Igår läste jag Maria Stockhaus debattartikel i Göteborgs Posten. från häromdagen. Svartmåla inte skolan. Jag tänkte att kanske hade hon en poäng. Vi ser gärna det som inte fungerar och vi kanske borde tänka mer på det som fungerar och bygga på det. Lite KBT terapi för skolan i stort helt enkelt.

Men igår kom jag också i kontakt med ett fall som verkligen inte är en stolthet för berörd skola, kommun, landsting… en prestationsprins som farit mycket illa på grund av inkompetens, missförstånd, bristande förståelse och faktiskt bristande respekt.

Så tänkte jag att skolan faktiskt inte kan kalla sig bra. Inte så länge jag fortsätter att få dessa berättelser berättade för mig. Då kan vi inte bara titta på det som är bra och bygga på det. För den svagaste länken vittrar sönder under tiden. Och det har vi inte råd med, vare sig i mänskligt lidande eller samhällsekonomiskt.

Flera är inne på mina tankar. Per Acke Orstadius om barn som far illa i stort och Claes Jenninger om mobbing i Göteborgs Posten.

Antingen ser barnet eller ungdomen straffet det som ett pris. Är det värt att betala böter de få gånger jag åker fast för fortkörning med moppen, eller avgift vid biljettkontrollen, eller att sitta kvar efter skolan mot att lämna skolgården…

Eller så föder det bara irritation och hämndbegär. Man blir bara mer övertygad om att skolan inte är något för en själv då man åker ut i korridoren för att man bad kompisen om hjälp efter att läraren inte kommit på en kvart när man kört fast… Eller får en timmas kvarsittning för att maten smaka pest och tallrikarna var dåligt diskade i matsalen, så man gick till affären och köpte en youghurt eller kanske mer realistiskt godis! Eller även om man gjort något riktigt dumt, så tycker man att skolan är ännu dummare tillbaka!

Söndrebalgs skola i Hjärnarp ska inte straffa eleverna med kvarsittning, anser Skolinspektionen. Helsingborgs Dagblad, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och en rad andra tidningar har satt in en TT-notis om detta. Rektorn säger att det är för att stoppa eleverna från att gå och köpa godis. Ingen tidning lägger till en egen rad eller tanke. Men Sveriges Radio tar med lite mer som gör det en aning intressant. Bland annat att Skolinspektionen tycker att elever i åk7-åk9, för vilka straffet gäller, kanske är mogna att röra sig fritt även utanför skolgården…

Jag tänker, kan det finnas en orsak till beteendet. Hur är maten? Hur är miljön i matsalen? Hur dags äter de lunch i förhållande till hur länge de ska vara i skolan? Finns det något att göra för den åldersgruppen på skolgården eller i skolan på rasten?

Framförallt undrar jag har någon frågat eleverna med respekt om varför de går iväg?

Ann-Sofi förklarar hur man räknar med x. Att man kan lägga ihop precis som vanligt. 3x + 17x är 20x. Att man kan dra ifrån också 20x-3x är 17x. Bla, bla, bla… Oj! kan man dividera också! konstigt. Hon mal på. Han har fattat, han orkar inte med. Samtidigt sitter Sara och Elsa och småpratar bakom honom. Fläktarna surrar. Det luktar från matsalen. Nu tittar fröken på honom. Shit, hon har frågat något. Han svarar vet inte. Hon tror att han inte förstått… Så mal hon på igen. Djävlar, vad trist och meningslöst detta är. Han sjunker ner med huvudet och lägger sig på bänken… Ann-Sofi blänger lite. Men det ser han ju som tur är inte.

Så ska de börja räkna talen. Han öppnar boken. Han uppfattar det som 5000-tal och 10 000 sidor med samma sorts tal. Vare sig man fattat eller inte så är detta obegripligt och ogreppbart. En oändlig uppgift! Han sjunker ihop igen… Nu blir Ann-Sofi riktigt irriterad. Då blir Prestationsprinsen irriterad. Så är det igång.

Han kommer hem och är förstås ganska upprörd och stressad. Han slår på TV:n. Skönt. The Big Bang theory. Han kan programmet, känner alla rollerna, vet poängerna… Då ringer mamma. Mitt i programmet! Vad gör du? Ser du på TV? Ska du inte ut och göra något, träffa någon istället för att bara glo på TV? Han lägger på. Orka!

Vi middagen kommer det upp att han inte skött sig på matten. Mamma tar upp hans TV-tittande… Han orkar bara inte med att ingen fattar att han behöver space!!

Nästa dag är det lördag och han sover till 14. Trots att han stupade i säng efter middagen. Pappa är irriterad över att han sovit bort halva dagen.

Coping, förmågan att kunna hantera stressande och övermäktiga situationer, är superviktig för Prestationsprinsar. Och det är superviktigt för alla runt omkring att acceptera de copingstrategier de hittat. Och den tid de behöver innan stressen runnit av dem och situationen känns hanterbar. Så kanske ska vi låta Prestationsprinsen vila huvudet på armarna ett tag. Kanske behöver han många timmar framför TV:n. Kanske behöver han sova 16 timmar ibland.

Kanske är det vi andra som ska fundera varför han behöver avskärma sig från allt, varför han behöver dessa coping-strategier. Och vad vi kan göra för att minska behovet av att sjunka ihop på bänken, timmar framför TV:n eller sova ut dygn…

Nåväl, några konkreta tips hur du kan få en fungerande dialog utan ögonkontakt:

• Låt barnet eller ungdomen hålla på med mobilen, TV-spelet eller dataspelet. Det tar fokus från dig och är ett bra och naturligt ställe att fästa ögonen…

  Eller låt han eller hon pyssla med boken, eller teckningen, eller hunden, eller stressbollen…. eller ge eleven, barnet, ungdomen något att pyssla med lego, slime, stressboll, penna o papper…

• Passa på då ni åker bil (om ni är ensamma i bilen) eller buss (om det inte är känsliga saker som ingen annan har med att göra). Då sitter man bredvid varandra och det är naturligt att titta ut eller framåt. Eller ta en biltur bara för att, hitta på en anledning eller muta/belöning. Ska vi inte åka och ta en glass? Titta på nya mobiler? Nya dataspel?
• Sätt er i bredd och du ritar eller skriver ner på pappet det som ni kommer överens om eller det du förankrar hos barnet.

  Eller sätt er vid en dator och hjälps åt att dokumentera det ni talar om, skriv, rita, sätt dit bilder, dra streck. Resultatet kan bli en lista, seriesamtal, schema… Men ni slipper i alla fall titta varandra i ögonen och budskapet finns att gå tillbaka till.

  Eller kanske direkt i hans eller hennes mobil, almanacka, kontakter, kanske har han eller hon redan en schema app eller app för tidsstöd eller …

• Sätt er bredvid varandra istället för mitt emot varandra då ni ska tala, äta,… Vad säger att man ska sitta mitt emot? Ibland kan det bli väldigt naturligt i samband med måltider, ibland är ätandet en sådan ansträngning i sig att det är sämsta tillfället för diskussioner…
• Gå en promenad, sätt er och fiska, ta en cykeltur, spela badminton, bygg en snögubbe…

Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord. Ögonkontakt, det blir det väldigt många intryck. Väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.

Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.

Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…

Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ…

Så tipset är att när du måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Häng inte upp dig på om barnet, ungdomen, eleven tittar på dig eller inte. Om du får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att repetera, förhör inte.

Det bästa är om du har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har du informationen digitalt kan du skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?

Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Ställ krav på dig själv istället. Använd få ord.

Stor klass, otydlig struktur, mycket självständigt arbete, lärarlag, projektarbeten – en mardröm för ett barn med neuropsykiatriska svårigheter. Det moderna sättet att jobba i skolan ställer till det för många elever.

Bra, men dagens understatement med tanke på följderna…

(jag)… efterlyser en pedagogik med tydligare struktur. Det underlättar för barn med funktionsnedsättningar – men också barn utan problem har stor hjälp av en strukturerad undervisning.

Prestationsprinsens och min käpphäst: struktur, förutsägbarhet och ställtid…

Rektorn på Gustav Adolfskolan säger:

Då lärarna planerar verksamheten utgår de från eleverna som har svårigheter. De andra eleverna klarar många olika sätt att arbeta på. Därefter lägger man till de utmaningar som de andra eleverna behöver för att få rätt nivå och stimulans i undervisningen. Jag möter rektorer som beskriver att undervisningen på deras skolor planeras utifrån ”en normalnivå”. Då exkluderar man barn med svårigheter. Vi vill i stället inkludera.

- Varför skulle det vara annorlunda med neuropsykiatriska svårigheter än med fysiska svårigheter? Jag brukar jämföra med om man hade en rullstolsburen elev i klassen. Om klassen ska orientera och jag är idrottslärare bestämmer jag ju inte att vi ska ha samling högst upp på berget. Jag skulle förstås hitta en terräng där alla kan vara.

Yes, kunskap, förståelse och lite mer kunskap… så kanske vi kan få till en skola för alla. För våra älskade ungars skull!

(Kommentera gärna det här med alla diagnoser på mitt förra inlägg på samma tema.)

Han vill gärna höra om han är rätt ute i sina påståenden och slutsatser. Han tror att ni , kära läsare, har kunskaper och erfarenheter som skulle göra honom klokare. En ödmjuk inställning av en forskare på området.

Jag tar mig friheten att sammanfatta mycket grovt. I artikeln tar Stig-Arne upp det ökande antalet ADHD-diagnoser och hur vi bemöter dessa barn och ungdomar. Om utanförskap, personligt lidande och kostnader, samhällskostnader och inte minst, frågan om det är antalet barn och unga med diagnos som verkligen ökar eller är det vårt samhälle och skola som inte kan hantera det pedagogiska uppdraget att göra individuella svårigheter hanterliga och begripliga och bygga på det som är bra.

Så snälla läs hans artikel via länken ovan och skriv en kommentar här i bloggen. Ni kan vara anonyma om ni vill, helt OK förstås.

Det finns belagt i många forskningsprojekt att dåliga skolresultat och ofullständiga betyg från årskurs 9 får konsekvenser senare i livet.Det kan vara psykosociala problem som psykisk ohälsa och kriminalitet, men också socioekonomiska problem som svårigheter i att försörja sig. Det kan man bland annat läsa om i Socialstyrelsens socialrapport 2010 kapitel 7 “Skolbetyg, utbildning och risker för ogynnsam utveckling hos barn”.

Där konstaterar man att låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9 den starkaste riskfaktorn för framtida psykosociala problem. Omvänt var frånvaron av ”skolmisslyckande” den starkaste skyddande faktorn.

I sammanfattningen går att läsa:

Låga eller ofullständiga betyg är exempelvis 5–6 gånger vanligare bland barn till ej  facklärda arbetare jämfört med barn till högre tjänstemän. Oavsett uppväxtbakgrund är låga eller ofullständiga betyg vanligare bland pojkar än bland flickor.

Föräldrars utbildningsnivå spelar roll och man har sämre chanser som kille…

Låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9 ökar risken för framtida psykosociala problem. Exempelvis är allvarlig kriminalitet i ung vuxen ålder 8–10 gånger så vanligt bland dem med låga betyg som bland dem med medel/höga betyg. Detta mönster finns i alla socioekonomiska grupper.

Bland barn med svaga skolprestationer är privilegierad social uppväxtbakgrund ingen betydande skyddsfaktor mot ogynnsam utveckling.

Har man väl fått dåliga betyg och misslyckats i skolan så ökar risken för problem, t.ex. kriminalitet. Det hjälper det inte var man kommer ifrån…

Barn som växer upp i samhällets vård eller i familjer med återkommande ekonomiskt bistånd lämnar i genomsnitt grundskolan med mycket lägre betyg än andra barn. Majoriteten av pojkarna i båda grupperna har låga eller ofullständiga betyg från årskurs 9.

De barn och unga som behöver oss mest, går det sämst för! Allra sämst går det för pojkarna…

Katrin Stjernfeldt Jammeh tror att de dåliga skolresultaten beror på kraven skolan ställer. För vissa elever alldeles för låga, tror inte lärarna att eleven ska klara målen så är det självuppfyllande. Och för vissa är kraven orimliga, som hon säger, en elev från Afghanistan som varit tre år i Sverige ska gå ut nian med godkända betyg. Inte alla klarar det (dagens understatement?). Men vad gör Malmö åt sin skola? Hur får vi en skola för alla?

Prestationsprinsen har asperger och går i åk9. Efter förhandlingar och diskussioner biter han ihop och tar sig ur den vana och fungerande vardagen för att besöka tre gymnasieskolor som Drottningen och pappa sållat fram. Det kan vara väldigt tufft för ungdomar med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller en släng av, att kvällstid ge sig ut i nya miljöer bland nya människor.

Prestationsprinsen tittar och suger in så mycket han kan. Lärare i skolorna vill veta saker och undrar vad han är intresserad av. Vad ska man säga och vad har de med hans intressen och göra? De känner ju inte varandra. Hur ska han veta vad han vill bli om en massa år? Vilka ämnen gillar han? Gillar man skolan? Kan man säga att man gillar ett ämne? Kanske några mer än andra, men vad betyder gilla egentligen?

Efteråt kommer det faktiskt spontana kommentarer från Prestationsprinsen. Det kan vara att det var likadana golvmattor på Lunden som på Odenskolan. Eller de sa att det är mest tjejer på estet men i bildsalen hade någon ritat delar ur Family Guy, ser inte fler killar på det? I klassrummet på Lunden var det 8 fönster, två rader på varje sida med fyra fönster. Den skolan hade likadana datorer som förra de var på … han har sinne för detaljer…

Men på Drottningens och pappas frågor om hur han uppfattade besöket blir det oftast: Vet inte, det var väl OK… Ni får bestämma…

Val är inte lätt för någon… varken stor eller mindre…

Det är viktigt att komma ihåg. Man är inte mer än människa. Men att veta vad man ska acceptera är svårt. Och då menar jag inte vad man ska acceptera kring barns beteende. Utan att komma till acceptans kring sitt barns, sin familj och inte minst sin egen situation. Jag skrev ett inlägg om acceptans förra våren.

Idag läste jag på en annan bra blogg, coping, om att ge förtroende till skolan som förälder till barn med autismspektrumtillstånd. Hur föga förtroendeingivande det är att höra att de kan “autism” eller “asperger” eller “ADHD”… För det hjälper ju bara ett litet steg på vägen, det gäller att skolan med all energi och vilja visar att de vill och lär känna mitt barn. Mitt unika barn, som jag vet bäst vad det behöver efter alla år av kämpande i familjen, i tidigare skolor, med kommun, landsting och kanske också släkt och vänner.

Att inte släkt och vänner förstår ens barn är mycket tyngre än att skolan inte gör det. Att de man håller av inte förstår, att de tror att man som förälder gör något fel eller att ungen är bortskämd eller “konstig”, att de inte kan anpassa sig för vår skull… Skolans bristande förståelse får livslånga, tragiska konsekvenser för hela familjer varje dag i Sverige. Och visst är det känslomässigt starkt att se ens barn fara illa på grund av skolans okunskap. Men, man håller ju inte av inte av rektorn på samma sätt som syrran direkt… Det är tufft att bryta med skolan, att rycka upp ens barn som inte gillar förändringar, till en helt ny verklighet, men ännu tuffare att säga tack och hej till släkt och vänner. Det skrev Lotta Abrahamsson om för ett tag sedan (läs kommentarerna också).

Tillbaka till coping. Där uppstod också en diskussion om vilka krav man ska ställa på sina barn och på skolan. Min synpunkt är höga men anpassade och realistiska krav på barnet, hur höga krav som helst på skolan, kanske det de kallar orealistiska. De måste förstå varje individ och ta hjälp av föräldrarna, för skolan ska fungera för alla. Så är det bestämt. Skolplikt följs av skolrätt. Rätt till särskilt stöd. Rätt till anpassningar. Rätt till utbildning.