Kommentera det galopperande antalet ADHD-diagnoser, skolans förhållningssätt, utanförskapet och hur man kan bygga på det som är bra.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om acceptans och krav på skolan kring barn med autismspektrumtillstånd. Jag fick en kommentar från Stig-Arne Berglund, som är filosofie doktor och universitetslektor på Institutionen för socialt arbete på Umeå universitet, att han skulle uppskatta att få kommentarer på sin debattartikel om ADHD i Västerbotten Kuriren.

Han vill gärna höra om han är rätt ute i sina påståenden och slutsatser. Han tror att ni , kära läsare, har kunskaper och erfarenheter som skulle göra honom klokare. En ödmjuk inställning av en forskare på området.

Jag tar mig friheten att sammanfatta mycket grovt. I artikeln tar Stig-Arne upp det ökande antalet ADHD-diagnoser och hur vi bemöter dessa barn och ungdomar. Om utanförskap, personligt lidande och kostnader, samhällskostnader och inte minst, frågan om det är antalet barn och unga med diagnos som verkligen ökar eller är det vårt samhälle och skola som inte kan hantera det pedagogiska uppdraget att göra individuella svårigheter hanterliga och begripliga och bygga på det som är bra.

Så snälla läs hans artikel via länken ovan och skriv en kommentar här i bloggen. Ni kan vara anonyma om ni vill, helt OK förstås.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, barn, Föräldraskap, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Politik, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Kommentera det galopperande antalet ADHD-diagnoser, skolans förhållningssätt, utanförskapet och hur man kan bygga på det som är bra.

  1. Carin skriver:

    Det är fantastiskt att läsa så kloka argument! Det stämmer helt och fullt att man fokuserar alldeles för mycket på diagnosen och svårigheterna. Slutligen blir man en del av diagnosen och svårigheterna förstärks. Man tappar fotfästet och vet inte vem man är. Ens personlighet släcks ut. Utanförskapet är ett faktum vilket leder till att man inbillar sig att det är det enda rätta att vara där. Det är helt enkelt ingen idé att söka kontakt!

    Om skolan kunde förstå detta och bygga på något som eleverna delar med varandra skulle det hjälpa otroligt mycket. Det kunde vara musik, film,teater osv.
    Att få känna en tillhörighet och ingå i ett sammanhang skulle vara lika självklart som att få mat i skolan varje dag.
    Om man dessutom fick möjligheten att utöva någon form av fysisk aktivitet varje dag skulle många barn/ungdomar må mycket bättre.

  2. M skriver:

    Stig-Arne du har sååå rätt i det du skriver. Jag håller med dig helt och fullt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s