Hej vild ADHD- medicinering av BUP utan uppföljning… dessutom felaktig!

Drottningen är orolig. Hennes Prestationsprins har vägrat gå i skolan  i långa perioder och har varit extremt ledsen och deppig. Härom veckan blev han så fruktansvärt ledsen över alltings meningslöshet och självdestruktiv. Och det har hänt igen sen dess.

De har fått tid på BUP. Efter ett halvårsväntan. Tänk om de fått det då det började strula i våras med enstaka dagar och korta perioder av hemmasittande… Nåväl, de kom till BUP på ett första möte utan Prestationsprinsen. Det verkade vara kloka människor. En relativt ung psykolog och en relativt gammal psykiatriker tog emot, läkaren konstaterade ganska snart att Prestationsprinsen förlorat förtroendet för vuxna och speciellt de vuxna i skolan och skolan i sig. Det har gjort honom ledsen, frustrerad och osäker. Kanske till och med deprimerad. Men hon sa också att det var ju fantastiskt att han fortfarande hade förtroende för sina föräldrar. Att han trivdes hemma gjorde ju att det var hem och till mamma & pappa han flydde.

Drottningen och hennes man tyckte att det var ett bra sätt att uttrycka situationen.

Hon ville sätta in medicin mot ADHD. Det var Drottningen och hennes man inte så bekväma med. Prestationsprinsen hade en ADHD-diagnos, men ingen, vare sig föräldrar, Prestationsprinsen eller skolan tyckte att den kändes riktigt rätt. Men efter mycket tvekan och mycket övertalning går de med på det, han mår ju så dåligt, något måste göras och hon är ju läkare. Det krävdes ton av övertalning att få Prestationsprinsen till BUP för ett möte och koll. Medicinen skrivs ut. Ännu mer övertalning att få honom att äta den… Att föräldrarna inte också ligger i en hög vid det här laget är egentligen konstigt.

Efter bara ett par dagar med medicin blir allt värre än någonsin. Extrema situationer av ångest, självdestruktivt beteende och panik som sliter i Prestationsprinsen. Det är tur att han bara är 11-år för det går att hålla fast honom. Att bara hålla honom så hårt att han inte har sönder sig eller något. Hålla hårt, men klappa och tala mjukt. Ibland går det över fort, ibland tar det timmar. Drottningen gråter inombords där hon sitter och håller honom, hårt men ömt. Flera gånger ringer de akuten, men de säger bara att de kan ge honom något lugnande, sen är det BUP som ska ta hand om det. Så varför åka in akut med en panikslaget barn som inte orkar med förändring och nya miljöer, än mindre nya människor och mediciner. Livet är ett helvete. För Prestationsprinsen, för Drottningen och hennes man. Och för Prestationsprinsens syskon. Värst är det för Lillasyster. Hon är livrädd för det som händer. Hon förstår ingenting och vågar absolut inte var ensam med storebror Prestationsprinsen.

Att föräldrarna inte ligger i en hög nu är inte bara konstigt, det är beundransvärt. Hur orkar man detta och ett normalt liv parallellt? Hur många på jobbet kan man dela sådant här med? Hur många syskon, föräldrar, vänner? Inte många! Så de är inte bara förtvivlade, de är ensamma också…

När de ska tillbaka till BUP har läkaren slutat. Det visar sig att det var en vikarie. De har inte någon ny ordinarie utan den här läkaren har bara hoppat in eftersom läget är så akut. Ursäkta, säger Drottningen. Ni skämtar? Men så är det inte. De om några borde väl veta betydelsen av kontinuitet, förutsägbarhet och tillit. Prestationsprinsen som de tagit till BUP med mer eller mindre våld, sitter och stirrar i golvet. Arg, sur, ledsen, besviken. Nu visar det sig att läkaren är en underbar människa som till och med får en aning kontakt med Prestationsprinsen. Läkaren bestämmer att han behöver ytterligare en annan medicin. Föräldrarna tvekar. Varför inte bara ta bort medicinen. Det blev ju så mycket värre då det började ta den?

Nästa gång de kommer är det en ny läkare. Igen! Men nu vägrar Prestationsprinsen sätta sin fot på BUP. Han mår illa av den nya medicinen. Den nya läkaren ändrar doseringen. Vad gör man som förälder?

Efter ett par veckor av i och för sig färre utbrott, men ingen förändring i skolan och fortfarande lika mycket illamående, men en massa googlande av Drottningen upptäcker hon att det är inte alls bra att ge den typ av ADHD-medicin som Prestationsprinsen fått då det kan finnas en depression. Och det var väl det det var! Hon ringer den nya läkaren som säger: Ja, men då kan vi ju ta bort den första och fortsätta med den andra. Bara sådär, frågar Drottningen. Ja, säger hon. Det här är inte klokt tänker Drottningen.

Men Prestationsprinsen mår illa. Drottningen ringer ibland och läkaren ändrar. Inga förändringar i skolan. Vare sig för att komplettera medicineringen eller i hur Prestationsprinsen mår och presterar. Efter ännu mer googlande och diskussioner med föräldrar i liknande situationer får hon höra om hur mediciner normalt följs upp med formulär där föräldrar och lärare får följa upp för att hitta eventuella förbättringar och försämringar. hur läkaren ska följa upp med kontroller av blodtryck med mera. Men på det här BUP:et har det bara medicinerats hej vilt i snart ett år! Drottningen ringer igen och säger att nu ställer hon inte upp på att ha ensamt ansvar för sitt barns medicinering. Ingen uppföljning har ju skett! Hennes son mår bara illa. Nu slutar vi att ta den. Ja, det kan ni göra. Det är ingen fara medicinskt att sluta ta den. Hjälp, jag orkar inte mer, tänker Drottningen.

Som ett brev på posten kommer nu enkäter till hemmet och skolan… så dags… Första uppföljningen görs när Prestationsprinsen slutat ta medicin!

Under hela den här tiden har de försökt få byta tillbaka till den sympatiske läkaren som faktiskt nådde Prestationsprinsen, men det har inte gått. Drottningens man blev till och med uppringd och utskälld. BUP förklarade att Prestationsprinsens pappa inte fick ringa till läkaren ifråga. Drottningens man förklarade då att han hade en fråga att ställa kring den här läkarens medicinering av hans son. Men det förbjöd enhetschefen honom. Hur skulle det se ut om alla skulle ha rätt till flera läkare! De hade minsann mycket att göra som det var. Då påtalade Prestationsprinsens pappa att det var ju inte familjen som valt att möta tre olika läkare på sina tre första besök och det var väl rimligt att få ställa en fråga till en läkare som behandlat. Nej. Det får du absolut inte! Det samtalet slutade inte så trevligt kan man väl säga. Är detta på riktigt?

Under hela den här tiden har föräldrarna via vårdvalet försökt byta BUP, men det förstod det ganska snart att vårdvalet innebär att man får byta, inte välja. Och man valsar inte runt hur som helst med ett psykiskt sjukt barn på 11 år!

Nåväl, de fick en kundundersökning hem och de kunde tala om hur fruktansvärt illa det blivit bemötta och hur fel, kanske till och med farligt, medicineringen av deras som gått till. Det visade sig att många hade haft liknande erfarenheter och en hel del ändrades förhoppningsvis på detta BUP. Men det vet de inget om. För de bytte. Både BUP och skola. Och nu har de en underbar läkare som Prestationsprinsen gjort enorma framsteg med och hela familjen blev snabbt gladare, till och med Lillasyster. Hon har nämligen inte bara en massa kunskap, hon har respekt för både föräldrar och barn.

Men hon konstaterade att hon inte riktigt förstod hur medicineringen gått till tidigare, än mindre hur den fungerat eftersom ingen uppföljning fanns och hon var förvånad över att den första medicinen satts in då han var deprimerad, så får man nämligen inte göra…

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, Sjukvård, Skolan. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Hej vild ADHD- medicinering av BUP utan uppföljning… dessutom felaktig!

  1. klalin skriver:

    Som så ofta är Skolan den enda institution som står pall / står kvar, och erbjuder någon typ av kontinuitet för så många marginaliserade unga. Men. . .Dag efter dag är det just skolan som får ta enorma mängder stryk i snart sagt all massmedia. Kanske är det snart dags för även skolan att dra sig undan och bli en duktig / beundrad idiot bland de andra byråkratierna. Kanske bör skolan, likt ekonomer, inspektörer, socionomer och journalister, ta plats på läktaren och nöja sig med att referera prestationsprinsens prestationer. För inget är enklare än att peka på vad som inte fungerar. Tack för ett nödvändigt blogginlägg!

  2. Jag har en dotter, 13 år, med diagnosen ADHD sen 2007, och som ett brev på posten fick en Dyslexi-diagnos. Hon medicinerar sen 2007, dock med ett halvårs uppehåll, då vi verkligen ville ta reda på om hon behövde mediciner eller kunde fungera bra utan.
    Jag håller fullständigt med en av de andras kommentarer här på din blogg om att man inte ska förakta det faktum att inflationen i diagnoser och medicinering hänger ihop med läkemedelsbolagens profit och vidare läkares nära relation till dessa.
    Då jag på eget initiativ såg till att få igång en utredning på min dotter, var det en lång och krånglig väg att gå. Jag visste från dag 1 att något inte stod rätt till med min avkomma. Hon gick sin egen väg redan innan hon föddes. Inget ont i det. Jag ser det som en tillgång för henne i framtiden, att vara uppfinningsrik, orädd och driven.
    Hur som helst fick jag börja med skolsköterska, som kontaktade skolpsykolog. Denne utförde diverse standard tester , bla wisk-test. Resultatet av dessa diskuterade han noga med oss föräldrar. Hans slutsats blev sedan min anledning att be honom skicka en remiss för vidare utredning. Väntetiden var då 1 år!! Efter 7 månader blev jag kallad till Bas-teamet för ett första samtal. Sedan med dotter. Vägen var som sagt lång. Hon genomgick olika tester hos psykolog, sjukgymnast , specialpedagog, logoped och arbetsterapeaut. Som sagt, en lång väg. Som det skal vara.
    Efter en noggrann sammanställning, fick hon efter 6 månader och åtskilliga timmars möten med de olika experterna, diagnosen ADHD. Jag kände lättnad, och var förvissad att jag hade tagit rätt beslut för min dotter, men jag grät också ohejdad, inför Bas-teamet. Jag grät för jag visste att hennes väg framåt i livet skulle bli svår, och kantas av oförstånd i samhället. Ett elit-samhälle som inte ger plats och utrymme för människor som är lite annorlunda. Hennes liv hade tills då varit
    kaotiskt. Hon hade sedan dag 1 i förskolan utsatts för människors förakt, helt krasst. Hon stötte sig med allt och alla, redan som liten, gullig 2-åring. Kunde inte ta in något, eller finnas i nuet, utan var alltid på väg någonannanstans. Det fanns t o m föräldrar som nekade sina barn att vistas i hennes närhet. Jag hade ett helvete, och grät varje dag när jag hämtade henne i förskolan, pga okunskap hos både pedagoger och människor i stort.
    Nu, när jag blickar tillbaka, vet jag med ännu större säkerhet att jag gjorde rätt som lät henne få en diagnos och gav henne möjligheten att få ordning på den 4- filiga motorväg hon hade/ har i sitt huvud dygnet om, med hjälp av mediciner. Hon fungerar bra, om än hon har jobbigt med skolarbetet och ligger långt efter sina jämnåriga i både kunskap och mognad. Jag tror det kommer jämna ut sig ,om jag tar mina strider för henne i skolan, så långt som det bara behövs.
    Jag förvånas i dag över att en diagnos ställs lätt och snabbt, och mediciner kan fås i stort sett var som helst. Min tanke är om inte denna lätta vägen till diagnos hänger ihop med den starka kritiken mot väntetider, som fanns förr. Kravet på större resurser inom barnpsyk. tillsammans med uppmärksamheten kring dessa funktionsnedsättningar, skolans allt trängre budget, som leder till minskad specialkompetent extrastöd för svaga elever, samt läkemedel-bolagens profit och det ,tyvärr, nära samarbetet med läkare som de har.
    När det gäller barn, och deras diagnoser och ev. medicinering, ska vi föräldrar aldrig glömma att vi, just i egenskap av föräldrar, har det största ansvaret, för våra barns omvårdnad och deras framtid. Det är VI som i slutändan ansvarar för om våra barn ska genomgå utredningar. Det är vi som tillåter medicinering av våra barn. Det ansvaret läggs inte över på varken läkare eller psykologer, så att vi kan tvåa våra händer och luta oss tillbaka. Att vara förälder till ett barn med diagnos, kräver mer än någon kan ana. Det är en kamp, där man hela tiden väger för eller emot. Då man måste vara stark och ta strider. I slutändan är det bara föräldrar som kan ta steget till utredning och ev. diagnoser.
    Det är bra att denna debatten tas upp och problemen med diagnoser och medicinering hej villt, belysas. Men vi ska inte glömma den andra sidan, den sidan min dotter OCH jag befinner oss på. Där diagnos och medicin betyder överlevnad och ett värdigt liv.
    Tack för en fin blogg. Människor som du behövs: )

    • Tack för att du delar med dig och dina fina ord till mig och om bloggen. Det värmer. Sådana som du behövs också, som kämpar och tar ansvar, fast man egentligen inte orkar, för våra älskade ungars skull.

      Jag håller med dig – visst är det många som får hjälp av diagnos och medicinering. Det är jättebra och måste också lyftas fram! Men vi ser ju också att det ibland inte alltid görs på rätt sätt. Det kan blir ”rätt” ändå i slutändan om personen ifråga är nöjd och fått ett bättre liv. Men alla borde få medicin på rätt sätt, i kombination med stöd, anpassningar och behandling och ibland kan det bli så här tokigt och ovärdigt som i inlägget…

      • Det är det som är det fina med att denna problematik lyfts fram nu, när det skenar iväg.
        Vilken allmänläkare ,eller privatpraktiserande läkare, som helst ska inte tillåtas göra bedömningar om sådana avgörande diagnoser, och därmed inte heller ha tillstånd att förordna narkotika-klassad medicin.
        Som det tyvärr är nu, missbrukas dessutom dessa mediciner av unga ,i syfte att droga sig, tillsammans med andra läkemedel och/eller alkohol. DET är en annan aspekt i denna fråga.
        Som sagt, en oerhört viktig debatt, detta.
        Tack än en gång för den fina bloggen. Jag kommer följa dig : )

  3. Tina skriver:

    Jag blir alldeles stum. Vilken otrolig räcka katastrofala bemötanden och handhavanden. Så där får det aldrig, aldrig gå till, i synnerhet inte kring den här typen av mediciner. 😦 Glad att läsa att ni har en bra läkare nu iaf. Min M har ju just börjat prova en medicin, och jag har nog haft kontakt med någon ur teamet varannan dag i två veckors tid ungefär. Så som det ska vara. Antar att vi helt enkelt haft tur.

    • Det är förstås väldigt många som mår bra och får det bättre med medicin. Tänkte faktiskt försöka få med ett inlägg kring det också framöver. Men låt oss hoppas att det här fallet och liknande är undantag, men ändå, de finns. Och det är helt oacceptabelt.

  4. HN skriver:

    Se det inte som reklam. Se det som en möjlighet utanför etablissemangets möjligheter. Att läkare och medicinering har gemensamma ekonomiska intressen är ingen hemlighet.
    Jag känner barn med olika diagnoser som fått fantastisk hjälp av ovan nänmda program.
    Tack för en engagerad blogg.

  5. HN skriver:

    Kontakta Vestibularis i Mönsterås. Bättre än medicin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s