Nja, Ronny Ambjörnsson. Ellen Key kan tillföra skoldebatten mycket, men vi lever i ett klassamhälle idag!

Jag läste Ronny Ambjörnssons tankar om Ellen Key i Dagens Nyheter häromdagen. Det är tankvärt. Ellen Key var verkligen långt före sin tid. Hennes ”Barnets århundrade” är fantastisk. Och det skulle säkert vara ett stort tillskott i dagens skoldebatt om vi oftare tog upp hennes tankar.

Men vi läser henne på olika sätt. Ronny Ambjörnsson gör skolproblemen till en klassfråga. Och tar upp Ellen Keys engagemang kring klassproblematiken, som första maj talare och engagemang i studiecirklar. Hon ville ge röst åt de tysta.

Alla människor har vad Key kallar ”bildningsanlag”, de kan se olika ut i olika samhällsklasser och skikt, men de är lika starka.

Det som gjorde studiecirklarna till en så levande del av 1900-talets radikala kultur verkar ha varit just detta: att deltagarna upplevde dem som sina egna, att de inte förelagts dem av någon överhet. De blev subjekt, inte objekt.

Det har hänt mycket sen början på 1900-talet. Jag tror inte som Ronny Ambjörnsson att ser vi bara klassperspektivet, så löser det sig. Att arbetarklassens tradition att inte använda ord i onödan, och deras ovana att tala för att analysera och diskutera är problemet i skolan idag. Han skriver så klokt:

Hur engagera de tysta i samhället? Och hur engagera de stökiga, de som inte växt upp med medelklassens värderingar och som inte kan tolka den nya frihetens alla signaler? De likgiltiga, som tycks bli alltfler?

Vi har ett annat klassamhälle idag. Jag vill inte sätta likhet mellan att vara tyst eller stökig och komma från arbetarklass. Idag är en egen företagare, en verkställande direktör i ett litet bolag, mer arbetarklass än en industriarbetare. Större osäkerhet i inkomst, inte samma villkor då kunderna uteblir som då man blir av med jobbet, massor med administrativt arbete som mer är tänkt storföretag än små verkstäder, konsultbolag eller hårfrisörer…

Visst finns det barn som kommer från hem utan vana till analys och diskussion, men det är både bussmontörers mindre rika och välbärgade direktörers hem. Kanske av olika skäl, möjligen har Ambjörnsson rätt att i det förra beror det oftare på ovana, men i de senare, eller båda, på grund av felaktiga prioriteringar av föräldrar. Karriär, nytt badrum, semesterresa och rätt bil går före tid till barnen. Men ingen av dem finns där då skolan är slut för dagen och barnens tankar virvlar kring skoldagen, vad de lärt sig och vad som hänt mellan dem och medmänniskor.

Jag tror att Ellen Key skulle se de stökiga och tysta eleverna. Att de som hamnar utanför finns i alla samhällsskikt. För vi är dåliga på att ta hand om alla som faller utanför normalfåran idag. Vi fångar inte de högbegåvade och vi ger inte särskilt stöd som vi borde till de som har svårt att passa in. Och det senare beror allt oftare på skolan, än eleven anser jag. Visst finns det samband mellan socioekonomisk familjesituation och skolresultat. Men jag tycker vi ska koncentrerar oss på barnen och ungdomarna, och ha en bra dialog med deras föräldrar för barnets bästa. Inte på vad deras föräldrar jobbar med eller tjänar.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Lärare, Politik, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s