Ändå står det i skollagen 3 kap 3 §:

Alla barn och elever ska ges den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål. Elever som lätt når de kunskapskrav som minst ska uppnås ska ges ledning och stimulans för att kunna nå längre i sin kunskapsutveckling.

Läste på Filurums facebooksida att en familj i Göteborg anmält en skola till Skolinspektionen för att deras barn (som har lätt för sig) inte fått förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt. Och skolan fick kritik. Det är intressant. För vi har ju sett otaliga exempel på kritik från Skolinspektionen vad gäller särskilt stöd till elever med annorlunda funktionsuppsättningar som diagnos eller släng av. Och det är ju helt enkelt så att extrem begåvning, eller kanske bara hög begåvning, faktiskt är en annorlunda funktionsuppsättning…

Det måste ske en förändring. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Om vi bara uppmärksammar prestationer, ja då duger ju bara våra barn och elever då de gör bra saker. Eller? Kan man inte se att någon försökte göra, ville göra, men inte förmådde? Eller att det finns en orsak till varför inte…

Själv tror jag på att ösa beröm över barn och unga. För varenda unge gör ju fantastiska saker varje dag! Och varenda unge är fantastisk oavsett vad den gör! Men beröm ska vara relevant och sant. Annars genomskådar barnet eller eleven dig. 

Alltså även berömma vad barnet gör. Inte bara vad det är. Så jag tycker att det kan gälla att en teckning eller ett legobygge är fint. Om jag ärligt tycker det. För vad är egentligen skillnaden:

Vad fin teckning du gjort, jag gillar verkligen de här färgerna….

Vad du är duktig på att måla, vilket sinne du har för att kombinera färger…

Men framförallt tyck er jag att vi ska berömma dem då de gör något som handlar om ett beteende som vi diskuterat: hänga upp jackan, komma ihåg gympakläder, inte börja slåss, inte bara tala om sig själv, orka vara med på släktmiddagen, göra minst 10 mattetal innan man hoppar av sig energin, säga hej, duka av utan att någon säger något…

För det visar ju att de kämpar och vill utvecklas. Sen är det självklart att de är älskade även om de inte hänger upp jackan eller orkade vara med hela studentmiddagen! Och det ska vi visa, dagligen!

Det här gäller speciellt barn och unga med ADHD, Aspergers, autism eller bara en släng av, som tyvärr får så många suckar över vad och hur de gör av så många. Beröm kan faktiskt motivera och bygga. Även självkänsla. Det är jag övertygad om.

Men vi kanske ska tänka på att använda ”är” oftare än ”gör/gjort” då vi uppmärksammar bra saker! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Givetvis ska all information om sommaravslutningen ut i god tid.

Gärna med bilder på där ni ska hålla till, skolans aula, skolgården, kyrkan eller vad det nu är. Om ni var där förra året finns det säker bilder.

Se till att få med svar på alla frågeorden, de går i varandra, men det är bara bra, då får du med det du glömt på ett ställe på ett annat:

När – datum, när man går/åker dit (om gemensamt), när börjar det, hålltider under dagen och när det slutar.

Vad händer – programmet med tider

Vem/vilka – vilka uppträder, vilka sitter med vem, med vilken lärare, med vem går/åker de dit med…

Hur – åker vi dit, hur åker vi hem, förväntas alla göra något (Bära klassens skylt, bilda ringar, gå fram och hämta glass….

Varför - för att fira att alla kämpat väl under terminen och nu är det sommarlov!

Sen behövs det lite extra information för en del. Och det är inte bara för de oroliga. De behöver mycket detaljer för att inget överraskande ska hända. Men även överaktiva behöver veta mycket för att veta hur länge de ska bita ihop utan att studsa, peta på någon eller helt enkelt börja springa runt. Samma sak med de som har koncentrationssvårigheter.

Andra behöver hjälp att skärma av. Kan er klass få sitta längst bak, stå i ena änden av skolgården, sitta längst ut på raden, ja, det bäst är väl att fråga eleven vad som skulle underlätta.

Några behöver veta att det finns en nödlösning eller en reträttplats om det blir övermäktigt. vem säger de till, vart går de, ska de sätta på musik i sin mobil eller börja spela ett spel eller bara blunda eller gå där ifrån…

Inkludera familjen, föräldrar/vårdnadshavare vet mycket om sina barns behov. Bjud in dem till samtal eller varför inte till avslutningen om det underlättar för din elev!

Några kommer inte att komma på avslutningen. De tycker det är för rörigt, för långsamt, för mycket intryck eller att det inte är något att fira… Du vet nog om du har en sådan elev. Kan din sista lektion med eleverna och den eleven göras till något extra? En liten mini-avslutning så att även den här eleven får ett avslut på skolåret och en start på sommarlovet? Bjuda på saft och bulle? Se på film? Eller bara skriva stort att det är sista lektionen och önska alla ett underbart lov, för en del vill bara att allt ska vara som vanligt…

För våra älskade ungars skull,ja, för allas skull!

Har man ett barn, eller annan familjemedlem, som inte är så förtjust i nya saker eller i behov av struktur och förutsägbarhet så kan en semester, konferens eller skolresa bli lite knepig om den innehåller flera stopp, olika sov- och matställen, mycket folk, nya människor och nya miljöer. Kanske ett nytt land!

Det här är skrivet till föräldrar, men går lika bra att applicera på elev, kollega, sambo, fruga, man…

Så tänk till. Om ditt barn inte klarar nya miljöer så är förstås att bila genom Europa, båtluffa i Grekland eller luffa i Thailand inte aktuellt. Inte ens att bila eller båtluffa i Sverige. För många intryck, ingen reträttplats, alldeles för lite struktur och förutsägbarhet. Då får man välja annat! Till exempel:

• Hyra en stuga
• Bila med husbil eller husvagn
• Segla eller åka motorbåt
• Bo på ett och samma hotell, men göra utflykter därifrån
• Välj boende med pentry eller kök om ditt barn har problem med maten

Då får ni en plats som blir den trygga punkten, varifrån man gör utflykter eller upptäcker nya saker. Dessutom kanske barnet eller ungdomen kan få stanna i stugan eller båten medan övriga sticker iväg på upptäcktsfärder. Om det är ett mindre barn bör förstås någon stanna hos barnet och ha en mysig dag med mycket tid tillsammans.

Har man ett lite mer flexibelt barn. Så kan man ge sig ut på mer varierande semestrar. Men det gäller att skapa struktur och förutsägbarhet genom att noga förbereda barnet. Och mentala reträttplatser. Till exempel:

• Gör ett schema med vad som ska hända varje dag (inte för mycket text!), gärna med bilder eller teckningar. Gärna i en plastficka så att det kan tas med, diskuteras inne, ute, vid maten… ja, när det är läge. Inte då du vill.
• Använd allt som finns på internet, visa på kartor var landet, staden, hotellet ligger.
  Visa hotellets, campingplatsens, museets, badplatsens… webbsajter.
  Kanske inte allt på en gång, Lite övergripande i förväg och mer detaljerat allt eftersom det är dags för nästa etapp, besök, utflykt…
• Om ni ska besöka vänner och släkt. Visa bilder på dem, tala om vad ni gjorde när ni var där sist, har de en facebooksida, en blogg ni kan läsa tillsammans?
• Printa ut och ta med det som verkar skapa trygghet och förutsägbarhet.
• Använd smartphone eller andra mobila enheter om ni har. Lägg in i kalendern med text och bild, lägg in påminnelser eller använd någon bra schema-app (Du kan hitta mycket bra om appar med mera hos M som i underbar)
• Om ni nu väljer att vara i många nya fysiska miljöer, försök skapa mentala trygga, kända miljöer som kan tjäna som reträttplatser. Det kan vara mycket: spel på telefon, padda eller nintendo, favoritboken, kanske en kudde hemifrån, favoritlåtarna på spotify/itunes… Ja, tänk till. Vad kan ditt barn känna trygghet i trots att det befinner sig i ny miljö?

Mat, är ofta ett problem.

• Kan du ta med dig något i reserv? En konserv som du vet att barnet gillar? Nudelsoppa?
• Låt ditt barn äta hamburgare, varmkorv eller flingor hemma på hotellrummet hela semestern.
• Eller gå till samma restaurang varje kväll. Låt ditt barn äta lasagnen eller köttbiten varje kväll. Det kan också vara en upplevelse. Ni lär känna personalen. Det finns säkert massor på menyn för resten av familjen.

Har du ett barn med mycket (!) energi så är det lika viktigt att det får avreagera sig som reträttplatser. Planera in stopp och tillfällen  för att springa i kapp, hoppa tjugo gånger, stå på händerna, hoppa rep, kicka med älskade bollen osv. Att hyssja och tysta barn med överskottsenergi slutar bara i bråk. Energin måste ut! Och kommer den inte ut i benen så kommer den tyvärr ut som bråk och tråkigt humör! Och det smittar strax till dig. Och då är helt plötsligt den trevliga utflykten inte så trevlig…

En annan sak är att reträttplatser kan behövas just där och då. Du kanske måste lämna den trevliga guidningen av den gamla staden eller underbara skaldjurslunchen vid beachrestaurangen. För det blev för mycket. Då är det så. Det bara är så. Tyvärr.

Man kan testa med en mental reträttplats i de lägena. Funkar det att få gå undan till bänken ni kom överens som på Gamla Torget (ensam eller med någon), eller att slippa äta upp, och lyssna på favoritmusik i hörlurar eller spela spel på mobilen?

En annan sak är ställtid. Lägg inte in för mycket i ert schema. Hinn andas och ge ditt barn tid att återhämta sig. Det kan behöva sova massor eller ta en mellandag och bara se på TV. Bli inte arg. Det är ett reellt behov! Samma sak att det kan behövas tid att förbereda sig för kvällens restaurangbesök, ge då barnet ställtid. Kanske inte ska åka på utflykt på dagen och gå på ny restaurang på kvällen?

Ja, det finns massor att tänka på. Men tänk struktur, förutsägbarhet, ställtid och reträttplatser, mentala eller fysiska så ökar förutsättningarna för en kul semester tillsammans! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Idag har vi en lugn dag. Jag sitter i soffan med 6-åringen hoppandes bredvid tittandes på film och jag kan i lugn och ro koncentrera mig på min dator och mitt jobb. Idag behöver jag inte sitta på helspänn och vänta på att telefonen ska ringa från skolan och meddela att jag måste komma och hämta 6-åringen för att han hamnat i bråk som skolan som vanligt inte kunnat förhindra eller lösa. Det hände senast igår och därför är 6-åringen återigen portad från skolan i några dagar, suspended. Skolan ser det som en bestraffning för att han ska “tänka over”. 6-åringen ser det som en belöning att få vara hemma med mig ett par dagar och istället gå i “mammaskola”. Vi jobbar rätt mycket när vi har hemmadagar; skriver, läser och räknar matte. Förmodligen lär han sig mer på 10 minuter hemma med mig än han gör på en hel skoldag i vanliga fall.

Snart kommer vi att flytta hem till Sverige igen och då ska vi kontakta BUP för att få påbörja en utredning om sonens svårigheter. Oavsett utgång kan vi förhoppningsvis få bättre stöd i den svenska skolan, men tyvärr är jag inte alltid så hoppfull. Resursbristen är skriande även i den svenska skolan och det är oftast elever i behov av särskilt stöd som det sparas på först.

Idag ser jag också hemmasittandet som en belöning. Inte för att jag tycker att det är bra att 6–åringen är så stressad av skolan och att de är så oförmögna att ta hand om ett barn som honom, men för att idag slipper jag i alla fall stressen som vanligtvis äter upp mig inifrån. Idag får jag själv ta hand om min son och se till att han mår bra. Idag kan jag koncentrera mig på mitt jobb.

Hon minns glädjen då Prestationsprinsen i åk 8 var med på en friluftsdag i maj och avslutningen för första gången på många år. Hur hoppet och glädjen sakta vågade börja växa hos henne och förmodligen hos Prestationsprinsen! I åk 9 gick han ut med betyg i alla ämnen och med bra och toppbetyget i några. En fantastisk prestation av Prestationsprinsen. Men det hade inte gått om de inte arbetat så bra ihop, skola, föräldrar och prins… Den lyckan tar hon fram nu i avslutningstider.

För så här års minns Drottningen. Hon minns sin Prestationsprins, som var så nere, så långt från en fungerande skolgång, så långt från förstående lärare, så långt från de anpassningar som behövdes, så långt från bra stöd från vården, att allt såg ganska oöverkomligt ut.  Där det i mellanstadiet ibland verkade som en utopi att hela familjen skulle överleva Prestationsprinsens grundskoletid. Och om överleva var målet, utan större men för resten av livet. Betyg, ja kanske det…

Efter att ha brottat ner diverse instanser, inte minst kommunen och bytt ut andra, som skola. Så började det vända. Hemmasittandet vändes långsamt, sakta trappades kraven upp, anpassade tider, anpassad undervisning. Långsamt återkom Prestationsprinsens glädje och kunskapstörst. En skola som förstår och förmår gör skillnad.

Drottningen minns också alla maj-månader fulla av förtvivlan. Då hemmasittandet pågått sen påsklovet, eller längre (!), eller slog ner som en blixt med hjälp av friluftsdagar, utflykter, temadagar och annat skoj. Förtvivlat försökte hon och mannen få till ett avslut på terminen, ha varit där lite grann, kanske bara gå på avslutningen. Bara för att Prestationsprinsen skulle kunna sätta punkt på hemmasittandet och övergå i sommarlov! Men med noll förmåga och förståelse från skolan så funkade det inte… Det var bara att maj efter maj konstaterar att skolan för alla inte finns. Inte för en som behöver struktur och förutsägbarhet lite över ”normalt” och blir trött av social samvaro. Det finns många skolor även för dem, men allt för många som inte förstår och förmår.

Ibland funderar Drottningen på om hon skulle kontakta rektorn i mellanstadieskolan, som ville skicka Prestationsprinsen till särskolan, men fick sig en rak höger av WISC-testet (”intelligens”-testet)… men ändå mest hävdade att problemet låg hos hem och elev.

Ja, så här års plockar Drottningen inte bara fram sin egen lycka och njuter den. Hon skulle vilja dela med sig av den till alla Drottningar som är nedslagna av ännu en jobbig termin. Som fått kämpa med att få sitt barn till skolan. Prestationsprinsar som kämpat, som varje dag de gått till skolan utfört just en prestation. Som ville, men inte förmådde varje dag. Kanske inte någon dag. Och inte fick mycket förståelse för det… utan mera skuld… Skolan som förhoppningsvis kämpade, men inte förmådde. Drottningar som hoppats på att rörda med glädjetårar få sjunga in den blomstertid som kommer. Men som istället gråter i förtvivlan, i köket, på jobbtoaletten eller rakt ut på bussen…

Hon kan faktiskt säga att hon förstår dem. Från botten av sitt hjärta. Och hon önskar innerligt att varenda kämpande Drottning och Prestationsprins med familjer därute en dag får en hemlig lyckoreserv att njuta av precis som hon fått. I avslutningstider eller när som helst… För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

Hur viktigt är det? ”Det är sällan ens fel att två träter… ”Små gliringar leder till en knuff. Ja, Anna började knuffas, men Stina började med otrevligheterna. Emma är raffinerat småtaskig mot Prestationsprinsen, som till slut exploderar. Ja, det var Prestationsprinsen som blev arg och kallade Emma fula saker… Vad ser och hör vi vuxna?

Prestationsprinsar, med eller utan neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller släng av, vet ofta att de gjort fel. Det framgår med all önskvärd tydlighet av hur vi vuxna reagerar i skolan, på fotbollen, i stallet och hemma! Vi talar väldigt tydligt om vad de gjort fel! Inte bara med våra ord…

Det dumma är just att rastvakten stannade vid att se bakåt, dvs. hitta den skyldiga och ordna en ”ta varandra i handen och säg förlåt”-ceremoni. Det viktiga är ju att se framåt, att försöka skapa förutsättningar så att det är mindre troligt att Prestationsprinsen och Kalle slåss igen. Att hjälpa Prestationsprinsen, och Kalle, att hitta redskapen för att inte knuffas, svära, explodera, komma i bråk, börja gråta, gå in i sig själva, springa iväg…

Barn med adhd och asperger, även andra autismspektrumproblem, har svårt att läsa andra. Och förresten, en hel del ”normala” barn och ungdomar också… Att förstå andras agerande. Den andres känslor. Varför andra gör vad de gör. Prestationsprinsen kan inte läsa in allt detta i samspelet med andra. Inte heller kan han alltid skilja på sina och andras känslor. Om andra är ledsna speglas detta så att han blir ledsen. Om någon är väldigt arg blir han också lätt arg! För att inte tala om oro och nervositet. Oj, vad han plockar upp det. Därför förvärras ofta jobbiga situationer eftersom känslorna bär iväg med honom.

Men Prestationsprinsens fröken vet att det inte är någon idé att tala om vad han inte ska göra eller gjort fel, det tränar honom inte i hur han ska göra rätt. Eller hur!

Så istället sätter hon sig, då allt lagt sig, och resonerar med honom hur han kände och hur Kalle förmodligen kände. De ritar vad som hände (funkar i alla åldrar), vad Prestationsprinsen gjorde vad Kalle gjorde och talar om varför Kalle reagerade som han gjorde. Då de talat lite om det, är det dags att hjälpa Prestationsprinsen till att hitta alternativa strategier. Vad kan han göra istället för att explodera eller knuffa. De har tidigare talat om att räkna till tio och stoppa händerna i fickorna. Då kan man inte svära medan man räknar och man kan inte knuffas.

Nästa dag berömmer fröken honom för hon såg att han faktiskt räknade till tio och körde händerna i fickorna på förmiddagsrasten då Petter var ganska så jobbig. Hon mailar också till Drottningen och berättar. Drottningen berömmer Prestationsprinsen då han kommer hem. Hon berättar för pappa vid middagen, då Prestationsprinsen hör. När de läser godnattsaga om en busig björn, säger pappa att den björnen kanske måste lära sig räkna till tio och stoppa händerna i fickorna… Hade Prestationsprinsen varit äldre kanske pappa hade kopplat det till den onde i långfilmen eller ”busen” i tidningsartikeln.

Så jobbar man för att hitta och stärka positivt beteende. Då finns det chans att Prestationsprinsen hittar en fungerande strategi. Men får han bara lära sig att säga förlåt då någon lärare konstaterat att han gjort fel, då lär han sig aldrig att göra rätt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Prestationsprinsen tycker det är konstigt att inte magister Per talar om vad de ska göra. Han kan säga saker som att nu är det eget arbete, materialet ligger borta i hyllan. Eller tänk nu på att skynda er att byta om så att ni kommer i tid efter gympan. Men det tar väl den tid det tar att klä sig? Ska man hoppa över byxorna eller vad menar han. Och hur ska man veta när nästa lektion börjar? Dessutom är det flera nya kamrater i klassen och han tycker fortfarande att det är jobbigt att förstå dem. Sina gamla kamrater vet han liksom hur de fungerar.

Nu är det dessutom maj. Då ska allt vara lite roligare. Men vadå roligare? Det är ju inte roligare att vara på en idrottsplats och göra saker man aldrig gjort förut eller på en konstig teater som luktar konstigt, än att vara i skolan där man vet hur saker fungerar!? Eller att helt plötsligt vara med killar från en annan klass eller med en lärare man aldrig träffat.

Allt detta och lite till resulterar i att han är helt slut efter skolan. Han bara dimper ner i soffan framför TV:n eller vid datorn och där blir han sittande… Slutkörd av att försöka vara duktig och sin vilja att lyckas. Inte blir det bättre av att han ibland inte klarar av att planera och få gjort det egna arbetet, inte kommer i tid efter gympan, blir stående på idrottsplatsen, får lite panik eller spring i benen på teatern eller hamnar i problem med någon ny kamrat… Då är han dessutom ledsen. Även om mamma, pappa och lillsyrran mest märker det som ett fruktansvärt humör!

Det blir också svårt på morgnarna. Men Magister Per har också sagt att nu går de i fyran. Då måste man lära sig att komma i tid. Men Prestationsprinsen har så svårt på morgonen. Han är stressad eftersom skolan i sig stressar på grund av allt det här.  Och dessutom vill han att det ska vara som det alltid är, annars måste han liksom börja om eller i alla fall hitta tillbaka till den vanliga ordningen och då är det jättejobbigt! (Struktur och förutsägbarhet)

Drottningen visste inte riktigt hur hon skulle stötta Prestationsprinsen. De försökte att hjälpa honom att följa samma rutin varje dag. Att göra samma sak i samma ordning. Först toa, sen kläderna, sen äta (samma sak i långa perioder), borsta tänder och kamma sig, kolla väskan och att allt är med (Drottningen eller Pappa hjälper) och så iväg. Oftast följer Drottningen eller Pappa Prestationsprinsen.

Men det räcker att en sak går fel så blir det så tokigt. Om lillasyster är på toa, eller om hans flingor är slut eller om kläderna är fel… då kan det blir sammanbrott av alltihop! Och då kommer han lätt för sent. och att komma för sent är super-stressande. Eftersom Per sagt att nu går vi i åk4 och kan komma i tid!

Men så kom de på ett sätt att få det att fungera bättre. Ett schema. På Prestationsprinsens whiteboard sitter små lappar med varje steg i morgonrutinen. Bredvid är det ritat ett klockslag. Klockslaget är en klocka. Inte 7.05. Det blir lättare att förstå att morgonen inte är en katastrof då lillsyrran är på toan. Då byter bara Drottningen, eller om det är en bra dag Prestationsprinsen själv, plats på toa-lappen och ”klä på sig”-lappen. Drottningen har gjort lite typiska-schemabrytande-aktiviteter-lappar också. Så Prestationsprinsen kan förbereda sig på vad det innebär (buss, idrottsplats, teater, matsäck…) Han har lättare att förstå instruktioner visuellt än muntligt. Det är både schemat,klockan och lappar som kan byta plats bra exempel på.

Sen talade Drottningen och pappa med Magister Per om morgonstressen hemma, Prestationsprinsens vilja att lyckas i skolan och leva upp till Pers uppmaning att vara stor och komma i tid. Magister Per förstod precis. Han och Prestationsprinsen har nu en överenskommelse att sådär en 10 minuter är OK att komma sent ibland. Och när han påminner klassen om vikten att komma i tid. Då tittar han lite hemligt och nickar utan att de knappt märks till Prestationsprinsen. Men han ser nicken. För det är deras hemliga signal att nu säger jag något till klassen som du och jag har en specialare kring. Nu i maj har de lite specialare kring utflykter, friluftsdagar, fotbollsturneringar också.

Gissa vad? Med schemat, specialare och den hemliga överenskommelsen så kommer Prestationsprinsen allt mer sällan för sent… Till detta behövs inga extra resurser. Det behövs en förtroendefull relation, förståelse, kunskap och respekt. För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull.

Tillbaka till veckobrevet. Drottningen läser och funderar. Och bara idrottsdagen och lördagsnärvaron visste de om innan. Vilken utmaning!

Måndag och tisdag: Vanliga dagar enligt schema, inga läxor.

Onsdag: Läxa som vanligt + teaterbesök i sta’n (inte med Prestationsprinsens mentor). Ingen matsäck, men ta med pengar till hamburgare.

Torsdag: Läxa som vanligt + idrottsdag på idrottsplatsen i valda grupper som leds av lärare enligt tidigare utskick. Glöm inte matsäck och sittunderlag.

Fredag: Läxa som vanligt + Prestationsprinsens grupp har hand om ”Fredagsskoj” (vilket innebär att leda ”roliga lekar”).

OBS!: I veckan kommer vi att ha besök till och från i klassrummet av Nina som har PRAO på skolan.

OK, ni som är vana att läsa om prestationsprinsar förstår. Vi börjar med onsdagen:

• Teaterbesök är läskigt, det kan vara trångt, mörkt, osäkert var man ska sitta, vad gör man om man blir kissnödig, hur länge håller det på?
• Att åka till sta’n är en utmaning. Vad händer om man tappar bort fröken, ska vi byta buss, finns det hundar på bussen, vad händer om man inte hinner av, får man sitta bredvid vem man vill, om ingen vill sitta med mig?
• Äta på hamburgerrestaurang är rörigt, högljutt, kanske kladdiga bord – äckligt, man ska välja, tar de andra barnmålet, om man tappar brickan, får man ta extra ketchup, det kan vara läskiga ungdomar eller konstiga vuxna, var ska man sätta sig? Om man behöver gå på toa, som brukar vara snuskig, måste man be om en nyckel – pinsamt!

Och sen är det en resa tillbaka också! Och allt detta med lärare som inte Prestationsprinsen känner och som inte känner till hans pirr och ängslan.

Vi behöver inte gå igenom de andra dagarna, ni förstår Prestationsprinsens problem. Idrottsdagen innebär att vara i en grupp som är en ny konstellation, ledda av en lärare han inte känner och de ska till idrottsplatsen, som är ett ovant ställe att vara på. Fredagsskoj är skitläskigt, stå inför alla, kommer de att tycka det Prestationsprinsen och hans gruppkompisar hittat på suger? Och sen ska det bara dyka upp någon i klassrummet till och från, som grädde på moset denna vecka full av utmaningar, där vanor och rutiner kastas om.

Prestationsprinsen kommer att klara det här. Drottningen ringer hans mentor, de talar igenom utmaningarna. Drottningen och Prestationsprinsen får lite mer information och detaljer om de olika aktiviteterna.

Jesper, läraren som ska åka på teater med honom kommer förbi klassrummet en dag och säger hej till hela klassen (det skadar inte, det finns flera mer eller mindre pirriga, nervösa och oroliga ungar i varje klass) och berättar lite mer om när, var, hur och vad. Han har koll på att vara beredd om Prestationsprinsen (och ett par till som behöver lite extra stöd) verkar vilsen.

Pepp inför fredagen tar mentorn hand om, det behövs, men inte mycket.

Att förklara kring Nina och vad PRAO är, det fixar Drottningen. Hon förbereder Prestationsprinsen (enligt infon från mentorn) på vad och hur hon kan komma att hjälpa till i klasssrummet och i vilka ämnen.

Henke, läraren som ska vara med Prestationsprinsen, söker upp honom en rast och byter ett par ord, skojar lite och utmanar Prestationsprinsen i vem som kan hoppa längst baklänges. Prestationsprinsen skrattar och ser helt plötsligt fram emot idrottsdagen!

Struktur, förutsägbarhet och ställtid. Liten insats – stor skillnad!

Och kom ihåg. Vi är alla olika. Struktur, förutsägbarhet och ställtid gör skillnad för många! En för att den oroar sig över vad som ska hända, en för att den behöver veta hur länge till den måste sitt stilla, en annan hur länge den ska vara passiv lyssnare, en tredje för att den vet vem som ska hjälpa just mig om det behövs osv.

Och dessutom vi reagerar så olika på bristen av struktur och förutsägbarhet. En blir nervös, en annan stökig, en tredje vägrar gå, en fjärde genomför allt ihop, men blir ledsen, arg, ”bråkig” eller stannar hemma efteråt, en femte…

Så visst är det fiffigt, en lösning hjälper många och stöder alla. En skola för alla! För våra älskade ungars skull, ja, för allas skull!

I dag är Drottningen lycklig, så lycklig som bara en som varit riktigt bedrövad över något, kan bli då det äntligen fungerar.

Den här Prestationsprinsens skola förstår och förmår. Förstår hans svårigheter och hans behov och som förmår ge det särskilda stöd han har rätt till. Han har bytt från en oförstående kommunal skola till en friskola specialiserad på elever som behöver särskilt stöd. Han trivs. Har fått förtroendet för skolan tillbaka. Men visst finns det fortfarande uppförsbackar!

Nu sitter Drottningen med en IUP, individuell utvecklingsplan, i sin hand. Den innehåller hur Prestationsprinsen ska få stöd för utvecklingen mot målen och ska följas upp på nästa utvecklingssamtal. Hon och hennes man har dessutom varit med och tagit fram ett åtgärdsprogram redan innan utvecklingssamtalet. Den innehåller hur det särskilda stöd han har behov av ska utformas. Allt för att han ska få den undervisning han har rätt till med hjälp av lite anpassningar. Åtgärsdsprogrammet följs upp kontinuerligt.

Åtgärdsprogrammet innehåller tydliga mål och svar på vad är problemet, konkret vad ska vi göra, vem som har ansvar och vem som gör vad, när det ska följas upp och vara klart. Dessutom kom dokumentet fram genom bra samarbete mellan skola och föräldrar. Eftersom det togs fram i mars, tänkte man igenom hela terminens behov av stöd och där ingick förstås stöd och anpassningar i maj, alla roliga aktiviteters månad.

Prestationsprinsen verkar också lycklig, det känns som han fått förståelse i stället för ”du måste skärpa dig” bannor. Nu känner han att han också ska göra sitt bästa för att visa att han vill. Det har han velat hela tiden, men när ingen förstår varför det är jobbigt och ingen hjälper honom, ja, då går liksom orken, hoppet och lusten även ur en Prestationsprins…

Ja, med rätt förutsättningar kan det fungera så mycket bättre för både elev och skola. Ibland behövs det inte så mycket. Att det enkla, så ofta, ska behöva vara så svårt.