De barn vi gemensamt har störst ansvar för, lyckas sämst i skolan… det är minst sagt inte bra!

Idag publicerar Socialstyrelsen öppna jämförelser av placerade barns skolresultat för förstas gången. De barn vi gemensamt har störst ansvar för, lyckas sämst… det är minst sagt inte bra!

Undersökningen visar att skolresultaten är oacceptabelt låga och att det finns stora variationer mellan landets kommuner. 86 procent av alla svenska barn är behöriga att läsa vidare på gymnasiet efter grundskolan (lågt redan det?). Men bland omhändertagna barn är siffran så låg som 55 procent…

”Hur barnen lyckas i skolan är den enskilt viktigaste faktorn för hur det ska gå för dem senare i livet. En bra skolgång innebär i regel en bra start i vuxenlivet för de barn som har varit i samhällets vård, säger Håkan Ceder som är överdirektör på Socialstyrelsen på deras webbplats. ”

Men redan i Social rapport 2010 från Socialstyrelsen, handlar kapitel 7 om hur låga eller ofullständiga skolbetyg och leder till ogynnsam utveckling hos barn. Både vad gäller psykisk ohälsa och socioekonomiska förhållanden. Och att placerade barn lyckas extra dåligt.

Håkan Ceder och Helén Ängmo, överdirektör på Skolverket skriver idag om dessa siffror, och framförallt barn och unga, idag på Svenska Dagbladet Brännpunkt.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, barn, Politik, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Skolrätt, Utbildning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till De barn vi gemensamt har störst ansvar för, lyckas sämst i skolan… det är minst sagt inte bra!

  1. Ja, är det en överraskning???
    Som jag ser det är saken ganska glasklar.
    Barn som är omhändertagna av olika orsaker, torde i regel
    må dåligt på olika vis.
    Med nedskärningar och åtstramningar både inom det hjälp apparat, dvs
    barn- och ungdoms-psyk som oftast bara bollar runt ungar,
    och inte VET vad de ska göra, och den eländiga skol-politik som råder,
    är det en enkel matematik.
    Då skolor i dag får en klumpsumma som ska fördelas på de elever
    som har behov av extra stöd, är det en kamp om undervisningen.
    De skolor som då har ett högt antal barn i behov av särskilt stöd
    tvingas prioritera, det ena barnets behov framför det andra. Dvs vissa får en chans,
    andra tillåts bli förlorare.
    DET är den krassa verkligheten, som JAG ser med egna ögon varje dag.
    Skolor med få, eller inga barn med särskilda behov, ( tro mig, de finns), tillåts gå med stora överskott, och skolor med många sådana barn, lider av stora underskott
    och får dras med skammen att inte tillhandahålla fullgod undervisning
    för sina elever. Och därmed tvingas de helt enkelt, inför den enskilda
    elev och vårdnadshavare, bryta mot skollagen.
    Det finns ju något grundläggande fel här.
    Låt skolorna åter söka ekonomiskt stöd för den enskilda
    elev i behov av särskilt stöd. Då skulle både barn, lärare och föräldrar
    känna sig mer nöjda med sig själva, när vardagen
    lider mot sin slut.
    Och skolornas eventuella överskott/underskott
    skulle jämna ut sig. Elitiseringen är inte bara av det goda, och jag betvivlar
    att kvalitètshöjning kan bedrivas med den skolpolitik som Jan Björklund
    tvingat på både barn och pedagoger.
    Detta var min betraktelse över ett enormt problem som i slutändan
    angår oss alla, vare sig vi har barn, eller inte.

    • Tack för dina funderingar. Det där med klumpsummor för barn i behov av särskilt stöd blir jag lite fundersam över. Jag har inte stött på det, men jag gissar att olika kommuner gör på olika sätt. Eller det beror på vad du menar, visst ska någon sorts ”rimliga” anpassningar som ska funka men hjälp av ordinarie skolpeng,

      Men skolan kan/ska söka extra pengar för större anpassningar i de flesta kommuner (enligt min begränsade erfarenhet). Sen att de inte gör det, pga oförstånd, sitt behov av att inte vara besvärliga och förstöra kommunens budget eller rektorns kommunala karriärambitioner, är en annan trist sak.

      Pengarna för särskilt stöd kanske skulle sökas per barn och skötas på statlig nivå, så det görs samma bedömningar och insatser var man än bor?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s