Föräldrar som kämpar. Hårt, mot okunskap och ett förhållningssätt som inte är OK kring en liten prestationsprins psykiska ohälsa…

Drottningen är näst intill desperat. Hon och Kungen har just talats vid. Det är mitt under arbetstid så hon fick smyga in på toaletten eftersom hon sitter i öppet landskap. Prestationsprinsen är för tredje dagen i rad i paniktillstånd och har stuckit från skolan. Innan har det varit någon dag då och då. Det har också varit mest enstaka dagar han vägrat gå till dit. Men nu är han tveksam varje dag. Det tar lock, pock och pepp för att få iväg honom. Han är nyss fyllda 11 år. Har en AD/(H)D diagnos.

Nu har de kommit överens om vem som ringer vart. Prestationsprinsen har själv just ringt pappa och sagt att han inte står ut. Kristin, hans mentor, har anklagat honom igen för att spelar teater och sagt att han måste skärpa sig. Han grät för fullt då han ringde, han var rädd för att gå in i huset när ingen var hemma så pappa stannade kvar i telefonen medan han låste upp och gick in. Kollade huset och slog sig ner vid TV:n. Nu är Kungen på väg hem.

Drottningen gled in i ett tomt konferensrum, hon slog numret till Prestationsprinsen läkare som har hand om hans diabetes. Han är bra och klok.

Kungen hade just talat med BUP, men jouren där hade inte tid och rekommenderade att de väntade tills ordinarie läkaren hade tid att ringa upp. Förhoppningsvis idag, men det kunde ta någon dag. Vänta nu, hade Kungen sagt. Vi har en liten kille här som mår väldigt, väldigt dåligt. Han uttrycker tankar kring att inte vilja leva om livet ska vara så här. Och du tycker vi ska sitt lugnt tills ni har bokat av era ordinarie besök. Vad är då denna jour till för? Ingen direkt förklarande svar från den för familjen okända psykologen.

Drottningen låter signalerna gå fram och hon får faktiskt tag på honom. Hon förklarar situationen och frågar vart hon ska vända sig. Vad gör jag!? När han får allvarliga medicinska situationer, då ringer man ambulans och får för det mesta omedelbar hjälp med stor respekt. Men när en 11-åring är akut psykiskt sjuk. Då finns ingen ambulans att kalla på. Vad gör vi säger hon, medan tårarna börjar rinna. Läkaren talar om BUP:s jouråtagande om att det finns en barnpsykiatrisk akut… Drottningen avbryter, vårt BUP har inte tid, rektorn tänker inte göra något just nu, barnpsyk säger att vi kan komma dit, då får han lugnande, sen är det lokala BUP som ska ta över och behandla… Det blir ju bara ännu en traumatisk situation för Prestationsprinsen, som snarare kommer att stjälpa än hjälpa, både vad gäller hans situation och förtroende till vuxenvärlden! Läkaren kan inte göra så mycket förstås. Det är ju inte hans bord. Drottningen tackar. Lägger på. Brister ut i gråt och förtvivlan. Biter ihop. Torkar tårarna och går ut för att ta tag i tidplanen som måste skickas före lunch. Men det är svårt att koncentrera sig.

Kungen hade också sökt rektorn och efter flera turer fått tag på henne. Hon tyckte det var tungt att höra, men hade mycket på sitt bord. Hon lovade att kalla till en elevårdskonferens (för det här var på den tiden), men kunde inte lova hur snart det gick att få till. Du skämtar, frågade Kungen. Du måste göra något nu, idag. Nej, det såg hon nog inte att det fanns någon möjlighet till…

Drottningens telefon ringer precis då hon är på väg att maila tidplanen. Det är Prestationsprinsens mentor Kristin som ringer för att berätta att Prestationsprinsen rymt från skolan igen (observera ordvalet) och så kan de inte ha det. Detta är ohållbart. Han måste följa de regler de satt upp, att han ska gå till biblioteket. Inte springa hem. Drottningen är bara tyst. Det här är inte sant. De förstår verkligen inte att det är de som ska anpassa skolan till Prestationsprinsens förmåga, inte Prestationsprinsen som ska anpassa och trolla bort sin funktionsnedsättning. Tänker på hur Prestationsprinsen måste känt det då Kristin anklagade honom. Hon får inte fram ett ord.  Lika bra det kanske. Till slut säger hon bara: Jag tror det finns olika tolkningar av situationen.

Drottningen undrar hur de ska orka. Hur ska Prestationsprinsen orka. De är fast i ett system som inte fungerar. Hur länge ska de få trixa och fixa med sina jobb för att överleva. Kungen har gått ner på deltid. Annars skulle det inte fungera. Själv sitter hon på kvällarna för att jobbar ikapp det hon inte hunnit under dagen pga oro, samtal och möten. Hon är så trött, men det finns inga alternativ. Det är bara att kämpa på.

Kungen kommer hem. Hans lille filur till son sitter med torkade tårar i soffan och spelar TV-spel. Djupt koncentrerad och fångad, kanske en aning lugnad, av rutinen, strukturen, förutsägbarheten i spelet. Han går fram och tar på honom. Masserar lätt hans axlar. Kungen känner hur något släpper. Han försöker tala med Prestationsprinsen. Men det går inte. Han är i en bubbla. Inte ett ljud kommer över sonens läppar. Käkarna är hårt ihopbitna. Det är ett tillstånd han inte hade en tanke på att hans son skulle befinna sig i när han vaggade runt med honom som liten. Och Kungen önskar inte någon att behöva uppleva samma sak. Inte ens rektorn… jo, kanske. Men ännu mindre att ett enda barn ska behöva genomlida ett sånt här svek från vuxenvärlden. Han tackar sin lyckliga stjärna att Prestationsprinsen springer hem. Inte ut på stan. Och att han vänder sig till honom och Drottningen, att han fortfarande förutsättningslöst litar på sina föräldrar. De måste ha gjort något rätt i alla fall.

Ändå vet Kungen, att vi vuxna sviker barn och unga varje dag. På många skolor, i många familjer, inom vården och omsorgen runt om i Sverige. Men han vet också att det finns massor av vardagshjältar som gör fantastiska insatser på många skolor, i många familjer, inom vården och omsorgen runt om i Sverige. Lyckliga de familjer som hittar till dem.

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i adhd, Allmänt, barn, Familjeliv, Föräldraskap, Funktionsnedsättningar, Lärare, Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, neuropsykiatriskfunktionsnedsättningar, NPF, pojkkrisen, psykisk ohälsa, Samhälle, Särskilda behov, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Föräldrar som kämpar. Hårt, mot okunskap och ett förhållningssätt som inte är OK kring en liten prestationsprins psykiska ohälsa…

  1. Brigitte Parez skriver:

    Tusen tack för att du beskriver så fint hur det känns, ”Det är ett tillstånd han inte hade en tanke på att hans son skulle befinna sig i när han vaggade runt med honom som liten.”
    Och det är så att vi Drottningar (jag är en sådan, ensamstående, och lärare också…) lär oss konsten att bli ”märkligt behärskade” när telefonen ringer. Men visst, många tårar handlar det om, mycket förtvivlan.
    Mitt ”lärarjag” säger mig att skolan är fel ute. Och att det är våra prestationsprinsar och prinsessor som har rätt. Det är dem som är sunda, och det är den gamla stela rigida skolan som försöker ömsa skinn till något mer ”barnanpassad” . Och barnanpassningen sker på helt fel sätt, som växtvärk utan plan utan vision. Jag tror inte att skolan skall samla elever enligt ålder och kvarter i trista lokaler. Jag tror på undervisning däremot. Men inte på skolsystemet som det ser ut idag.
    I min vardag ser jag många prinser och prinsessor, och mitt ”Drottning” jag vet hur de kämpar. Med och mot vad. Jag tror ibland att någon av dem känner igen, att jag är både lärare och drottning. Då finns det sol i klassen.

    • Tack för Brigitte, för dina fina ord, lycka till som ”Drottning” och du är en vardagshjälte som lyckas tända en sol i ditt klassrum. För det är många som solen skiner på alldeles för sällan. Både stora och små!

  2. Ylvak skriver:

    Oj, så starkt detta blev. Vår son har genomlevt samma i sin skolgång och t.o.m. försökte ta sitt liv som 9-åring. Detta på grund av de vuxnas brist på insikt i att mobbning fyllde hans dag i skolan.Men även överkrav och angrepp på hans ”brister” från de vuxna var den stora anledningen till att han inte fann någon anledning att finnas kvar i denna världen, som han sa.
    Som tur är berättade han för mig innan han svalt alla tabletterna som skulle göra slut på hans värdelösa person. Allt med hans egna ord.

    • Det gör mig så ledsen att höra detta. Ändå vet jag att det finns många barn och vuxna som kämpar både med hopplösa situationer och sin och sina barns funderingar kring meningen med livet. Hoppas att ni har en helt annan situation idag! För fast man inte tror det där och då så blir det ju bättre till slut. För de allra, allra flesta. Men det går åt blod, svett och tårar för hela familjen att komma dit. En varm tanke till er och alla andra som kämpar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s