Zaremba om lärarna: Sverige har slutat undervisa. Så förlorade lärarna sitt yrke

Jaha, häromdagen skrev Maceij Zaremba, i sin serie ”Hem till skolan”, om läraryrket och dess ”avprofessionalisering”, om lärarutbildningens dåliga kvalitet och utredningen som resulterade i att samtliga lärosäten för utbildning av lärare fick söka om sin examensrätt och en massa annat.

Det finns en massa goda exempel i skolan, de lyfts just nu upp bl.a. i det utmärkta initiativet, uppropet och bloggen ”Skollyftet”, det finns också på twitter. Låt oss hitta massor av bra exempel att sprida och lära av. Men! Vi måste våga se bristerna i skolan, i skolpolitiken, i kommunerna, i lärarutbildningen, i vården, i socialtjänsten och inte minst samarbetet mellan dem och med hemmen. Just i denna artikelserie handlar det om skolan. Och denna artikel om lärarna och lärarutbildningen. Att det behöver göras en hel del borde vi alla vara överens om. Man måste hitta felaktigheter och brister för att kunna rätta till dessa. Klamrar vi oss fast vid att det är mycket som är bra och blundar för det svåra kommer vi ingen vart.

Det finns ett intressant inlägg på Johan Kants blogg ”Zaremba blir bara bättre” och i kommentarsflödet bidrar också Pär Engström som är lärarutbildare med sin kunskap och många kloka tankar kring lärarutbildningen.

Det känns som att det är så mycket som blivit lite fel att allt blivit jättefel. Vi kan inte skylla på lärarna, för de är produkter av en utbildning som inte är OK eller fast  i ett system som inte fungerar pga skolpolitiken, kommunens budget och rektorns styrning. Men lärarutbildarna kämpar väl också på i ett underligt system, där för många omotiverade och dåligt rustade kommer in. Om man skulle ställa krav som på de mer krävande linjerna, skulle alla av de som kom in överhuvudtaget komma ut? Kommunen kan vi inte riktigt skylla på för de är bakbundna av den övergripande skolpolitiken och har fått en utbildning att ansvara för, som ska prioriteras mot lockande studieresor, nya vägar och sociala misärer. Rektorerna är hårt styrda av kommunen. Vem vill spräcka en budget i kampen för barnen, det är svårt och ger inte ett nytt bra jobb i en annan kommunal skola? Och till råga på allt finns det de som anklagar eleverna, speciellt killarna för sin slappa antipluggkultur (gillade Zarembas skildring av de duktiga men totalt outmanade kepskillarna i artikeln)… men där finns ju Prestationsprinsen som motvikt i alla fall!

Var börjar vi för att vända skutan? Utan att det bara pekas på någon annan eller något annat? Vem kan ens förstå hela vidden av problemet?

Annonser

Om prestationsprinsen

Prestationsprinsen är vem som helst, flicka, pojke, barn, ungdom,ofta missförstådd. Bloggen vill bidra med lite vuxen ödmjukhet kring våra älskade ungars behov och beteenden, speciellt barn med osynliga funktionsnedsättningar..
Det här inlägget postades i Allmänt, Lärare, Samhälle, skola, Skolan, Utbildning. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Zaremba om lärarna: Sverige har slutat undervisa. Så förlorade lärarna sitt yrke

  1. Monika skriver:

    Jag tror att ideologiöverskridande behövs nu – att utbildningspolitikerna från alla partier sätter sig ner tillsammans och försöker samarbeta om skolan. Eftersom det varit så många regeringar av olika partifärg sen 1976 karaktäriseras beslut, och ordningar av olika ideologier, för att inte tala om den tradition som skolan som institution påverkas av. Det blir ett misch-masch av allting till slut. Den ena skyller på den andra. Björklund skyller på socialdemokraterna, trots att de senaste två läroplanerna genomfördes av borgerliga regeringar. Om man verkligen sätter sig ner och studerar läroplanerna kan man se vilka partier som fått med det som de vurmar för. Och frågan är om en sådan viktig institution som skolan skall styras på det sättet från politiskt håll.

    Lärarutbildningen måste nu organiseras efter ett annat fokus än tidigare. Det betyder att vi lärarutbildare måste skifta fokus. Jag löser det på så sätt att jag försöker göra mitt jobb utan ideologi, samtidigt som jag är med och genomför en ideologi. Men försöker s a s inte låta den tidigare styra över den som kommer. Men, det är svårt att veta hur mycket den ändå kommer styra. Jag är ju också en produkt av lärarutbildningen, då jag varit både student och doktorand i den. Men man får se det som att det är ett uppdrag och inte en personlig förlust om delar av detta uppdrag inte helt stämmer överens med ens egna värderingar eller värderande. Något som jag sen länge följer.

    Men som sagt, jag efterlyser först och främst ett samarbete över blockgränserna för att reda ut allt. Det tror jag är den enda vägen, på lång sikt. Men, det är en utopi att tro att det kommer ske. Vår utbildningsminister är ju ganska bestämd om hur det skall se ut. Men om det inte sker, har det inte stor betydelse hur mycket vi på fältet samarbetar med varandra, då det är politiken som skall genomföras.

    • Jag tror du har rätt Monika. Ofta slår det mig, både när jag lyssnar på politiker, kollegor, vänner, bloggare… att målen för skolan, utbildningen, integreringen av barn med särskilda behov osv. är vi ganska överens om.

      Det är när vi kommer till praktiken det blir så svårt. Det finns idologier, det finns särintressen och det finns suboptimering för egen nytta (”som i alla branscher”). Om vi tydligare kunde enas om målen och sen likt Skollyftet ta fram en massa goda exempel för att nå dem, men kankse också våga visa några riktiga bottennapp, kanske vi kan börja vår väg mot en riktigt bra skola för alla.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s