Stieg Larssons Millenium och Lisbeth Salanders Aspergers syndrom

Nu är verkligen Stieg Larssons Millenium på allas läppar. Män som hatar kvinnor har haft premiär i sin amerikanska Hollywoodversion ”The girl with the dragoon tatoo”. Jag har läst böckerna och sett den svenska filmen ”Män som hatar kvinnor”.

Jag har inte sett ”The girl with the dragoon tatoo”, men har ju läst en del av vad som står. Det står om hämnaren, om feministen, om den känslokalla. Jag är förvånad över att inte fler diskuterar Aspergers! Lisbeth Salander är ju i centrum, Naomi Rapace jämförs med Rooney Mara. Men ingen talar om hur de gestaltar funktionsnedsättningen Aspergers syndrom. Någon sa att Rooney Mara gör Lisbeth lite mer känslosam, inte sådär shiitcool som Naomi… De har kanske inte fattat?

Jag tycker Stieg Larsson porträtterar Lisbeth Salanders asperger så underbart bra! Det blir så extremt ofta. Stieg Larsson lyfter inte fram Aspergers så plumpt som man gör i dansk/svenka bron och inte så absurt extremt (men kul o kärleksfullt) som i ”I rymden finns inga känslor”.

Utan hon är betraktande, fåordig, har starkt rättspatos, är en trogen vän, otroligt dedikerad och duktig på det som intresserar henne, intelligent… hon kan det sociala spelet i stort, har lärt sig hur man beter sig (inte alltid), men blir trött och behöver sin ensamhet i stora doser! Och Lisbeth Salander, som alla aspergare, visar känslor, till exempel mycket varma känslor för sin gamla rättvisa och schyssta advokat och riktigt starka mot sin oschyssta nya…Ni känner väl till Aspie-kriterierna?

Och underbara udda Plague. Han har väl också en liknande diagnos, även om det aldrig uttalas. Även här visar Lisbeth Salander sin trofasthet och vänskap utan att döma. Plague är duktig och schysst, alltså OK.

Jag tycker att vi ska tacka Stieg Larsson i sin himmel! För Lisbeth Salander, ett fint porträtt av en aspergare och hur orättvist och nedrigt de ofta blir behandlade i Sverige, idag.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Aspergers syndrom, Autism, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, Samhälle. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Stieg Larssons Millenium och Lisbeth Salanders Aspergers syndrom

  1. anna skriver:

    Är också Stieg Larsson oändligt tacksam för att han skrev Millenniumtrilogin. Den fick mig att inse att folk kan tycka bra om mig fast de samtidigt tycker att jag är konstig.
    Har dessutom fått kommentarer om att jag är väldigt mkt som Lisbeth Salander av många i min omgivning som inte vet om min diagnos. 🙂

    • Anna, jag märker ju på dina kommentarer som kommit in igår och idag att du läser och uppskattar mina inlägg. Jag är så glad ´för det, att du känner igen dig och förhoppningsvis hittar lite styrka.

      Lisbeth Salander är så bra porträtterad för hon får visa så många styrkor och att hon faktiskt beundras och uppskattas av chef, Mikael Blomkvist, hjälten, och andra. Till skillnad från så många konstiga diagnosroller t.ex. i Bron…

      Det gör att jag vet att jag är på rätt spår. Vi måste få fler att uppskatta det de finner ”konstigt” och ”annorlunda”!

      • anna skriver:

        Jo, jag hittade hit rätt nyligen och tycker att din blogg är väldigt intressant och lärorik. Framför allt har du lyckats sätta ord på en massa saker som jag känner igen, men inte riktigt har lyckats beskriva på nåt bra sätt, som det här med maten t.ex. Hoppas att det inte gör något att jag kommenterar gamla inlägg. 🙂

        Kände visserligen igen mig till en del i Brons huvudkaraktär, men jag tycker att de har gjort henne lite väl överdriven på vissa punkter. Det är kanske ingen man ”vill vara”, till skillnad från Lisbeth Salander.

  2. Jessica Jansson skriver:

    Jag gillar ditt inlägg o håller med!
    o tycker om att diskutera ”min Asperger” med kollegor som sett ovan nämnda filmer.
    En kompis som sett I rymden finns inga känslor sade att ååh Jessica du är ju som Simon fast till typ 7%. Det blev jag så glad av. För hon drog ju inte bara slutsatsen att så handikappad är jag ju inte – alltså kan jag inte ha Aspergers…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s