Vi anklagar eleverna med autism och asperger att fastna i detaljer, men hur mycket helhet ser skolan!?

Idag hade jag ett intressant samtal med en klok person som jobbat mycket med elever med autism och aspergers syndrom. Hon påpekade, lite klurigt tycker jag, att vi ofta konstaterar, nästan beskyller våra NPF:isar i att fastna i detaljer. Fast vi beter oss likadant!

Våra NPF:isar missar helheten… De berättar att Kalle slagit till dem, men glömmer att de själva puttade först. De berättar att de slängde tallriken i golvet, men inte att de tyckte det luktade läskigt eller att Sofia kittlade dem. Det slår både åt deras fördel och nackdel. Det finns inga baktankar.

Sen när skolan ringer hem, skolan som borde kunna se helheten, i alla fall de lärare utan diagnos. Då fastnar vi i detaljerna. Han räknade inte ett enda tal, han tjafsade med slöjdläraren, han vägrade gå ut på rasten, vägrade ta på sig jacka… Då missar vi helheten…orsakerna…

Skolan borde ju vara experter på varför dessa detaljer, som vi ser det, problembeteenden, uppstår. Men i vår okunskap och brist på respekt missar vi brutalt helheten… Och tragiskt alla chanser att förändra beteendet och hjälpa eleven vidare. Jag vågar påstå att det händer varje dag, på varje skola…

Tankeväckande ledare kring kunskapsklyftorna i skolan. Hur utnyttjas kamrateffekten utan att någon hålls tillbaka?

Idag skriver Sanna Rayman på ledarsidan i Svenska Dagbladet. Hon ställer bland annat en del frågor kring det jag också funderar på här på bloggen. Nämligen att det finns en fördel, förklaring och något positivt i att de duktiga eleverna söker sig vidare.

Vi vuxna måste lösa problemet med att de svaga inte får rätt stöd. Det får inte ske genom att hålla tillbaka någon för sina kamraters skull… Visst finns det verkligen många som behöver ett helt annat stöd och en helt annan förståelse än de får idag! Absolut. Men det får vi greja utan kamrateffekten om en sådan inte finns …

Bra och saklig kritik kring hur det ligger till med kunskapsspridningen hos våra skolbarn och skolungdomar.

Häromdagen skrev Lärarnas riksförbund på DN Debatt att skillnaderna mellan de starka och de svaga ökar i den svenska skolan och Expressens skrev på ledarsidan att kunskapsnivån bara sjunkit bland de svagare eleverna.

Igår kom Skolverket med en rapport, den heter  ”Likvärdig utbildning i svensk grundskola? En kvantitativ analys av likvärdighet över tid”. Skolverket konstaterar, även de, att de bästa blivit bättre och de sämre, ännu sämre. Och Anna Ekström, Generaldirektör, trodde att det berodde på det fria skolvalet. Och det fria skolvalet blev rubriker media.

På den utmärkta och kunniga bloggen Ekonomistas finns bra och saklig kritik kring hur slutsatser om elevers kunskapsspridning görs och sprids. Läs inlägget och  kommentarer. Många kunniga och insatta, akademiker och andra, kommer med ifrågasättanden och förtydliganden kring kunskapsspridningen. Varför kommer inte ni fram i mediabruset!?

Vågar man se något positivt i detta? Att de duktiga får växa och utvecklas?

Igår rapporterade Lärararnas riksförbund om ökad segregering i skolan. Det skrevs om deras rapport i SvD och DN. LR:s slutsatser är att staten måste ta ett betydligt större ansvar för jämn kvalitet, skolor och lärare måste få ökad frihet att utforma undervisningssituationen på ett optimalt sätt och att staten måste rikta resurser till skolor med svårast förutsättningar.

Idag tar Anna Ekström och Sverker Härd, Skolverket,  upp problemet på SvD Brännpunkt. De skriver”Sannolikt har det fria skolvalet bidragit till skillnaden i resultat.” De har alltså inga belägg? Och vidare ”Den socioekonomiska segregationen tilltar inte dramatiskt, men segregationen mellan skolor med avseende på utländsk bakgrund ökar märkbart.” De skriver också att de duktigaste lärarna inte finns där de behövs bäst… Vad betyder det? Att våra begåvningar inte ska få bra lärare?

Men vare sig LR eller Skolverket ser den socioekonomiska segregationen som det stora problemet. Istället tror de att det stora problemet att duktiga blir duktigare och de sämsta sämre, beror på att de duktiga söker sig till varandra och bra skolor, de andra blir kvar…

Man skulle kunna se något positivt i att de begåvade och ambitiösa eleverna har fått möjlighet att utvecklas. Att fler får vara bland andra som också vill och kan och att de tillsammans når ännu bättre resultat! Men ingen tar upp detta som något positivt! Det måste väl ändå vara bra för Sverige att vi har ett skolsystem som motiverar och stöttar även de här eleverna?

Det betyder inte att andra ändan av problemet är mindre allvarligt. Men är det skolans ansvar? Ett segregerat samhälle får förstås till följd en segregerad skola. Visst skolan har ett kompensatoriskt uppdrag. Men är det  skolan som ska lyckas kompensera den socioekonomiska segregeringen fullt ut eller är det ”staten” som ska se till att följderna av den segregationen löses utanför skolan. Att skolan får mindre att kompensera för helt enkelt…

Och så undrar ju jag om vi ser rätt problem. Är det skolan som idag bara lyckas undervisa normaleleverna? Att vi problematiserar, diagnostiserar och därför misslyckas i att undervisa alla sorters barn. Då inte bara de socioekonomiskt svaga utan även andra som inte passar in pga koncentrationssvårigheter, impulsivitet, oro, allergi, planeringsförmåga, omogenhet… Och är det inte många motiverade och begåvade elever som inte får blomma ut?

Många funderar och tänker på behovet av diagnoser och att de inte borde behövas…

Jag skrev ju härom dagen om diagnoser. Bra eller dåligt och kom förstås fram till både och. Det beror på. Vem man är och i vilken miljö man lever. För många är det bra, för att förstå sig själv och få rätt stöd och förståelse. Men får man inte det. Då kan diagnosen vara tung att bära… För hur det fungerar beror ju mest på oss runt omkring… Föräldrar, syskon, vänner, lärare, medresenärer, grannar, klasskamrater, klassföräldrar, fotbollstränare….

Här är några andra bra blogginlägg på samma tema från Victorias ADHD-blogg, Madelein – mamma till sex och Micke Gunnarssons inlägg om barn med skolnedsatt förmåga, som inte ens nämner ordet diagnos, men det finns där ändå…

Genialt och tragiskt… McMcKinsey i skolan för dyra pengar till stor nytta.

Läser i Dagens Nyheter om att SKL och Stockholms stad plockat in McKinsey för att effektivisera skolans och speciellt lärarnas arbete. Svenska Dagbladet rapporterar också om samarbetet. Jag skulle kunna skriva hur långt som helst om detta. Det är tråkigt att det verkar upphandlats fel och att man tar in jättekonsultbyrån som är väldigt dyr.

Samtidigt är det genialt, tragiskt men genialt, att ta in någon utifrån, eftersom de flesta skolor inte verkar ha mycket kompetens och kreativitet vad gäller att förbättra, effektivisera och förenkla sitt arbete. Lär av näringslivet, säger jag bara som jag sagt förr. Alla tjänstemän sitter i möten (lektioner) större delen av dagen och ska sen producera dokumentation: budgetar, planer, anställningsannonser, redovisningar, uppföljningar, motiveringar på tid som inte finns… Det gäller att använda tiden till rätt saker och att ha bra stöd i sitt arbete till exempel dator, smartphone, mallar, systemstöd…

Jag blir desillusionerad då jag läser i DN vad McKinsey hjälpt Aspuddens skola med. Att strukturera om schemat så att de nu kan göra (bland annat?) följande: ha välstrukturerade möten. Och de diskuterar numera även undervisningen och pedagogiken. Dessutom har de ibland börjat samarbeta kring lektionsplanering…

Vad spelar roll för mattekunskaperna? Var man bor, vem som är ens förälder, var man är född. Vem man får som lärare?

Idag i Svenska Dagbladet kan man återigen läsa om svenska elevers sjunkande resultat i matte. Det är aktuellt för på onsdag stundar årets nationella prov i matte för årskurs 9.

”Enligt Skolverket har proven inte blivit svårare under de senaste åren. Genomsnittsresultaten har heller inte förändrats vare sig upp eller ned. Den stora förändringen är i stället en ökande klyfta mellan de låg- och högpresterande barnen, som talande nog hänger ihop med en ökande bostadssegregation, enligt undervisningsråd Per Kornhall. Den enskilt största förklaringen är dock att fler elever jobbar med matematik på egen hand, med mindre lärartid.

Har undervisningsrådet rätt tro? Flera saker poppar upp i huvudet. Vad menar han att segregationen gör med mattekunskaperna eller elevernas förmåga att nå godkänt!? Och framförallt vad kan vi begära att skolan och lärarna ska kunna kompensera och fixa? Varför minskar den lärarledda undervisningen i matematik? Mer lärarledd undervisning borde ju skolan kunna erbjuda? Men hur mycket kan skolan kompensera andra faktorer i samhället? Det kanske den kan, eller borde, men har den resurser till det? Kompetensen?

Jag tänker på rektorn i Malmö som ställde sig frågan hur hon skulle ordna undervisningen så att en som inte talar svenska, kanske till och med analfabet, som kommer hit i åk7 har godkänt i alla ämnen i åk9? Och en annan är att det är få som vill bli lärare i matematik och naturvetenskap… Vad blir det då för kvalitet på undervisningen?

Hur som helst, jag önskar alla nior lycka till!