja på sina och andras känslor. Om andra är ledsna speglas detta så att han blir ledsen. Om någon är väldigt arg blir han också lätt arg! För att inte tala om oro och nervositet. Oj, vad han plockar upp det. Därför förvärras ofta jobbiga situationer eftersom känslorna bär iväg med honom.

Men Prestationsprinsens fröken vet att det inte är någon idé att tala om vad han inte ska göra eller gjort fel, det tränar honom inte i hur han ska göra rätt. Eller hur!

Så istället sätter hon sig, då allt lagt sig, och resonerar med honom hur han kände och hur Kalle förmodligen kände. De ritar vad som hände, vad Prestationsprinsen gjorde vad Kalle gjorde och talar om varför Kalle reagerade som han gjorde. Då de talat lite om det, är det dags att hjälpa Prestationsprinsen till att hitta alternativa strategier. Vad kan han göra istället för att explodera eller knuffa. De har tidigare talat om att räkna till tio och stoppa händerna i fickorna. Då kan man inte svära medan man räknar och man kan inte knuffas.

Nästa dag berömmer fröken honom för hon såg att han faktiskt räknade till tio och körde händerna i fickorna på förmiddagsrasten då Petter var ganska så jobbig. Hon mailar också till Drottningen och berättar. Drottningen berömmer Prestationsprinsen då han kommer hem. Hon berättar för pappa vid middagen, då Prestationsprinsen hör. När de läser godnattsaga om en busig björn, säger pappa att den björnen kanske måste lära sig räkna till tio och stoppa händerna i fickorna…

Så jobbar man för att hitta och stärka positivt beteende. Då finns det chans att Prestationsprinsen hittar en fungerande strategi. Men får han bara lära sig att säga förlåt då någon lärare konstaterat att han gjort fel, då lär han sig aldrig att göra rätt.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, oro och nervositet, Pirr, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Efter bråk vill många hitta vems felet är. Bättre att hitta hur det inte ska hända igen!

  1. bitskragata skriver:

    Mycket bra beskrivet och det finns nog många björnar, inte bara i sagorna som skulle behöva lära sig räkna till tio och ha händerna i byxfickan, egentligen…förstår inte heller detta måste att ha en syndabock – vem gjorde fel! Tycker det är mycket bättre att som du beskriver det hjälpa till att ge verktyg att lösa konflikter bättre och hitta lösningar så man slipper detta måste att hitta en syndabock – minns själv då dottern var liten också hur snabbt dom små barnen snappar upp vad dom vuxna gör i såna här lägen…då hon gick dagis så var hon alltid i blåsväder, fick alltid skäll och påpekningar för hon syntes och hördes, då hon gjorde sitt utifrån olika situationer – sen var hon sjuk och var hemma 2 veckor och då kom en personal och sa att nu förstod hon vad jag menade, då jag tidigare påpekat att dottern mådde ej bra på dagiset, för hon fick allt skäll och var alltid den som var utsatt…då hon varit sjuk och borta hade barnen forsatt att skylla på henne fast hon inte ens var där – för så gjorde ju dom vuxna! Kan ju tala om att en annan förälder även hörde av sig att hennes barn också mådde dåligt där och att dom bytte dagis hon sa att hon uppfattat att min dotter alltid fick skäll för allt, fast hon ej ens närvarat många gånger, att dom vuxna (personalen) alltid stod och surrade med varann, det hände saker som dom ej hade koll på – en gång kom jag dit och letade min dotter i 10 min, då kom en unge och sa att dom andra var inne i målar rummet och klippte sönder ”namnet på min dotter” kläder – mycket riktigt då jag rusade dit så höll dom på och klippte sönder alla hennes kläder och vad gör personalen – jo, dom börjar med att skälla ut barnen, att dom vet ju att man inte får röra saxarna, att det var fel men dom var ju 3-4 år *herregud* då lämnar man ej saxar framme så dom kan nå dom, står och surrar och ej har koll att barnen stänger in sig…Min dotter vart jätte ledsen, tog skället som att det var hennes fel – hon var ju så van att dom alltid skällde på henne, efter detta flyttade vi närmare centrum och bytte dagis…Tänk om dom istället hade tagit ansvar för sitt beteende och satt sig ner och pratat – ritat eller annat kring hur man handskas med saxar, om dom haft koll så dom ej hade stängt in sig tex. jag frågade ju personalen då jag letade dottern vars hon var men det visste dom inte – någonstans här…liksom! Så här har hon haft det mest hela sitt liv från dagis till skolan – att alltid få tillsägelse, skäll osv. för sitt beteende utan att man tagit hänsyn till hennes svårigheter (diagnos) att hon inte upplever och uppfattar det samma lika, att hon inte kan läsa av, minns, hantera situationer osv. det värsta är att i skolan sen så har dom inte alls haft förståelse och detta att dom sagt flertalet gånger att hon ljuger och efterkonstruerar sanningen har satt sina spår på dottern, då hon endast försökt lista ut vad dom varit ute efter och försökt anpassa sig efter dom och varit så osäker så hon sagt olika saker för att hitta det dom varit ute efter, då säger dom att hon ljuger och ändrar sig – efterkonstruerar sanningen! Dom har inte fattat hur illa dom gjort henne med detta ojoj, vad hon mått dåligt, det är bara fel på henne, hon ljuger bara – är dum och ful, ingen tycker om henne och till råga på allt fick hon inte som 10 åring då hon fick diagnoserna berätta detta för klassen som hon ville, för enligt rektorn skulle det ej gagna henne och enligt läraren kunde det bli mobbning – vilket det ju redan var och vilket är deras ansvar att se till att det ej blir, fast HAB satt med och sa att man pratar ju inte om själva diagnoserna utan om allas rätt till atta vara olika men likas värde,..Då ”sjönk” min dotter – hon fick inte ens en chans att förklara sig utan fortsattes utsättas och lärde sig att man pratade inte om det, hon började hata sig själv och sina diagnoser, som 12 åring ville hon ej leva alls längre och skulle hoppa från bron och jag fick ingen att höra mig, förstå min oro utan jag var den där jobbiga morsan som bara tjatade om mitt barns rättigheter *suck*

    Det är ju stor skillnad nu på skolan kan jag ju säga…vi lämnade län och kommun och här får hon allt stöd hon behöver och har rätt till men hon har ju en enorm ryggsäck med sig och som hon själv säger, så har hon mått så dåligt så länge så hon vet inte hur man mår bra!

    Hon är väldigt depressiv och hennes självkänsla existerar inte, det är var tidigare dagis och skola orsakat och jag anser dom ansvariga för hennes psykiska ohälsa…jag tänker på dagens reklam på TVn om lärare hur man med ett ord kan sänka en elev eller med ett ord kan lyfta en elev, man har ett stort ansvar som lärare att se varje individ och inte leta syndabockar, hitta vem som gjort fel utan istället lära ut strategier, lösningar och bekräftelse…det gäller ju alla som jobbar med barn!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s