Maria Stockhaus, hurdå svartmåla skolan? Kritik behövs för elever far för illa varje dag. Samtidigt kan vi bygga på det som är bra.

Hur stark är kedjan? Inte starkare än den svagaste länken. Gäller det skolan? Man kan se en hyfsad kedja av rätt mått, eller en kedja där rosten tär sönder den svagaste länken och inget verkar göras förrän möjligen när den brister … Då är det så dags…

Igår läste jag Maria Stockhaus debattartikel i Göteborgs Posten. från häromdagen. Svartmåla inte skolan. Jag tänkte att kanske hade hon en poäng. Vi ser gärna det som inte fungerar och vi kanske borde tänka mer på det som fungerar och bygga på det. Lite KBT terapi för skolan i stort helt enkelt.

Men igår kom jag också i kontakt med ett fall som verkligen inte är en stolthet för berörd skola, kommun, landsting… en prestationsprins som farit mycket illa på grund av inkompetens, missförstånd, bristande förståelse och faktiskt bristande respekt.

Så tänkte jag att skolan faktiskt inte kan kalla sig bra. Inte så länge jag fortsätter att få dessa berättelser berättade för mig. Då kan vi inte bara titta på det som är bra och bygga på det. För den svagaste länken vittrar sönder under tiden. Och det har vi inte råd med, vare sig i mänskligt lidande eller samhällsekonomiskt.

Flera är inne på mina tankar. Per Acke Orstadius om barn som far illa i stort och Claes Jenninger om mobbing i Göteborgs Posten.

Kvarsittning och straff är ingen bra metod för att ändra någons beteende… skolan borde fundera på varför beteendet uppstår och kanske kan man göra något åt det istället!?

Straff är inget bra sätt att förändra någons beteende. Man måste försöka förstå varför det oönskade beteendet uppstår och ta på sig största möjliga ansvar som vuxen att försöka förändra det med positiva insatser. Och det är speciellt viktigt i skolan!

Antingen ser barnet eller ungdomen straffet det som ett pris. Är det värt att betala böter de få gånger jag åker fast för fortkörning med moppen, eller avgift vid biljettkontrollen, eller att sitta kvar efter skolan mot att lämna skolgården…

Eller så föder det bara irritation och hämndbegär. Man blir bara mer övertygad om att skolan inte är något för en själv då man åker ut i korridoren för att man bad kompisen om hjälp efter att läraren inte kommit på en kvart när man kört fast… Eller får en timmas kvarsittning för att maten smaka pest och tallrikarna var dåligt diskade i matsalen, så man gick till affären och köpte en youghurt eller kanske mer realistiskt godis! Eller även om man gjort något riktigt dumt, så tycker man att skolan är ännu dummare tillbaka!

Söndrebalgs skola i Hjärnarp ska inte straffa eleverna med kvarsittning, anser Skolinspektionen. Helsingborgs Dagblad, Göteborgs Posten, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet och en rad andra tidningar har satt in en TT-notis om detta. Rektorn säger att det är för att stoppa eleverna från att gå och köpa godis. Ingen tidning lägger till en egen rad eller tanke. Men Sveriges Radio tar med lite mer som gör det en aning intressant. Bland annat att Skolinspektionen tycker att elever i åk7-åk9, för vilka straffet gäller, kanske är mogna att röra sig fritt även utanför skolgården…

Jag tänker, kan det finnas en orsak till beteendet. Hur är maten? Hur är miljön i matsalen? Hur dags äter de lunch i förhållande till hur länge de ska vara i skolan? Finns det något att göra för den åldersgruppen på skolgården eller i skolan på rasten?

Framförallt undrar jag har någon frågat eleverna med respekt om varför de går iväg?

Tips till pedagoger, skolpersonal, föräldrar och alla andra. Försök förstå behovet av att skärma av för att återfå kontrollen då stressen blivit för stor.

Kommer ni ihåg Prestationsprinsen som det bara blev för mycket för ibland. Inlägget handlade om att situationen blev honom övermäktig. Det tog stopp och slut. Och hans vädjan att få vara i fred.

Ann-Sofi förklarar hur man räknar med x. Att man kan lägga ihop precis som vanligt. 3x + 17x är 20x. Att man kan dra ifrån också 20x-3x är 17x. Bla, bla, bla… Oj! kan man dividera också! konstigt. Hon mal på. Han har fattat, han orkar inte med. Samtidigt sitter Sara och Elsa och småpratar bakom honom. Fläktarna surrar. Det luktar från matsalen. Nu tittar fröken på honom. Shit, hon har frågat något. Han svarar vet inte. Hon tror att han inte förstått… Så mal hon på igen. Djävlar, vad trist och meningslöst detta är. Han sjunker ner med huvudet och lägger sig på bänken… Ann-Sofi blänger lite. Men det ser han ju som tur är inte.

Så ska de börja räkna talen. Han öppnar boken. Han uppfattar det som 5000-tal och 10 000 sidor med samma sorts tal. Vare sig man fattat eller inte så är detta obegripligt och ogreppbart. En oändlig uppgift! Han sjunker ihop igen… Nu blir Ann-Sofi riktigt irriterad. Då blir Prestationsprinsen irriterad. Så är det igång.

Han kommer hem och är förstås ganska upprörd och stressad. Han slår på TV:n. Skönt. The Big Bang theory. Han kan programmet, känner alla rollerna, vet poängerna… Då ringer mamma. Mitt i programmet! Vad gör du? Ser du på TV? Ska du inte ut och göra något, träffa någon istället för att bara glo på TV? Han lägger på. Orka!

Vi middagen kommer det upp att han inte skött sig på matten. Mamma tar upp hans TV-tittande… Han orkar bara inte med att ingen fattar att han behöver space!!

Nästa dag är det lördag och han sover till 14. Trots att han stupade i säng efter middagen. Pappa är irriterad över att han sovit bort halva dagen.

Coping, förmågan att kunna hantera stressande och övermäktiga situationer, är superviktig för Prestationsprinsar. Och det är superviktigt för alla runt omkring att acceptera de copingstrategier de hittat. Och den tid de behöver innan stressen runnit av dem och situationen känns hanterbar. Så kanske ska vi låta Prestationsprinsen vila huvudet på armarna ett tag. Kanske behöver han många timmar framför TV:n. Kanske behöver han sova 16 timmar ibland.

Kanske är det vi andra som ska fundera varför han behöver avskärma sig från allt, varför han behöver dessa coping-strategier. Och vad vi kan göra för att minska behovet av att sjunka ihop på bänken, timmar framför TV:n eller sova ut dygn…

Det här med ögonkontakt engagerar. Några fler konkreta tips till pedagoger, föräldrar och andra.

Ögonkontakt underlättar för oss normalstörda. Vi känner oss bekräftade och uppmärksammade. Men problemet är att om man har problem med ögonkontakt så blir effekten den motsatta. Det är nödvändigt att träna normalstörda barn på att titta i ögonen. Lika viktigt är det att låta bli för andra…

Nåväl, några konkreta tips hur du kan få en fungerande dialog utan ögonkontakt:

• Låt barnet eller ungdomen hålla på med mobilen, TV-spelet eller dataspelet. Det tar fokus från dig och är ett bra och naturligt ställe att fästa ögonen…

  Eller låt han eller hon pyssla med boken, eller teckningen, eller hunden, eller stressbollen…. eller ge eleven, barnet, ungdomen något att pyssla med lego, slime, stressboll, penna o papper…

• Passa på då ni åker bil (om ni är ensamma i bilen) eller buss (om det inte är känsliga saker som ingen annan har med att göra). Då sitter man bredvid varandra och det är naturligt att titta ut eller framåt. Eller ta en biltur bara för att, hitta på en anledning eller muta/belöning. Ska vi inte åka och ta en glass? Titta på nya mobiler? Nya dataspel?
• Sätt er i bredd och du ritar eller skriver ner på pappet det som ni kommer överens om eller det du förankrar hos barnet.

  Eller sätt er vid en dator och hjälps åt att dokumentera det ni talar om, skriv, rita, sätt dit bilder, dra streck. Resultatet kan bli en lista, seriesamtal, schema… Men ni slipper i alla fall titta varandra i ögonen och budskapet finns att gå tillbaka till.

  Eller kanske direkt i hans eller hennes mobil, almanacka, kontakter, kanske har han eller hon redan en schema app eller app för tidsstöd eller …

• Sätt er bredvid varandra istället för mitt emot varandra då ni ska tala, äta,… Vad säger att man ska sitta mitt emot? Ibland kan det bli väldigt naturligt i samband med måltider, ibland är ätandet en sådan ansträngning i sig att det är sämsta tillfället för diskussioner…
• Gå en promenad, sätt er och fiska, ta en cykeltur, spela badminton, bygg en snögubbe…

Tips till pedagoger, och annan skolpersonal, om ögonkontakt och asperger, ADHD och andra NPF. Ja, även hemma, på träningen, på kören, scouterna…

Prestationsprinsen har asperger. Han tittar inte Björn i ögonen. Björn säger att han måste göra det. Man måste ha ögonkontakt. Det är så andra förstår att den som lyssnar är intresserad och verkligen lyssnar.

Det tycker Prestationsprinsen är konstigt. Han lyssnar med öronen, inte ögonen. Han tittar med ögonen. Och när man tittar ser man många saker. Och om både måste se många saker och samtidigt lyssna på många ord. Ögonkontakt, det blir det väldigt många intryck. Väldigt många intryck måste bearbetas. Björn vill att Prestationsprinsen ska fånga alla ord och förstå dem, samtidigt som han ska sortera bort alla synintryck. Det tycker Prestationsprinsen är väldigt jobbigt. Det är lättare om man tittar bort på en enda sak. Han gillar få ord.

Speciellt mycket gillar han när orden finns på papper. Då måste man inte fånga dem i luften då de flyger ur munnen på den som talar, samtidigt som man ska både sortera ut de viktiga orden och förstå vad det är han eller hon säger. Då har den som vill något redan sorterat och ofta rensat bort lite onödiga ord. Det viktiga är kvar, i rätt ordning och hur man ska göra om det är uppgifter.

Prestationsprinsen försöker förklara för Björn att när ord flyger genom luften kan man se saker, man kan rimma, man kan vrida på dem så de blir nya ord. Orden betyder många saker så man kanske tänker på en annan betydelse än Björns, så fortsätter han med sin betydelse, men jag hinner inte växla om till hans och då kommer jag inte ihåg vad han sa innan så ordet blir rätt igen…

Det här har ingenting med intelligens att göra. Men barn och ungdomar med asperger, adhd och andra autismspektrumtillstånd har en unik förmåga att fånga många intryck, andra intryck än de strikt sakliga, att kunna associera intryck och ord till nya intryck och känslor, att vara kreativ…

Så tipset är att när du måste tala, tala med få ord. Det är mycket viktigt. Få ord. Häng inte upp dig på om barnet, ungdomen, eleven tittar på dig eller inte. Om du får ögonkontakt. Be istället på ett trevligt sätt den som lyssnar att repetera, förhör inte.

Det bästa är om du har möjlighet att skriva ner det som gäller. Även här få ord, tydliga instruktioner som svarar på när, var, hur, vem… Kanske i ett sms som kommer rakt in i elevens mobil och lätt kan sparas ner i kalendern och sättas en påminnelse på… För en del barn kan bilder hjälpa. Det är inte så svårt, ta fram mobilen och fota matteboken, labbsalen, kollegan som ska ha hand om utflykten… Eller be eleven om hjälp. Har du informationen digitalt kan du skicka det till många av eleverna. Ingen blir ledsen av tydlig och enkel information. Kanske till föräldrarna?

Man lyssnar med öronen, inte med ögonen. Kräv inte ögonkontakt av den som inte klarar upp det. Ställ krav på dig själv istället. Använd få ord.

Skolvärlden har tagit upp det galopperande antalet diagnoser i skolan…

Ja, det är bra att detta diskuteras! Härom veckan (20/1) skrev Skolvärlden om alla diagnoser och att skolorna är snabba att vilja ha diagnoser. Anna Lund, överläkare i barn och ungdomspsykiatri ifrågasatte skolans sätt att hantera barn och ungdomar med avvikande behov och förutsättningar. Hon är kritisk till att skolorna fokuserar för mycket på själva diagnosen och för snabbt vill lämna över barnet i barnpsykiatrins händer. Anna Lundh säger bland annat:

Stor klass, otydlig struktur, mycket självständigt arbete, lärarlag, projektarbeten – en mardröm för ett barn med neuropsykiatriska svårigheter. Det moderna sättet att jobba i skolan ställer till det för många elever.

Bra, men dagens understatement med tanke på följderna…

(jag)… efterlyser en pedagogik med tydligare struktur. Det underlättar för barn med funktionsnedsättningar – men också barn utan problem har stor hjälp av en strukturerad undervisning.

Prestationsprinsens och min käpphäst: struktur, förutsägbarhet och ställtid…

Rektorn på Gustav Adolfskolan säger:

Då lärarna planerar verksamheten utgår de från eleverna som har svårigheter. De andra eleverna klarar många olika sätt att arbeta på. Därefter lägger man till de utmaningar som de andra eleverna behöver för att få rätt nivå och stimulans i undervisningen. Jag möter rektorer som beskriver att undervisningen på deras skolor planeras utifrån ”en normalnivå”. Då exkluderar man barn med svårigheter. Vi vill i stället inkludera.

- Varför skulle det vara annorlunda med neuropsykiatriska svårigheter än med fysiska svårigheter? Jag brukar jämföra med om man hade en rullstolsburen elev i klassen. Om klassen ska orientera och jag är idrottslärare bestämmer jag ju inte att vi ska ha samling högst upp på berget. Jag skulle förstås hitta en terräng där alla kan vara.

Yes, kunskap, förståelse och lite mer kunskap… så kanske vi kan få till en skola för alla. För våra älskade ungars skull!

(Kommentera gärna det här med alla diagnoser på mitt förra inlägg på samma tema.)

Kommentera det galopperande antalet ADHD-diagnoser, skolans förhållningssätt, utanförskapet och hur man kan bygga på det som är bra.

Förra veckan skrev jag ett inlägg om acceptans och krav på skolan kring barn med autismspektrumtillstånd. Jag fick en kommentar från Stig-Arne Berglund, som är filosofie doktor och universitetslektor på Institutionen för socialt arbete på Umeå universitet, att han skulle uppskatta att få kommentarer på sin debattartikel om ADHD i Västerbotten Kuriren.

Han vill gärna höra om han är rätt ute i sina påståenden och slutsatser. Han tror att ni , kära läsare, har kunskaper och erfarenheter som skulle göra honom klokare. En ödmjuk inställning av en forskare på området.

Jag tar mig friheten att sammanfatta mycket grovt. I artikeln tar Stig-Arne upp det ökande antalet ADHD-diagnoser och hur vi bemöter dessa barn och ungdomar. Om utanförskap, personligt lidande och kostnader, samhällskostnader och inte minst, frågan om det är antalet barn och unga med diagnos som verkligen ökar eller är det vårt samhälle och skola som inte kan hantera det pedagogiska uppdraget att göra individuella svårigheter hanterliga och begripliga och bygga på det som är bra.

Så snälla läs hans artikel via länken ovan och skriv en kommentar här i bloggen. Ni kan vara anonyma om ni vill, helt OK förstås.